För några kvällar sedan när jag var på väg till K-huset tänkte jag: ”Det är någonting sjukt med ljuset ikväll. Det är någonting som inte stämmer… Vad fan är det med ljuset?” När jag kom fram till porten slog det mig: ”Det är ju för helvete ljust nu!” För en månad sedan vid den här tidpunkten var det kolsvart och man undrade om det någonsin skulle bli ljust. Och nu är det faktiskt ljust vid halv sex på eftermiddagen. OK, det blir fortfarande mörkt tämligen snabbt men det är ju ljust ute mycket längre. Nu kan man ju börja drömma om våren på allvar. Men jag vet inte. Jag har aldrig gillat vintern speciellt mycket förrän nu och jag vet att jag kommer att sakna den här vintern när den en gång försvinner. Det känns nästan vemodigt på något sätt.
Så typiskt mig på något sätt: att vända någonting bra och fint till någonting vemodigt. Å andra sidan behöver någonting vemodigt inte vara dåligt, eller hur?
* * *
Jag har spenderat massor av tid med mig själv i kväll och det kändes helt OK. Jag såg till att vara offline, stängde av mobilen, fixade en alldeles ny spellista, sträckläste en bok, bakade scones, drack löjligt mycket thé och mådde alldeles förträffligt (om jag haft ett badkar hade jag säkert typ badat mig till döds också). ”Förträffligt var ordet, sa Bull”. Det där med ”kvalitetstid” ska jag fortsätta med för det kändes bra.
Hela kvällen.
/Elfwingson