Jag ringer min ömma moder och pratar om ingenting. Det känns bra och det var skönt som fan. Mammor är fina. När jag lagt på undrar jag om hon fullständigt har gett upp hoppet att få ett barnbarn. Jag hoppas inte det men det är bra att börja i rätt ände först. Jag tar det jävligt lugnt med det där. Det är ju en bra grej om man trivs ihop först liksom. Sedan kan man ju hålla på med att trivas ihop ett tag och sedan…
Kanske…
Man ska inte hoppas för mycket.
* * *
Mobilen piper en gång.
Sedan piper den hundra gånger till genom natten och alla pipen skär i öronen. Varför jag överhuvudtaget svarar förstår jag inte. Men svarar gör jag och det kanske var ett bra sätt att inte lägga någon skuld på någon. ”Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” tänker jag och tänker samtidigt att herr Berg säger det mycket bättre än jag. ”Ha ett fint liv and no hard feelings” säger jag. Jag kan säga det vilken dag som helst i veckan. Det är nog en bra grej.
Sedan piper inte mobilen mer.
* * *
Det är en smått kaotisk dag som äntligen tagit slut. Det känns bättre än bäst och jag har ingen speciell lust att komma ihåg den. Ungefär som de flesta andra dagar så det är nog ingen större skillnad ändå. Jag tar upp dagens Metro som under dagen blivit alldeles skrynklig och läser en krönika om att ”the good guys” aldrig blir kyssta. A har läst samma krönika och hon undrar hur det kommer sig att de fina och snälla killarna aldrig blir kyssta. ”Det beror nog mest på att de fina och snälla killarna aldrig våga öppna käften så att kvinnorna förstår att de är fina” svarar jag och har ingen större lust att ge mig in i en diskussion om det. När det ändå börjar dra åt det hållet säger jag att jag har sjutusen grejer jag borde plugga på och att vi har deadline vid tolv samma natt och allting blev helt plötsligt väldigt bråttom och ”sorry, men jag måste dra” och att musikproducentprogrammet är extremt kul att vara men det tar så väldigt mycket tid och…
* * *
Jag tog en promenad på stan idag. En massa människor såg ofantligt stressade ut medan jag inte alls var det. Det var någonting nytt. Det ska jag fortsätta med. Att inte vara lika stressad som de andra. Jag är lugnare än lugnast och kväver all stress. Stressen krymper ihop till ingenting och försvinner. Jag är lugnare än lugnast och dödar effektivt all stress i hela världen. Jag tror nämligen att jag vinner på det i längden. Medan natten kryper allt närmare tänder jag sjuhundra ljus och känner mig trots allt nöjd med tillvaron.
* * *
Jag släcker lampan, blåser ut alla ljusen och säger god natt till hela världen. Fortfarande ringer den äckligt oroväckande tinnitustonen i mitt vänstra öra.
Eller var det mobilen som pep igen?
Nej, den hade ju slutat att pipa.
/Elfwingson