I bland kräks man och i bland känner man sig bara lite illamående. I två dygn har jag kräkts över samma pastellfärgade ljudspår…
Jag är alldeles för trött för att läsa texter som handlar om musikproduktion och kulturell identitet. Jag lär gå till seminariet på tisdag och prata på som vanligt. Möjligtvis kommer jag att skumma igenom texterna en sisådär fem minuter innan allting drar igång, skapa mig en uppfattning om vad som är bra och mindre bra. Sedan är det som att trycka på en knapp.
Good for me…
* * *
I två dygn har jag stirrat och lyssnat på samma pastellfärgade ljudspår och jag lovar att man till slut är nära det totala vansinnet. Det är faktiskt ingenting bra med det. Inte någonstans. Det är då det är dags att sluta, ta en lång promenad och bara känna lugnet. Men det är fan inte lätt att känna lugnet när det piper i örat hela jävla tiden!
Alltså, jag kan skämta om min tinnitus med personer som exempelvis L eller T (men det är bara dem jag kan och vill göra det med). Det är helt OK eftersom att man fan i mig måste kunna garva åt eländet emellanåt. Men det är när man ska använda sig av sin hörsel på ett proffsigt sätt som det går åt helvete. I bland blir jag rädd för det där. Inte för att det går åt helvete i bland (det får man lära sig att leva med) utan för att min tinnitus aldrig, aldrig någonsin kommer att försvinna.
Jag är halvdöv och jag har papper på det.
Not so good for me...
* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och röker eftermiddagens fjortonde cigarett trots att det är kallt som fan. Stålblå rök kysser mig medan solen är alldeles orange precis som en apelsin. ”Bapelsin, gubbjävel” tänker jag och i samma ögonblick flyter en massa minnen förbi och jag tänker på när jag var sjutton. Då förstod jag inte så mycket (jag gör det nu, jag lovar). Vad höll jag egentligen på med när jag var sjutton?
Vänta lite här nu…
Jag pluggade samhällsvetarprogrammet på gymnasiet, ansåg mig vara en ”missförstådd” estet, åkte skateboard och trodde på fullaste allvar att jag skulle bli en löjligt bra journalist men det blev en helomvändning på något sätt: musiken slog mig på käften den gången så att jag trillade omkull i gruset och förblev liggande. Men jag tror också att det var bäst så. Jag hade inte blivit någon bra journalist i alla fall. Det där överlämnar jag till er andra.
Medan den femtonde cigaretten röker sig själv funderar jag på vilka som försvann efter gymnasiet. Det var faktiskt en hel del. Jag undrar vad de gör nu? Blev deras drömmar verklighet?
Säkert blev det så för de flesta.
Good for them.
Tio år är ju extremt länge sedan nu när man tänker på det…
Vad gjorde du 1996?
/Elfwingson