Vi hade ett retorikseminarie i dag. Det skulle läsas sagor och därför hade vår lärare tänt ett värmeljus som hon hade ställt mitt på golvet samt placerat stolar runt omkring. Då blev värmeljuset en minimalistisk lägereld för frusna själar. När jag fick se allting ville jag bara springa hem och tända sjuhundra värmeljus i min lägenhet, läsa en god bok och dricka löjligt mycket thé.
Jag tycker om ljus.
Nåväl, vårt lilla retorikseminarie var kul. Vi hade fått i uppgift att antingen läsa en saga eller recitera en låttext. Både länge och väl valde jag mellan Gardells monolog ”Mormor gråter”, en Kent-text (givetvis) eller texten från ”Jag vill vara din, Margareta”. Tämligen omgående valde jag Margareta-texten. Det kändes naturligt på något sätt.
Vet du, en gång i världen stod jag på alla scener som fanns och spelade teater. Molière, Beckett och Wilde var mina husgudar och de tittade ner på mig när jag framförde deras verk. Det känns jävligt avlägset nu, men då var det påtagligt och alldeles nödvändigt. Så ungefär hundra år efter mina första steg på scenen ställde jag mig upp framför kursarna och levererade. Så klart kändes det nödvändigt att framföra den där lite småtöntiga texten på ett löjligt pretentiöst sätt. Själv tycker jag att jag spelade över vansinnigt mycket, men enligt opponenterna var det inte alls så. De blev ofantligt imponerade över mitt ”uttryck” och min ”starka inlevelse”. Jag blev måttligt glad (mest eftersom jag faktiskt borde veta om vad det handlar om när det kommer till uppläsande av texter på ett dramatiskt sätt). Men jag blev glad också. Jag blev glad över att jag fortfarande har förmågan att leverera när det väl gäller. Känslan av glädje blev påtaglig och jag tror att jag rodnade inombords. För det var nog så att just i det ögonblicket kände jag återigen strålkastarnas blå och röda värme i ansiktet.
Samma strålkastare som värmde upp en sjuttonåring för länge, länge sedan.
* * *
Jag har lätt för att bli uttråkad. Jag blev det i dag. Det hände precis efter ett vårt retorikseminarium. Jag gick hem och stirrade på datorskärmen ett tag men kom på att jag inte ville göra någonting som hade med musik eller musikproduktion att göra. Egentligen har jag massor av projekt (både vanliga och sidoprojekt) som borde göras, men jag tog ”one night off”. Det kändes både nyttigt och nödvändigt på många vis.
Så i stället för att stirra och lyssna mig både blind och döv på pastellfärgade ljudspår satt jag och skrev en halv eftermiddag och det har nog inte hänt på… På… Jävligt länge faktiskt.
Det är nog en nyttig grej att göra då och då.
Bara låta pennan glida över papperet.
Det ska jag fortsätta med…
/Elfwingson