Undrens tid är inte förbi…
I dag vaknade jag vid halv elva… Och gick upp dessutom! Hurra.
Nej, jag var inte full, hög eller någonting annat. Däremot skulle jag äta lunch med I så det var därför jag gick upp så tidigt. Men det ska erkännas att det var en något sömndrucken Elfwingson som öppnade ögonen vid halv elva, drack sitt morgonkaffe, satt på sängkanten och stirrade in i väggen. Jag måste göra det när jag vaknat. Stirra in i väggen alltså. I minst en kvart. Får jag inte göra det blir jag hyperbutter resten av dagen och spyr cynismer, sarkasmer och allmän dålighet runt mig. Dessutom tenderar jag att bli ofantligt observant på min omvärld. ”Jag gnäller inte. Jag observerar bara” brukar jag säga då. Men både du och jag vet om att det är gnäll till ett hundra procent. Men illusionen är fin, OK?!
Vart var jag nu igen...?
Tusentals studenter vallfärdar varje vardag till Huset för att hetsa i sig sprödbakad torsk under en timme. Tusentals studenter stressade i sig en kopp kaffe i dag medan de hela tiden tittar på sina armbandsur och undrar om de ska dö nu eller efter föreläsningen. De jobbar på blödande magsår antar jag.
Varken jag eller I stressade när vi åt. Det kändes bra. Jag kan vara duktig på det också. Men jag kände mig konstig. Jag brukar nämligen inte äta. Inte sittandes i alla fall. Jag förtära min lunch vid köksbänken (nota bene: med ytterjackan fortfarande på) skumma igenom Metro och äta på ungefär tjugo minuter. Sedan brukar jag röka en cigarett, dricka en kopp kaffe medan jag läser de artiklar jag fann mest intressanta. När jag väl är klar med det brukar klockan vara typ fem minuter över ett och jag får plötsligt väldigt bråttom och blir tvungen att halvspringa ner till campusområdet. Jag har inte blödande magsår. Inte än.
Under vårt sympatiska lunchsamtal berättade I att hon kan ta extremt lång tid på sig under morgonen för att hon inte vill stressa. ”Nä, vem fan vill stressa?” tänker jag och äter samtidigt upp ännu en bit av kycklingen med tillhörande currysås och ris. Tänker på den gången då jag nästan höll på att försova mig till en extremt viktigt föreläsning. Jag tror att från stunden jag klev upp till att jag stod nere vid campusentrén tog det nio minuter. Och då hann jag duscha! Då var det inte tal om att sitta och stirra in i väggen i en kvart.
(Jag hann till föreläsningen. Med en minut till godo också…)
Efter den där trevliga lunchen försvann dagen under en mördande tråkig föreläsning. ”FÖ 13-17… Fuck that!” tänkte jag och gick hem vid klockan fyra. Då var jag otroligt stolt över mig själv att jag hade orkat så länge ändå. Jag har väl mer viktiga saker för mig än att sitta där och glo. Ringa T exempelvis. Han vrålade och gastade i luren som vanligt. Inte till mig den här gången dock. Men jag insåg att han verkligen låter som om han skäller ut en i bland fastän han inte gör det. Han låter på det sättet, jag lovar. Det tog ett tag innan jag fattade det. Men det var länge sedan nu som jag käftade emot honom och härjade med honom om det där. Det är liksom ingen idé längre. Man får liksom låta honom hållas: låta honom stimma lite, skrika några väl valda könsord och svordomar. Sedan lugnar han ner sig.
Oftast.
Jag tycker om T eftersom att han är bra att ha till hands, vare sig det är under en fotosession i Bergsjön eller när man har fått ett psykbryt. Då låter han inte som om han skäller ut en.
Då är han lugn.
Då gör han mig lugn.
* * *
I morgon kommer L tillbaka från sin beundransvärda syssla. Då ska jag ringa henne och välkomna henne tillbaka medelst historier från förr och varför jag inte vare sig vill eller kan förklara en massa saker jämt. Och sedan ska jag berätta om att jag kommit fram till veckans finaste tanke: den om mig själv.
/Elfwingson