Jag tänder alla ljus om finns i hela världen, men vad fan hjälper det mig?

I dag var… Tja, hur ska jag säga… dålig. Eller i och för sig: dagen var nog bra, men kvällen urartade.
Äsch, vad man än säger så blir det bara ett jävla gnäll. Det börjar med att jag rapar upp samma saker om och om igen. Sedan slutar jag med att citera Kent för att försöka avsluta med en mening som anknyter till rubriken och bla bla bla… ”Ja, jag har hört det förut!” ropar mitt sunda (?) förnuft till mig och tycker att jag borde lägga av med att kräkas över allt och alla hela tiden.

* * *
Är okunnighet en välsignelse?
Så fort man börjar veta saker, börjar man även se problem i allting och när man ser problem, känner man att man borde försöka lösa dem på något sätt. Och att lösa problem verka alltid kräva en personlighetsförändring och en sådan förändring innebär oftast att man måste göra saker som inte är kul. Om man är okunnig kan man fortsätta göra det man gillar.
Är nyckeln till allting att vara dum i huvudet och kortsiktigt självupptagen?

Jag sa ju att kvällen urartade…

* * *
E säger att hon har börjat tända sjuhundra ljus om nätterna precis som jag. Hon menar att det är någonting hon tänker fortsätta med eftersom ”[…] man kan ju alltid tänka på vilka chanser som går åt skogen och vilka som dyker upp”.
Hon pratar även om en rapportskrivning som tydligen inte går något vidare. Jag försöker muntra upp henne genom att säga att hennes rapport kommer att sparka alla andra rapporter till månen. Hon skrattar till och säger: ”Dig skulle man ju ha som pojkvän. Då skulle allting vara mycket roligare och enklare!”
Tro mig E, en sådan som mig är nog det sista du skulle vilja ha som pojkvän. Jag skulle bara komplicera din tillvaro på det mest befängda sätt.
Jag lovar.

* * *
Innan jag flyr upp på taket till alla stjärnorna för att avsluta natten, så sneglar jag till på T’s små, välmenande ord, numera uppsatta på kylskåpet: ”Kom i håg: du är bäst”.
Man kan ju låtsas att det går in i alla fall.
Man kan ju alltid låtsas.

Fan ta mig om jag låtsas en gång till.


/Elfwingson

Det tog sex år innan H och jag pratade igen

Jag köpte mig lycka idag. Mest för att jag faktiskt hade råd och det resulterade i ett par jeans och en båttröja.

”Båttröja… Vad fan är det!?” utropar du säkert nu. Då ska jag förklara det för dig: det är en tvärrandig, långärmad t-shirt. Just den här båttröjan var vit med svarta ränder.
Så nu vet du det också. Det vete fan varför jag kallar det för båttröja, men nu är det så. Lär dig att leva med det, kompis!

L menade att jag blir mer och mer av ett popsnöre. Nej, nej… Inte alls så, L. Det är bara ett desperat försök att förhindra mitt galopperande åldrande.
För övrigt tittade den solbrända (och extremt brudiga) tjejen och den asflashiga ”svala” snubben i butiken på mig med ”du-ska-inte-tro-att-vi-har-någonting-här-för-dig-ditt-jävla-liggsår”-ögon. Det gjorde ingenting. Jag var faktiskt beredd att ljuga och säga att kläderna var till min lillebror (som jag inte har).
Det var aldrig någon som frågade. Mest tur för mig. Det var nog bäst för dem att de aldrig sa precis vad de tänkte. Jag höll nämligen på att kräkas på de uppblåsta, löjliga figurerna bakom disken och deras ”ja men guuud, det där är verkligen rätt just nu” som de sa till en stackars vilsekommen yngling som mest hade hamnat fel.
Jag skiter väl fullständigt om det är ”rätt”. Jag ville bara känna mig glad för två minuter. Så dra åt helvete era jävla wannabees med era lismande, förljugna komplimanger. Ta och kryp tillbaka under stenen ni kikade upp ifrån.

Jag kräktes aldrig min bitterhet över dem. Jag gick ut ur butiken och köpte skosnören i stället.
Som sagt: jag köpte mig lycka i dag.

Fast den dagen jag, helt seriöst, påstår att ”jag kan prata med kidsen så att kidsen förstår” så ska jag be någon vänlig själ (typ T eller L) att skjuta mig, för då är det kört. På riktigt.

Men faktum kvarstår:
Jag vill inte bli gammal och jag vill inte dö.
Jag vill inte duka under för någon sjukdom.
Jag vill leva för alltid.
Jag vill aldrig bli gammal och dö.

* * *
Jag biktar för L att jag troligtvis är den enda människan som korrläser mina egna bloggtexter. Det gör absolut ingenting. Ska det vara så ska det vara. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Jag är sådan: ett pedantiskt kontrollfreak. Och vet du, jag är den förste att erkänna det.
Sedan kan säkert både T och L hitta två tusen saker till som jag är, men det är sådant man inte låtsas om och sådant man aldrig säger: ”Låt honom hållas med sina krig och besserwisserfasoner” viskar de tyst och låter mig hållas. Det blir nog bäst så. De låter mig vara som jag är, jag vet att ni inte skulle älska mig om jag inte var en grå, mästrande professor som alltid vet bäst och faktiskt aldrig har fel.
Jag har nog aldrig varit så medveten om mina egna fel och brister som nu. Och medan jag inser det läser jag en veckogammal dagboksanteckning:
”Du har inte fattat det än va? Ju sämre du mår desto bättre blir du på att hjälpa andra.”
Story of my life, typ.

Jag kunde kanske försöka skruva tillbaka alla klockor i världen.
Jag kunde kanske försöka få allting ogjort.
Allting jag sagt och gjort och tänkt kan jag försöka vara osagt, ogjort.
Men det gör jag inte.
Någon gång ska även jag bli lika vacker som alla andra och ta konsekvenserna av mitt (ibland) högst tvivelaktiga beteende.
Jag tror att det inträffade för hundra år sedan. Eller bara fyra. Ja, det är nog närmare sanningen: fyra år. Jag slutade att rymma från mig själv för fyra år sedan. Det var då T och L stormade in mitt liv, vände upp och ner på allt, sa sanningar som bara jag kände till och då jag kom ännu närmare mig själv.

* * *
Nu känner sig E ”mycket piggare”. Hon säger ”tack för sällskapet” och menar att det var kul att prata med mig när huvudet sprängdes i ungefär en miljon bitar, halsen sved och medan lägenheten såg ut som ett ”kloakhål”.
På något underligt sätt tyckte hon att det var bra att jag pratade om gitarrer, hemgjort potatismos, varför man aldrig får som man vill och bla bla bla… Och hon skrattade när jag menade att hennes lägenhet hade fått något av ett flyktingtema över sig på grund av sjukdom.

Vänta lite här nu… Är det nu jag ska fråga om vi ska gifta oss?

Den avdankade flickan som går under namnet E, sover djupare än djupast och låter alla kriga omkring henne. Även om kriget skulle flytta in i hennes lägenhet med taggtråd, pansarvärnskanoner och gevär skulle hon bara vända sig om, vira in sig hårdare i sitt duntäcke och somna om.
”Sov gott, E” viskar jag och tassar försiktigt i väg.
Tystare än bomull.

* * *
Någon seglade in hos T. Bara ”så där” liksom.
Been there, done that.
Jag vet hur det att stå där och undra vad som egentligen hände.
Been there, done that.
Jag vet hur det är och undra vad som hade hänt under alla år.
För H och mig tog det tre timmar att dra igenom sex års frånvaro.

Jag vet vad du pratar om.


/Elfwingson

Jag tror att E, helt ofrivilligt, har skapat ett flyktingtema i sin lägenhet

Nu är jag tillbaka i Tornet, min enda tillflyktsort i hela världen. Det är med skräckblandad förtjusning ser jag natten komma mot mig och jag undrar om jag ska sova någonting.
Bara att tänka på det gör att jag inte kommer att kunna somna. Välkommen till mitt liv, kompis! Välkommen!

Och med samma skräckblandade förtjusning kastar jag mig ut i den stora vida världen utanför och försöker se ut som om jag kan någonting. Som om jag vet vad jag talar om. Som om jag har alla svar i hela världen. Det kanske jag har, men faktum kvarstår: jag kan inte hjälpa mig själv när allting kommer omkring. Story of my life. Grattis…
Eller något åt det hållet.

* * *
E ligger alldeles nedbäddad så att bara nästippen sticker fram. Halsfluss är ingenting att leka med kan vi nog slå fast vid det här laget. Jag kommer med mängder av husmoderliga tips för att hon ska bli bättre varvid hon undrar om jag är någon sorts läkare.
”Eehh… Nej, men man har väl snappat upp en hel del med åren” säger jag och tänker att jag har övat mig på L i fråga om att komma med goda råd och tips för att tillfriskna under/efter ett smärre sjukdomstillstånd.

Jag misstänker starkt att E’s lägenhet ser ut som ett flyktingläger, modell sämre. ”Ingenting har blivit gjort. Jag har bara låtit allting förfalla” säger hon och skrattar. Jag hotar med att röja upp i hennes lägenhet, typ diska och sådant där. En mycket bra idé tycker jag själv men när hon säger ”dammsugning” blir jag livrädd och menar att jag helst av allt bara vill spela gitarr. Det kanske går på ett ut: om jag spelar gitarr blir inte lägenheten städad men hon kommer att somna gott.
Välj själv, E.

* * *
Det var gråkallt och jag frös mer än på länge när jag gick min vanliga promenad genom samhället. Det var så jävla kallt och alla kråkor i det lilla samhället skrattade åt mig. De skrattade åt mig för att jag sa att jag aldrig skulle återvända. Men det har jag gjort i alla fall. Varje år. Jag är nog dum i huvudet.
Men om det nu är så att jag verkligen är dum i huvudet så var mitt syfte med resan tillbaka, ädelt och nobelt. Och jag vet att någon uppskattade min korta visit.
Det var det faktiskt värt tre och en halv timme på en buss.

Jag funderar på om jag verkligen har uppnått så mycket. Nej, jag tror faktiskt inte det… Jo förresten, en sak har jag uppnått: jag flyttade ifrån den mest ondskefulla platsen i hela världen där de flesta nu är ensamstående mammor och/eller bara allmänt desillusionerade.

Håna mig om ni vill. Jag rör mig, ni står still…
Fuck you!


/Elfwingson

Trettiotvå kronor och tjugo cigaretter senare

Niohundra stearinljus gör inte natten ljusare.
Tro mig, jag har försökt.
Jag vet inte om jag pallar med att tända tusen stearinljus nästa gång.

* * *
H skickar små störsändningar över kortvågsfrekvensen men når aldrig fram. Jag ber om ursäkt, H. Du kom på mig i ett dåligt ögonblick. Jag ber om ursäkt, jag ska bättra mig.
Jag lovar.

* * *
”Man försöker, försöker och försöker. Och när man inte tycker att man inte ha någonting kvar att ge, så försöker man igen” läste jag i en bok en gång. Många menar att det ska vara så: man ska försöka, för då kan man åtminstone säga att man gjorde ett ärligt försök.
Jag försöker aldrig. Jag gör eller låter bli. Det blir bäst så.

Och när det gäller två människor gör jag mer än för alla de andra.
Trots alla ”… vi ska alla en gång dö” och ”nothing lasts forever” så är jag faktiskt beredd att göra allt för dem.
(OK, det där det blev inte så mycket av en bomb… Det blir mer ett tafatt ”poff”)
Det är inte mycket jag har att säga eller komma med, men nog betyder de alldeles för mycket för mig för att bara glömmas, lämnas och blöda ihjäl. Bring it on och undersök hur långt ni kan gå med den här killen.
Bring it on... Try me.
Jag vet att ni kommer att bli förvånade.

* * *
Jag köper en lott och hoppas på högsta vinsten: en natt med sömn. Men det blir en nitlott, såklart.
Döden kanske står på lur utanför. Jag skulle inte se honom, eftersom lamporna är trasiga utanför min dörr. Det stinker öl i hissen medan festen pågår för fullt på bottenvåningen. ”Ta ert tillfälligt framkallade lyckorus någon annanstans innan jag kräks på er!” Jag sneglar på flaskorna som glor tillbaka: ”Nej, den här gången ska jag inte be er om hjälp”.

* * *
E säger att min röst passar min personlighet ”[…] alltså, den är ju fin”. L säger att jag låter mässade medan T menar att jag alltid borde ha sjungit ”i det där läget”.

Jag vet inte om någon av dem har rätt…

* * *
Alla krigar utanför Tornet, lägenheten faller sönder medan någon ringer och spränger sönder mina trumhinnor med ett hånfullt flin.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit på sängkanten och bara… varit. ”Hur i helvete ska jag kunna våga säga sanningen till T. Till L. Till H. Till S. Till… ” o s v. Jag vet inte varför jag inte vågar säga någonting men till slut får även de sanningarna kastade rakt upp i ansiktet.

Handgranater flyger över skyttegravarna och världen sprängs i bitar när jag bestämmer mig:
”Oj, förlåt mig… Ber om ursäkt… Caught you in a bad moment, vännen? Jag håller nog käften i stället medan H talar om sin prins, T talar om sitt jobb, S säger någonting vackert om någon som dog och L bara berättar om sin dag.”
Allting glömdes bort för mycket bättre och fan så mer roliga saker.
Det var mitt fel. Sorry…

I samma sekund knackar det på dörren, alla glasrutor går sönder. Trehundra cigaretter, ett stearinljus och E’s själ brinner upp samtidigt. ”Jaså… Det var bara du, Natt. Stick och brinn, ditt jävla as… Jag hoppas att du är lycklig för att du fick mig att bli rädd igen.”

* * *
I morgon tar jag bussen till den mest ondskefulla platsen i hela världen, och den här gången gör jag det inte ens för min egen skull.

Det kunde ha varit bättre.


/Elfwingson

Niohundra stearinljus gör inte natten ljusare

Jag minns allting som om det vore i går.
Jag är och förblir en obotlig nostalgiker och det är kanske sant att jag inte minns allt, men jag minns allt det jag tyckte lät bra. Jag minns allt som jag tyckte var vackert och jag minns allting som jag tycker är värt att minnas. Det lagras någonstans längst in och försvinner aldrig.
För när jag väl står där och tvingas inse den bittra sanningen, har jag ändå alla minnen kvar. Just därför kommer jag att samla alla minnen i dammiga högar på vinden och aldrig glömma bort vad som hände.
Jag minns allt som om det var i går.

* * *
Ringer H. Inget svar. Ringer K-huset. Inget svar. Ringer hem. Inget svar. Ringer L vilket resulterar i att jag lägger på efter en skrattattack och två glas vatten. Det gör ingenting.
Ringer S och hon talar om eld, IKEA och Göteborg. Vad som helst, S. Säg vad som helst nu… Ge mig någonting som känns. ”Måste gå, måste gå. Tåget går…”
”Måste gå”… Tack, jag har hört det förut. Jag har hört det från ungefär alla människor i hela jävla världen förut. Du vet: story of my life. Grattis.
Går ut. Vill inte gå hem igen. Vill inte… Vill inte… Vill inte… Ger mig själv en ursäkt för att inte behöva gå hem och köper cigaretter. Ursäktar mig inför allt och alla, inklusive mig själv.
Brottas med cigarettpaketet som inte vill det jag vill.
Det är i sådana ögonblick som man känner sig så satans misslyckad som människa. Det är när man inte ens kan öppna ett cigarettpaket på ett normalt sätt som man till slut känner sig som den sämsta människan i världen. Det är liksom någon handling som får personifiera misslyckandet och allting ställs på sin spets och man måste ta ställning till en massa saker.
Jag var misslyckad i dag.
Det kallas karma…

Jag kommer att misslyckas tio gånger innan jag blir det jag verkligen vill bli. Jag kommer att misslyckas tjugo gånger innan jag hittar mig själv igen och jag kommer alltid att misslyckas med konststycket att träffa någon som faktiskt står ut med mig i det långa loppet.

* * *
För hundra år sedan fick jag ett stipendium för att jag var musikalisk mångsidig, för att jag gjorde uppskattade insatser i en teatergrupp (som jag för övrigt hatade mer än allt annat) och för ett gott kamratskap. Den gången var jag stoltare än stoltast. Nu vill jag bara kräkas på det där förbannade stipendiet. Fram till för någon månad sedan stod det i en bokhylla. Nu ligger det väl gömt under några tidningar och där ligger det bra eftersom jag inte klarar av att se det på ett tag nu.

Natten kryper allt närmare…

* * *
För varje pastellfärgat ljudspår jag producerar, frågar jag mig själv:
”Vad har du egentligen uppnått efter alla år? Två pennor med var sitt reklamtryck och en frisyr!” Jag vill bara gömma mig under täcket från barndomen och sova i från hela den här jävla vintern som kommer att bli alldeles för kall för en pojke i lite för stora kläder.
Det är inte kläderna som har blivit för stora.
Det är jag som har krympt.

Natten kryper allt närmare…

* * *
Under alla stjärnor som finns sa L en gång: ”Nu förstår jag varför du går hit upp så ofta” och tittade ut över den finaste utsikt man kan ha: den svarta staden med alla gatlyktorna.
Bara den är värd ett par tusen kronor men det fina är att utsikten är alldeles gratis. Om allting annat gör mig utfattig så är i alla fall utsikten gratis.

Natten är här nu.
Bring it on…


/Elfwingson

"Vem går eldvakt för dig?" - Lars Winnerbäck

För några dagar sedan kastade jag mig ut i praktikens underbara (?) värld. Hittills har det gått bra. Bär man kevlarväst och bär automatvapen, går det vägen. Men jag går fingret på avtryckaren för jämnan, alltid redo att tömma ett helt magasin mot den som vågar komma mig nära.
Och jag väl vågar sova, så sover jag alltid med mina vapen under huvudkudden. Jag är alltid redo att kasta handgranater runt mig i en sista, desperat försvarskamp.
Jag tror att jag rullar ut taggtråd för säkerhets skull.

* * *
H säger att jag är en bra man som, en vacker dag, kommer att träffa någon. Jag skrattar till och hon undrar varför jag skrattar åt sanningen. H, jag skrattade inte åt din sanning, men jag skrattade åt det faktum att du kallade mig ”man”.
Du förstår H, jag är fortfarande en pojkspoling som inte förstår någonting. Jag har inte levt tillräckligt länge för att förstå så värst mycket.

* * *
För några dagar sedan fick jag ett vykort från J. Poststämplat för hundra år sedan och postat på andra sidan jorden. Jag får reda på att hennes älskling har kommit till henne och att de ler hela tiden. Hela världen ler, så även jag. J, snart är du tillbaka i vardagen igen och här har ingenting förändrats. Världen är bara kallare än vanligt.

Välkommen tillbaka… Om du törs.

* * *
Jag går ut ett slag trots att kylan gör mina händer domnar bort och ansikte blir stelfruset. På vägen ser jag en stendöd spindel. Den ligger alldeles ihoprullad och jag hoppas att den fick en snabb död.
”Hellre du än jag, bror korsspindel. Hellre du än jag…” är det enda jag kan tänka.

Herr Lars Winnerbäck frågar vem som går eldvakt för mig. Kanske är det T, kanske är det L eller kanske är det S som inte finns längre och har fått som änglajobb att ständigt vaka över mig.
Eller så är det faktiskt så att de är alla tre som turas om att vaka över mig.
Vad än sanningen är, så är den vacker.

* * *
E talar om brandlarm, matos och vidbrända bullar. Jag kunde inte ha brytt mig mindre men hon tar mig i från verkligheten. Bara för en stund försvinner jag bort från verkligheten, alla krav, skulder, räkningar och… och… och mig själv. Verkligheten finns inte och jag lever i en annan tid, en annan plats och ett annat universum.
Fegt?
Säkert, men jag har å andra sidan aldrig någonsin påstått att jag är särskilt modig.

Jag skulle aldrig höra brandlarmet i Tornet, eftersom jag är halvdöv och just därför är min ömma moder fullkomligt livrädd för att jag ska brinna inne. Brunnit har det gjort så många gånger nu, men jag har än så länge klarat mig med liv i behåll.

“If you’re hanging in there long enough, good things could happen in this world.”


/Elfwingson

Fyrtiofem meter över havet

H och hennes prins har köpt en ny säng. Grattis! Hon fångar mig i ett dåligt ögonblick och jag vill bara skrika åt henne. I stället stampar jag otåligt med foten i golvet och undrar när hennes lyriska ord över madrassen, ska ta slut. Jag vill inte vara kvar i lägenheten. Behovet att andas har vuxit sig alltför stort och jag vill bara ut, ut, UT! Blir förbannad på mig själv ett slag för att jag är en asocial eremit men inser att det är alldeles för sent nu. Alla ögonblick är borta och kommer aldrig mer igen.

* * *
Nu ska T, för ett kort ögonblick, återgå till det stora Lugnet. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre än när jag ska göra detsamma. Sov nu, T min vän. Försök att sova, lev desto mer och ta hand om både de stora och små ögonblicken.
Sov gott, min vän.

* * *
När jag kommer in igen hör jag:
”[…] och så släcker dom ner. Alla skyltar, alla ljus. Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut. Och allting är som förut”. Jag får oerhört bråttom att byta låt. Vad som helst men inte den låten just nu. Det är den sista låten jag behöver. Som sagt: musiken och paniken.

* * *
I samma sekund som jag tänder åttahundra ljus, gör E mig sällskap och talar om sin omusikaliska förmåga, om dagen, om latte, om natten, om tända ljus, middagar och en önskan som aldrig försvinner. Medan hon talar är det hundratals TV-apparater som byter bild i exakt samma ögonblick. Ibland tänker jag alla de andra människorna innanför de ljusa och ombonade fönstren. Det ser så varmt och skönt ut. Bara värmen skulle räcka för mig.

Hon tar mig tillbaka till verkligheten genom att berätta att hon, helt ofrivilligt, har varit tvungen att lyssna på bluesmusik. Till slut gick hon hem. Det var någon som drog i henne mer. Grattis och kul för dig, kompis!
Jag misstänker att hon försöker slå sönder min värld. Stampa sönder glaset under fötterna och röja runt i lägenheten. Hon har precis läst att om en person är blå under ögonen, kan det tyda på att njurarna inte är riktigt som de ska. I så fall har mina njurar lagt av för länge sedan...

* * *
Jag tänkte att jag skulle göra en repris på gårdagens mest vackra ögonblick, solnedgången. Hur tror du att det gick?
Rätt gissat: åt helvete. Och medan allt går åt helvete och natten blir allt kallare, sjunger Michael Stipe: ”Everybody hurts sometimes. So hold on”.

Taket, here I come…


/Elfwingson

Det tog ungefär femton minuter för solen att gå ned i dag

Ännu en dag går då jag försöker fylla den med meningsfulla ting. Kaffe, cigaretter och telefonsamtal. Handlar mat som jag aldrig vill äta upp. Trängs med människor i kön. Brottas med en plastpåse som inte vill öppna sig. Betalar. Går hem. Vill inte gå. Vill springa hem. Jag vill springa hem och gömma mig under täcket.
Går ut igen, kommer in, dör i några ögonblick, lever upp och går runt, runt, runt. Går ut igen och försöker hitta rätt. Stannar vid bron och förstår inte hur det kunde vara så länge sedan.
Varför är alla människor så jävla stressade? Vem har gett er lov att trampa ner mig för att komma undan er egen stress…

Det är så kallt. Det är bara så kallt. Kylan sitter utanpå. Den känns inte. Den känns inte alls. Jag är dock fortfarande glad över att jag inte blivit helt och hållet apatiskt för kylan. Så länge jag fryser, lever jag. Förbannar mig själv för att jag inte vet hur man gör för att bli varm igen. Jag kan berätta för alla andra hur de ska göra, men själv kan jag inte göra någonting. Det är väl lika bra att vänta ut det. Bara vänta.
Tänker på någonting som T sa i somras:
”Jag och L träffas ju då och då och hänger, men du… Du har ju varit ensam så jävla länge.”
Är det verkligen så… Har jag alltid varit ensam?
Vet du, ibland känns det faktiskt så.

Tänker på de finaste vännerna man kan ha. Jag borde träffa dem snart igen. Borde. Måste. Vill.
Jag tror att vi skulle behöva det. Alla tre.
Fan… Jag älskar de där båda förvirrade, missförstådda, blödande, skrattande konstnärerna.

* * *
En bok med tomma sidor glor på mig och säger:
”Du borde skriva i mig… Skriv i mig som du alltid gjort. Kom igen nu! Skriv för helvete! Skriv. Skriv. SKRIV! Skriv till fingrarna ramlar av och ögonen blöder.”
Ögonen blöder vare sig jag skriver i boken eller inte.

* * *
E pratar om Döden och säger att hon i bland har svårt att tro på att det finns någon rättvisa.
Vad säger man…?
Nej, det finns ingen rättvisa. Det är därför som personer som exempelvis S, inte finns längre.
”Vi ska alla en gång dö...” och bla bla bla...
Hon säger att hon förlorat sig i mitt senaste projekt: ”Det är typ det enda jag lyssnar på när jag diskar om nätterna.”
Kul för dig, kompis!

* * *
Allting blev vackert i femton minuter.
Jag satt i fönstret under dagens mest vackra ögonblick.
Hela världen blev orange och alldeles jävla underbar.
Jag frös medan jag såg det, men det var det nästan värt.

* * *
Hallå, vem är det…?
Vem är det som vågar komma in till mig och göra mig rädd?
Jaså… Var det bara du, Natt.

Välkommen…


/Elfwingson

”Här kommer natten. Kall och underbart blå” - Pugh Rogerfeldt

En dag håller på att ta slut när jag kommer hem och trillar omkull på mitt eget golv. Det hela är nästan som en tragisk slapstick-film. Alla ramlar omkull och publiken skrattar, precis som i en amerikansk film från trettiotalet med bröderna Marx.

* * *
Jag nynnar med i Hanif’s text: ”I haven’t slept for forty days. Just enough to keep me going” medan jag sitter i fönstret, fimpar min sjuttonde cigarett och stirrar mig blind på kvällen håller på att övergå till svart natt. Fy fan… ”Här kommer natten. Kall och underbart blå” sjunger Pugh. ”Kall” kan jag hålla med om…
Om natten är blå vet jag inte.
Jag är för rädd för att titta på den.

Vintern kom tidigt i år och jag är medveten om att den inte ens har börjat.
Jag tror att jag har frusit fast nu. Fötterna är förankrade i marken och jag kan inte göra annat än att låta dem tina upp igen. Och medan de tinar upp lyssnar jag på den vackraste låten med Kent som ljuder ur högtalaren.

* * *
T ringer och berättar att han snart ska duscha varvid L tar över telefonen. Hon talar om disk och B. Det är bra. Vad som helst som tar mig från natten. Vad som helst... Säg vad som helst! Prata om din dag, en kopp kaffe eller om ett besök på en konstutställning.
Vad som helst… Vem som helst…
Det går hundra år innan jag säger något av värde. Jag blir i stället rastlös och går hela tiden runt, runt, runt i lägenheten.
Det är sådant som inte hörs.
Jag går tyst.
Tystare än bomull.

L säger någonting långt borta och jag säger det som aldrig skulle ha kommit fram annars. Jag biktar mig för T och säger att jag lyssnar på radion om nätterna för att inte känna mig så jävla ensam. Det är nog det mest patetiska jag någonsin sagt (och då har jag sagt ganska mycket dumt genom åren).
I vilket fall som helst blir han den förste som får höra det.

* * *
E går online och säger: ”Du har fina ögon, men jag skulle raka av dig mustaschen om vi vore ihop”.
Tack gode gud för att vi inte är det…
Vi pratar bort en timme eller var det bara fem minuter?
Var det världen som gick i slow-motion eller var det bara jag som var för snabb för världen?

Vem bryr sig?

* * *
Jag kan inte förbjuda någon att ge mig komplimanger. Men kom tillbaka om hundra år så pratar vi.
Fy fan, jag känner mig som den största skitstöveln i världen för att jag inte kan ta en komplimang på rätt sätt. Jag vänder taggarna utåt så fort jag misstänker att en komplimang är på väg.
Jag vänder taggarna utåt så att alla sticker sig på dem.
Som sagt: det är mycket jag borde jobba med.

* * *
”Det är tårar. Kan man gråta som en karl?”

Kan man det?
Kan man verkligen gråta som en karl?
Jag tror det.
Jag gjorde det nyss i alla fall.


/Elfwingson

När jag somnade, vaknade staden

I eftermiddagens sjuka ljus sitter jag uppflugen i fönstret och betraktar molnen.
Vet du, när molnen ligger lågt borta vid horisonten och är så där hotfullt mörkblå, ser de precis ut som berg. Mörka berg långt, långt borta. Man kan nästan tro att man bor någonstans långt borta där husen inte finns och där cancer inte existerar.

* * *
Någon dog i går.
I precis samma sekund föddes det någon annan och himlen blev en ängel rikare.
Sov nu, S.
Sov och lev desto mer.

* * *
När jag försökte sova i natt, beslutade sig en hög ton för att bita sig fast i högerörat. Det finns ett kliniskt namn på det där… eh… tja, det har jag glömt bort nu. Vad det än kallas gjorde det mig fullkomligt vansinnig. Tonen liksom stiger och faller med jämna intervall och tar över din hörsel. till slut kontrollerar den dig fullständigt. Tonen dör bort för ett par sekunder för att sedan återvända med full kraft.

Och så höll det på.
Hela jävla natten.

När jag somnade, vaknade staden.

* * *
Går hem ifrån K-huset och sveper den svarta rocken hårdare om mig. Tänder den tjugofjärde cigaretten och småspringer hem. Det är mest för att hålla i gång kroppen så att jag inte ska frysa ihjäl under den korta promenaden.

En reklampelare skriker ut att man kan spela bort sitt studiemedel i poker. En annan undrar om jag känner mig förkyld och en tredje tycker att jag är borde vara lika snygg som mannen på bilden. Han bär en vit skjorta och världens mest välpressade byxor.
Jag vill bara kräkas på honom och hans självgoda flin.

Kommer hem, sparkar av mig skorna men behåller rocken på. Sätter mig i fönstret och röker kvällens tjugofemte cigarett. Nu är de mörka molnen som såg ut som berg, borta. I stället är de ersatta med ett blått mörker och en blek måne. En blek måne som är så kall och obeveklig som det bara går. Jag vill verkligen inte att det ska bli vinter igen.

Jag tror att jag svälter ihjäl.

* * *
L stod längst bort i en tunnel och sa någonting tidigare i kväll. Tunneln var alldeles för lång för att det skulle nå öronen den här gången. Det tappades i den frusna marken och gick i tusen bitar.
Jag hörde ingenting tidigare i kväll.

En dag ska jag bli lika vacker som alla de andra.

L: Jag ska bättra mig.
Jag lovar.


/Elfwingson

Nyss krossade någon en glasruta och tog sig in i mitt rum

I dag har jag spikat upp ett fotografi av hösten på väggen. Det hänger strax över fotografiet på L’s brygga ute i skärgården. Där hänger det bra. Kombinationen höst och sol är faktiskt oslagbar. Sedan försvann solen och kvar blev alla löven, vilket i och för sig inte är speciellt dumt. Löv kan vara nog så trevligt.

Från början var tanken att ge bort höstfotografiet till mina ålderdomliga föräldrar, men det blev så bra att jag tog det själv istället.
Som sagt: tanken var vacker.

De får ett likadant fotografi vid ett senare tillfälle.

* * *
Jag säger till L att hon har lärt sig väl av Mästaren.
Hon skrev nämligen en mycket lång utläggning om någon fullkomligt ovidkommande.
Jag får passa mig!
Snart får jag kalla henne för Mästare. Antagligen är det väl dags för mig att bli nersparkad även från den tronen.

Hon menar att hon faktiskt är rolig i bland. Jag tycker att hon är rolig som fan för det mesta. Små, små klipska kommentarer vid helt rätt tillfällen.
Jag tycker att hon är roligt med sina små och underfundiga skämt.
Men det skulle jag aldrig erkänna.
Inte så högt i alla fall…

Vad jag däremot kan erkänna högt är att hon är en utav de bästa vännerna genom tiderna. När jag sa det senast sa hon: ”Jag vill vara… vän.” Sedan blev hon tystare än bomull, precis som om hon tänkte efter vad hon precis sagt och om det stämde.
Nåväl L, det är ingenting att grubbla över.
Det är ju sanningen, min vän.

* * *
Förbannade telefonsvarare! Jag tror att jag föraktar dessa jävla telefonsvarare…
Nej, jag tänker inte lämna ett meddelande efter pipet.
Nej, jag tänker inte ringa upp vid ett senare tillfälle.
Jag skiter faktiskt fullständigt i om vederbörande ”inte kan svara just nu”. Jag provar med att ringa om hundra år i stället.

* * *
Jag försökte förklara någonting allvarligt för H via fiberoptik tidigare på kvällen. Det misslyckades, eftersom hon skulle laga middag och försvann ut ur bilden. Det började faktiskt bra med att jag lyckades med att få ur mig ett ”Jo, alltså. Såhär…” sedan skrek hon ”offline” och försvann. Ögonblicket jag blev så glad över försvann med henne.
Fan också…

Det är lugnt H, vi tar det någon annan gång.

* * *
Ingen var hemma i K-huset idag. Allting var dött, stilla, tyst och mörkt. Hela jävla stan var död och tyst i kväll. Ingen överlevde kriget som tydligen har härjat hela dagen utanför min dörr. I stället för att bry mig om kriget satt jag och försökte komma på en fin bild att ha som skrivbordsbakgrund. Till slut blev det en blek sol bakom en blå planet.

Efter min högst misslyckade expedition till K-huset går jag och köper cigaretter i stället. Jag vill inte gå hem. Men det är ju så kallt ute. Alldeles för kallt om man inte är iförd komplett polaruniform.
Så jag går hem och försöker lyxa till min lägenhet. Det lyckas inte. Tillvaron kändes inte mer glamorös bara för att jag tände två ljus när jag skulle äta.

* * *
Jag har alltid en välfylld kakburk.
Jag har alltid en välfylld kakburk i fall någon skulle komma hit.
Om nu någon skulle komma hit så ska man ändå kunna ha någonting att bjuda på.


/Elfwingson

Egentligen skulle den här bloggen ha handlat om hur förbannad man kan bli när en vän drar en kommentar som känns oerhört överflödig just för tillfället. Men va fan…
Jag har slutat att bry mig och det är faktiskt ingenting att härja om nu.

Jag spelar inte spel för att vinna...

Fan också! Jag gjorde ett ärligt försök att sova i alla fall. Det gick så fullständigt åt helvete som det bara kan göra. Det har inte så mycket med dumhet som L, tidigare på kvällen, ville göra gällande. Det är mer… rastlöshet som gör att jag inte kan sova.

* * *
När jag traskade runt på stan hörde jag någon, i högt röstläge, säga: ”Åhh, jag vill ju bli kär! Jag har hört att om man äter choklad, så blir man kär.” Sedan dog samtalet bort för allt trafikbrus.
Jag tänkte: ”Om du äter choklad blir du inte kär, bara fet. Så, du säger att du vill bli kär? Ja men så lycka till med det, ditt jävla pulver.” Hade hon hört mig hade hon säkert gett mig en välförtjänt käftsmäll.
Som tur var kunde hon inte läsa mina tankar.
Det var nog bäst för henne.

* * *
T undrade om hela skiten beror på att jag känner mig ensam. I så fall skulle jag ha dåligt självförtroende jämt och ständigt och så är det ju verkligen inte. Till sanningen: det blir konstigt som fan då man, från att tycka att man är skapligt duktig på mycket till att gå till att man tycker att man värdelös på allt.
Det blir för tvära kast och sådant där är inte bara extremt segt utan alldeles jävla hopplöst. Så därför kan man inte göra annat än att vänta ut allting.

Det blir bättre. Jag lovar.
Det måste helt enkelt bli bättre eftersom att jag tycker att det någon jävla gång är det min tur också!
Och tills den dagen kommer fyller jag mina nätter med meningslösa ting för att få tiden att gå. Det är inte så mycket mer någon kan göra är jag rädd.

Jag har redan sagt det ungefär hundra gånger: komplimangerna går inte in längre. De stannar vid den yttre hörselgången och blir aldrig insläppta. Som exempelvis för några veckor sedan. Någon gav mig en klapp på axeln, en kopp kaffe och sa: ”Jag ville bara säga att du är en grym projektledare.” Då, som nu, så tycker jag att kaffet värmde mest. Det är ju segt när man tänker så. Och just för att jag, för närvarande, inte kan ta en enda komplimang i hela världen, så ramlar de över mig. Det är ju synd att de ska behöva komma just nu.

Kom tillbaka om hundra år så kan vi prata.

* * *
Jag spelar inte spel för att vinna. Jag spelar spel för sällskapets skull. Jag kommer att fortsätta med att rymma hemifrån, hänga i K-huset och spela spel när jag blir alldeles för rastlös, lägenheten blir för hotfull och då jag inte vill vara kvar här i Tornet längre.


/Elfwingson

Musiken och paniken

Hur många skivor äger du?
Runt 200-250 CD + 35 vinlyler

Senast köpta skiva?
Kent ”the Hjärta & Smärta EP”

Senast i högtalarna?
Sahara Hotnights

Fem album som betyder mycket för mig:

The Beach Boys ”Pet Sounds” (1966)
Ett musikaliskt och producentmässigt mästerverk. Hade Mozart levt och komponerat/producerat musik idag hade det säkerligen låtit såhär. Brian Wilson var och ÄR ett musikaliskt geni. Så är det bara. The Beatles kan gå sticka och gömma sig! Pet Sounds säger mer om sextiotalet än någon annan samtida platta.

Kent ”Hagnesta Hill” (1999)
Kents absolut bästa album både text- och musikmässigt. Så är det bara.

Chris Isaak ”Wicked Game” (1991)
Brusten och/eller olycklig kärlek, någonting vi alla kan relatera till. Behöver jag säga mer…?

Jan Johansson ”Jazz På Svenska” (1962, -63 och -64)
Folkmusik med jazzprägel… Kan det bli bättre? En mer meditativ platta finns nog inte.

Broder Daniel ”Forever” (1998)
Ja, vad säger man? Tonårsångest, tonårsångest och åter tonårsångest…och en jävla massa minnen.

Tio låtar som betyder mycket för mig:

”Stoppa Mig Juni (Lilla Ego)” Kent

”Starkare Än Ord” Peter LeMarc

”Goodbye Yellow Brick Road” Elton John

“Street Spirit [Fade Out]” Radiohead

“Sinclairvisan (La Folia)” Jan Johansson’s version

“No Surprises” Radiohead

”Everybody Hurts” R.E.M

“Broken Promise Land” Weeping Willows

“Over” Portishead

”Klåparen” Kent

Fem personer som jag skulle vilja svarade på de här frågorna:
Jocke Berg, Brian Wilson, Daniél Lanois, E och mamma (fastän jag redan vet att den sistnämnda skulle svara Elvis-låtar alt. Elvis-plattor hela tiden).

Vilken skiva tänker du köpa härnäst?
Ingen aning. Jag köper för övrigt ingen musik (om det inte är Kent vill säga).



/Elfwingson

Jag vaknade upp i gårdagens kläder

Jag får ett erbjudande att flytta ifrån tornet. De tror sig gett mig ett erbjudande jag inte kan motstå. Det kan jag. Jag trivs bra här i Tornet, långt borta från den övriga världen och bara mig själv att ta hand om. Sedan är jag inte social nog att bo under samma tak som andra människor.
Inte än i alla fall…

* * *
E frågar om jag verkligen säger allt jag tänker.
Det är det man aldrig säger som man skriver i en blogg exempelvis.

* * *
H ringer och säger att det snöar i Stockholm. Hon är överlycklig över detta faktum att det faktiskt snöar. ”Grattis… Fram med pulkan, kompis!”
Jag vill verkligen inte att det ska bli vinter. Jag är nog rädd för vintern. Jag är i och för sig rädd för mycket, men just vintern är extra hemsk. Under vintern bli det alldeles för kallt för konstnärssjälar att vistas utom hus och under vintern kommer det snö innanför kragen. Precis som när man var liten. Enda skillnaden mot när man liten, är att snön aldrig försvinner.
Hon fortsätter att prata om någonting helt annat, som är mycket mer allvarligare än snöfall, och avslutar med ett ”Tack för att du lyssnade…”
Nej, just det… Jag sa ju ingenting. Jag bara lyssnade tills öronen blödde. Jag bara lyssnade.
Men fy fan, vad jag ville prata.

Jag är rädd för vintern.
Under vintern kan man frysa ihjäl.

* * *
Sångaren i Soul Her Up säger ”[...] understanding is the key to get it right”.
Om det nu är så att förståelse är nyckeln till att få det rätt, varför i helvete blir det bara fel jämt? Man kanske inte ska försöka så jävla mycket hela tiden?
Yeah right…

* * *
Jag sov nästan ingenting i natt. Jag vaknade med i gårdagens kläder, med svullna ögon och undrade vad som egentligen hände. I vilket fall som helst så börjar jag dagen med att sätta upp T’s ord på kylskåpet: ”Kom ihåg: Du är bäst!”

Jag tror att jag slocknade precis när morgonprogrammet på TV 4 började.
You do the math…


/Elfwingson

Det är viktigt att ta till vara de där små, små ögonblicken

I morgon ska jag hänga på min skottsäkra väst, rusa ut på min praktik och jag tror att det ska bli både kul och bra. Jo… Det kommer att bli kul. Med tanke på att jag till slut fick tag på en praktikplats, så måste det bli kul annars blir jag grymt besviken. Jo då, det här kommer att bli kul.
Vi har redan ett projekt som vi ska piska skiten ur alla andra med. Så är det bara. Misslyckas vi må det vara hänt men lyckas vi kommer vi att hamna i himlen för alla stordåd vi kommer att utföra.

* * *
H tar på sig en midsommarkrans och utropar att hon är äckligt lycklig. Jag säger som jag alltid alltid sagt: Heder åt henne!
Hon är äckligt lycklig men vi andra bjuder på det. Hon om någon ska vara äckligt lycklig. Hennes förflutna gör att hon ska vara äckligt lycklig nu.
Som sagt: heder åt henne…

Visst, jag är bitter men jobbar hårt för att det inte ska gå ut över andra. Det är en dålig egenskap att låta sin bitterhet gå ut över andra. Just därför har jag nog jobbat extra hårt på den detaljen.

H frågar hur jag egentligen mår och jag svarar: ”Jag har i alla fall hälsan och det är nog så viktigt.” Hon menar att det såklart är viktigt, men att man måste ta hand om sig själv också. Hon säger att jag är en superhjälte och om att det bara är den röda capen som fattas. I nästa andetag säger hon dock att alla superhjältar ibland måste reparera sig själva efter alla slagsmål och om hur brottsligheten måste ta en paus.

Jag har inget heal yourself-kit...

* * *
Jag rullar en cigarett och undrar om världen någonsin kommer att bli sig lik igen. Men det är nog bara bra om den befinner sig underständig förvandling för då vet man att saker och ting till slut kommer att förändra sig till det bättre.

E avbryter min tankegång genom att fråga varför jag har ändrat bilden i den minsta rutan. Jag motiverar bildbytet med att jag är extremt trött på att sitta och stirra på mig själv hela tiden. Hon säger att hon inte blivit trött på den i alla fall. Det spelar nog inte så stor roll.
Tror jag...

* * *
Fy fan, vad kallt det blev helt plötsligt! Var kom den kylan ifrån…? Javisst ja, det var bara jag som glömde klä på mig ordentligt med kläder innan jag skulle gå ut.

Jag låter Anna Ternheims mjuka röst smeka mig till sömns även i natt. För första gången blir det varm och jag tar tillvara på ögonblicket som snart kommer att vara borta.

* * *
Nästa fredag ska jag baka scones igen och det ska bli bra som fan!


/Elfwingson

När jag gick hem från K-huset i morse brann det mitt i stan

Vaknar vid tretiden (på eftermiddagen alltså…) av att telefonen ringer. Alltid denna förbannade telefon som ringer när man sover som bäst. Men hade den inte ringt hade jag säkerligen sovit till fyra.
Någon frågar, mycket förvånat, om jag sov när jag gurglar fram ett ”Ja, hallå?”

Jag sov och drömde om hur i helvete jag ska klara av vintern.

* * *
E går online och säger att världen är underlig. Jag kan inte göra annat än att hålla med eftersom världen inte är som den ska vara. Eller borde vara… Eller så är det mig det är fel på och världen runt mig är fullkomligt normal.
I den bästa av världar hade olyckan aldrig funnits. Alla och allting som hade sårat mig, hade aldrig existerat och jag hade inte vetat om hur miserabel jag kan vara.
I den bästa av världar hade jag aldrig blivit bedragen (vare sig då eller nu). I den bästa av världar hade aldrig S gått under och försvunnit ur mitt liv och i den absolut bästa av världar hade jag aldrig varit rädd när jag var yngre.

Nu är det inte den bästa av världar och det kanske är bäst så.
Det är inte den bästa av världar, men om det inte varit så hade jag aldrig varit som jag är…

E menar att hösten är skön. Det tycker jag också. E säger att hon tycker om vintern också. Det håller jag bara delvis med om. Jag kan uppskatta vintern också, så länge jag inte behöver vara ute i den.
Men att hösten är skön, ställer jag mig bakom till hundra procent. Det är när hösten pågår som man ska gå genom alla parker som finns, dricka massor av kaffe uppkrupen i soffan och läsa en bra bok.
Inte för att det fungerar just nu för mig, men själva tanken är vacker.

Det blir, utan förvarning, allvar av allting med skillnaden att vi blir kvar mycket längre i det. Till slut blir det nästan för mycket så jag rusar ut i höstkvällen med en miljon tankar i huvudet. Men trots att jag kände en panikartad ilning längs med ryggraden, känns det bra att det faktiskt blev allvar den här gången.

Jag kan tycka att E och jag är på tok för klarsynta inom vissa områden och det är då det blir allvar. Som i kväll exempelvis...

* * *
Jag funderar över hur i helvete jag ska klara av vintern som verkar bli fan så mörk. Men med hjälp av K-huset, vin och sällskap kommer det kanske att vara lite lättare.


/Elfwingson

Jag vaknade med blodsmak i munnen och blev rädd för mig själv

Dagen ser ut att bli som alla de andra dagarna den här överjävliga veckan. Men jag har ett löfte till mig själv: att baka scones (det gjorde jag också, men det kunde ha gått bättre).
Men annars bestod dagen av fullt normala ting: jag går runt, runt i lägenheten och försöker febrilt komma på någonting att göra. Någonting att fylla dagen med. Ett lyxproblem, kan tyckas. Men jag lovar att det nog fan kan vara ett problem om man verkligen behöver någonting annat att tänka på.

* * *
Jag gör L sällskap medan hon sitter av tiden. Det känns bra. Jag fick höra någon annan prata för omväxlings skull. Det var skönt. Nu är L’s mage nästan som den ska igen och vi andra drar en lättnadens suck. Jag har en lång utläggning om någonting och inser min egen förmåga att sväva ut i formuleringarna och att få någonting som, i vanliga fall, skulle ha tagit ett par minuter, tar nästan en timme.

Jag skyller på att jag bara ville ha sällskap för ett slag.

* * *
Någon ringer och o- och ah:ar sig över min löjliga förmåga att göra musik. Jag blir fullkomligt vansinnig. Vansinnig och skäller ut vederbörande: ”Håll käften! För helvete, håll käften!” Springer runt ett tag och letar förgäves efter mitt huvud.
Jag blev vansinnig men det märktes aldrig utåt.
Det var nog bäst så.
Efter allting tog jag upp gitarren, den där röda, och lät Tornet skaka ännu en gång.
Det var nog bäst så.
Det också.

* * *
Från ingenstans dyker G upp i huvudet. Vänta lite här nu… Vart fan kom hon ifrån? Jag blir alldeles överrumplad och vill tvätta bort henne från näthinnan. Tvätta bort henne med Klorin.
Usch!
Fattades bara det…

Det sista jag hörde om henne var att hon flyttade till Frankrike och aldrig mer ville åka därifrån. Just därför är hon både en hjälte och en anti-hjälte. Hon var modig som tog steget och åkte ifrån samhället hon hatade. Hon är en anti-hjälte för att hon till slut inte orkade med alla blickar i ryggen, alla ord och rymde sin väg.

G är nog den enda som faktiskt älskade mig. På riktigt dessutom! Det är tragiskt att jag aldrig fattade det förrän långt senare och det är djupt tragiskt att jag faktiskt lyckades med konststycket att slarva bort henne.
Det var korkat.
Bara så jävla korkat.

Det sista minnet jag har kvar är en kyss och en blomma.
Blomman är död, men kyssen sitter fortfarande kvar.

Jag kommer nog aldrig att glömma G.

* * *
När jag vaknade hade jag blodsmak i munnen och blev rädd att jag, under natten, hade bitit av mig tungan. Jag har fortfarande ingen aning om varför jag hade blodsmak i munnen när jag vaknade och det stör mig.


/Elfwingson

Svarta, taggiga fjärilar hänger över E’s huvud

För några veckor sedan fick jag ett vykort från T och L. Det föreställde kungafamiljen... Kungafamiljen för helvete! Jag trodde att jag skulle få en hjärnblödning när jag såg bilden. Jag tänkte: ”Så går det när två vänner slår sina kloka huvuden ihop och letar vykort till en riddare utan svärd.”
Jag kan inte låta bli att le varenda gång jag ser det där kortet.

De är så fina.
Inte kungafamiljen alltså... utan vännerna. De är fina.

Förra vintern fick jag ett vykort från mina föräldrar. På baksidan stod det: ”Vi tänker på dig och hoppas att du klarar av det här. Puss och kram.”
Det vykortet hade inte en fyrfärgsbild av kungafamiljen.

* * *
Pratar med E och hon säger att vi är nattdiskare båda två, men att hon inte toppar mitt senaste nattliga rekord när det gäller att diska sent: 03.26.
Än så länge har ingen klagat…

Vi pratar om dialekter.
Givetvis påpekar jag, högt och kristallklart, att östgötskan är underbart vackert och att det enbart därför som jag sökte mig till Norrköping till en början. E säger att hon inte fattar hur jag kan tycka att just östgötskan är så vacker: ”[…] vi har ju bland annat sådana ’fina’ ö:n… Jovisst, hörru du”.

Hon säger att hon tycker att småländska är fint.
Jag håller inte med.

Hon pratar om svarta, taggiga fjärilar med söndertrasade vingar och om hur hennes dag har varit. I nästa andetag säger hon att hon inte förstår hur jag kan tycka att hon är en fin och skön människa trots att hon är tjurig och allmänt sur för det mesta.
Det kan jag inte heller förstå.
Man behöver å andra sidan inte förstå allting.

Hon säger ”Tack för att du gjorde min kväll till en bra kväll!”
Jag förstår ingenting och ögonblicket är över.

* * *
Ringer S mest för att säga ”krya på dig” fastän det är det töntigaste som finns. I vilket fall som helst känns det riktigt fånigt att säga så i det här fallet. Hon berättar om sina upplevelser i ett sterilt rum. Hon säger att jag var den enda som skickade henne blommor och att just den dagen för ett ögonblick blev otroligt varm.

Blommorna är döda nu.
Blommorna är döda, men kortet finns kvar.

* * *
Jag tänker på T och hur han hörde mig rasa. Det var nog inte så kul att höra på.

Jag ska skriva ett brev till honom någon gång.
Han ska få ”[…] ett riktig brev med frimärken”.


/Elfwingson

Någon stal E’s bok på bussen… Upp med det på Löpet fortare än kvickt!

Rullar en cigarett (har glömt vilken i ordningen det är) och läser ännu ett mail från H. Hon sitter på ett Internet-café någonstans i Stockholm och skriver ett sönderhackat mail som har en enda röd tråd: det blir bättre. Hon säger att självförtroendet är en flyktig sak som man kan tro sig ha stenkoll på, men som försvinner lika mystiskt som det kom och att ”du kommer känna dig starkare än vad du gör nu”.
Hon är vacker min vän, när hon säger så.
Jag hade varit lika vacker om jag trott henne.

* * *
E berättar att hon blivit bestulen. Fan, det är skitigt att folk inte kan hålla sina kleptomantassar för sig själva. Vi studenter har ju inte precis några hav av pengar att ösa ur och kurslitteratur är dyrt. Hela historien är djupt tragiskt, så vi sörjer hennes stulna bok i ungefär två sekunder. Sedan ler hon igen och säger att latte är det finaste som finns. E konsumerar mycket latte, musik samt rödvin ”vid behov”. Hon är med andra ord en skön person.

Vi talar om fotografier och varför vi aldrig ler på kort. Vi har för länge sedan redan enats om att det känns asfånigt att le på kort.
Hon säger att bilden i rutan är ond men att hon inte ser mig som en ond person: ”[…] snarare tvärtom”.

* * *
T är en utav mina bästa och närmaste vänner. Det är ingen hemlighet.
Det intressanta är att han är man. Det är i och för sig heller ingen hemlighet med vad som däremot var en hemlighet är att han är min bästa manliga vän och min enda manliga vän. Jag som aldrig någonsin har litat på män förut hittade en vän i T. Det är ju förbanne mig hur stort som helst!
T är min enda manliga vän och det är en utav de stora anledningarna till att jag aldrig, aldrig någonsin tänker lämna honom. Nu vet jag om att han faktiskt kan slå mig på käften och att jag inte tänker lämna honom för att han gjorde det.

Det har jag redan sagt till honom.
Tre gånger dessutom.

* * *
L påminner mig om julen.
Fy fan…
Åh herregud, det är bara november och jag fasar redan för julen. Tomtar, äpplen, bollar och ljus. Glitterfnasar som ska hängas upp, mat som ska ätas upp och julklappar som ska köpas åt de närmast sörjande.
Jag repeterar: fy fan…
En massa människor som springer om varandra, runt varandra och över varandra för att spara in några dyrbara sekunder bara för att de lite snabbare ska kunna övertrassera sina bankkonton. Sedan ska de ha ångest över hur i helvete de ska klara av januari månad utan att inte behöva sälja halva sitt hem.

Kunde inte bara folk chilla över jul och känna att allting inte behöver bli klart i tid?
Det är vad jag tänker göra i alla fall. Jag tänker krypa in i den mest varma av famnar och inte komma fram förrän det är absolut nödvändigt, vilket kommer att bli någon gång i januari.

Samtidigt gillar jag ändå julen som samlingspunkt: den är, trots allt, den enda tiden på året som man åker till sitt gamla hem, träffar familjen och polarna som "blev kvar".
Så just som samlingspunkt är julen bra.
Men det är också det enda.

Nej förresten… Karl-Bertil Jonsson är faktiskt kul att titta på.


/Elfwingson

Kaffe, cigaretter och "Prelude to Destruction 2005" på repeat

Jag hade en tanke på att inte skriva en blogg inatt. Jag hade faktiskt en plan om att gå och lägga mig tidigt. Jag hade en föreställning om att inte sitta uppe med sjuhundra tända stearinljus och lyssna på Kent.

Istället sitter jag i fönstret, röker och dricker kaffe. Jag undrar vad som hände med dagen?
När var det morgon och när i helvete blev det kväll?! Senast jag tittade ut var det fortfarande en vacker höstdag. Nästa gång jag kikade ut var det becksvart. När hände det?
Fan, jag vill ju också vara med när solen försvinner bakom berg och hus på det där mysiga sättet.
Men i morgon kväll ska jag vara på min vakt: jag ska stå uppe på min enda tillflyktsort, taket, och invänta solnedgången. Det kommer säkert att vara mulet. Bara för att lagen om alltings allmäna jävlighet säger mig att det kommer att bli så.

* * *
Läser någonstans att Sveriges studenter aldrig har mått sämre. Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?
Ser på TV, lyssnar på radio och går till sist vilse i Anna Ternheims vackra röst. Blir rastlös och rusar ut i höstkvällen för att slippa lägenheten som på några ögonblick blev alldeles för trång och ondskefull.

Försöker tänka tillbaka på ett stort ögonblick för hundra år sedan. Någonting som visar sig vara mer än lönlöst eftersom ögonblicket för länge sedan är över. Jag borde ha fotograferat det och stoppat in det bland alla de andra ögonblicken. Förbannar mig själv för ett par sekunder, men inser att det inte är någon idé att gråta över spilld mjölk.

Glor på mig själv i badrumsspegeln. Ser ingenting annat än ett par trasiga ögon som stirrar tillbaka på mig. Lägg av med att stirra så förbannat, jag tycker ju inte om det! Har jag inte sagt det tusentals gånger förut?

Säger ”god natt” till en god vän, S som inte existerar längre men som, trots det, finns runt mig hela tiden och ser till så att jag inte gör eller säger någonting dumt. Ibland lyckas det och ibland lyckas det inte alls. Framförallt den där biten med att ”inte säga någonting dumt” misslyckas ganska så ofta men hon viskar tyst i mitt öra att det inte gör någonting.

* * *
Rullar min trettioförsta cigarett och läser ett mail från H. Hon skriver att hon vet om att man ska försöka, prata om saker och om att man så gärna vill att Kärleken övervinner allt men att både jag och hon vet om att det inte är så. Hon är klarsynt, H.
Hon var lika klarsynt förr i världen också, men skillnaden är att hon nu har gett sig ut i den stora vida världen, hittat Lyckan och aldrig mer kommer att sova oroligt igen. Henne har Livet verkligen fällt i asfalten. Verkligen: heder åt henne!

* * *
Jag har redan en plan om att baka scones på fredag kväll och det är nog min bästa plan hittills. Man borde givetvis leva som man lär men fan vet om det någonsin kommer att lyckas...


/Elfwingson

En kopp kaffe, två bitar socker och mjölk. Sahara Hotnights på stereon och en vän i telefonen. Kan man begära mer?

Nu är alla projekt i hela världen färdiga.

En viss känsla av antiklimax infinner sig, måste jag erkänna. Vad i helvete ska jag nu fylla dagarna med?
Skaffa barn kanske…?

Jag har hört att om man vill ha ett projekt som tar upp all ens tid, så är barn någonting att satsa helhjärtat på. Jag tror att jag väntar ett slag med det där. Först ska man ha ett någorlunda friktionsfritt förhållande (en nåd att stilla be om). Först och främst bör man nog ha en fungerande relation.
Det är en bra början.
Håll käften, man får drömma hur mycket man vill!

Vi män har också biologiska klockor, men vi talar väldigt sällan om det (eller aldrig). Även jag har en biologisk klocka som tickar. Den är i och för sig ställd på snooze.
Det känns bäst så.
Min biologiska klocka är inställd på snooze mest för att jag inte ska göra om samma misstag igen och tro på någonting som till synes verkar bra till en början.

* * *
T ringer och låter som en helt annan person. Han låter nästan myndig och jag blir stel av skräck för någon sekund.
I några minuter pratar vi om just...ingenting. Han låter trött. Han är säkerligen trött. Han borde sova. Eller ännu bättre: han borde sova med huvudet i sin älsklings knä och aldrig behöva oroa sig om framtiden mer.
Faktiskt, det är en utav de många saker T och jag har gemensamt: vi blir inte oroliga. Vi är alltid oroliga…

* * *
Ringer L för att få klarhet i saker och ting.

(Tänk, jag blir lika förvånad varje gång jag ringer någon och de verkligen svarar. På riktigt! Ingen jävla telefonsvarare. Ibland får jag för mig att hela världen brann upp under ett kärnvapenkrig medan jag lyckades med konststycket att somna ifrån allting och blev ensam kvar bland all utbränd aska).

Det jag ville få klarhet i, blir uppklarat under bråkdelen av en sekund och visar sig vara någonting mer positivt än vad jag kunnat ana. Jag försöker förklara någonting ganska mörkt om mig själv, går vilse i mina egna formuleringar och allting faller ihop som en slak ballong. Story of my life, typ.
Minuterna sveper förbi snabbare än snabbast och jag tror att hon ångrar att hon en gång sa att hon hade saknat timslånga samtal.

Förmågan att tala i telefon är en konst jag har finslipat under många år nu. Det är någonting som faller sig naturligt när man under alla år alltid har haft de bästa vännerna på milslånga avstånd. Som sagt: att tala i telefon är en konst som icke ska föraktas.

I vilket fall som helst var det kul att prata med henne. Jag fick ”någonting helt annat” att tänka på, någonting att skratta åt och det fick mig, för några ögonblick, att se på livet i en något ljusare nyans.
Tack L.

* * *
E dyker upp i världens minsta ruta och säger: ”Lite halvblind och lite halvdöv. Faktiskt: lite halvinvalid. Men du sjunger jättefint…”

Du skulle bara veta, E. Du skulle bara veta…


/Elfwingson

Vart tog du vägen?

Att ringa T och L är som att ringa hem till sina ålderdomliga föräldrar.
Någon som skriker någonting i bakgrunden och kommenterar allt som sägs, medan den andre pratar bredvid luren. Och precis som när man ringer hem slutar allt med att jag blir förvirrad och har ingen koll på vem man egentligen pratar med, vem man började prata med eller om man började prata överhuvudtaget. Jag tror inte att jag gjorde det den här gången.
Började prata, alltså.

* * *
Ibland så undrar jag varför nästan ingenting av de bra sakerna går in… Så varför ändå in i helvete kan jag aldrig ta en komplimang på rätt sätt? Nej, istället tro jag att personen (vem det än må vara) är sarkastisk och bara hånflinar åt mig.
Vilka dumheter! Såklart att de inte gör! För fan, de menar ju alltid vad de säger! Så varför tar jag inte komplimangen på rätt sätt, säger ”tack” och tar det för vad det är: en bra grej.

Alldeles för ofta jobbar jag alldeles för mycket för att bevisa någonting för mig själv: att jag fortfarande kan stå själv, att jag fortfarande inte är nere för räkning, att jag fortfarande vill, att jag fortfarande… o s v.
Det är ju ingen annan som förlorar på att jag skjuter in mig på ett psykbryt bara för att jag inte tycker att jag kan göra eller säga saker på rätt sätt. Jag borde jobba med det där… Hårt!

T’s ord ekar mellan väggarna: ”Kom ihåg: Du är bäst.”
För fan, ingen kommer åt mig! Det är JAG som är bäst, starkast, koolast! Jag är den som står med huvudet högt, som inte har någonting att skämmas över och allting annat som jag ibland tycks glömma bort alldeles. Hell yeah… Och precis som L säger så är jag faktiskt, tro det eller ej, en bra grabb. Ja, jävlar i havet… Jag ÄR bra.

Det behövs lite av T och L’s stärkande droppar ibland. Det är nästan så man borde tappa upp de där kommentarerna på flaska och sälja det som medicin: ”Medicin mot mörkret” eller någonting i den stilen. Jag skulle vara storkonsument.

Jag som alltid pratar stort om att tro på sig själv, förverkliga sina drömmar och mål. Ha visioner om framtiden och inte lockas in i negativa spiraler. Jag som alltid pratar om det där och nästan alltid har svar på allting. När jag själv står där och tycker att jag är sämst på allt så vet jag inte hur man gör för att det ska blir bättre.

Självförtroende… Vart tog du vägen? Vart i helvete tog du vägen?!?


/Elfwingson

Granatchock!

Fredag
Kommer hem och dör nästan i hallen. Eller åtminstone känns det så, OK?!
Åh, fy fan… Borde sova… Måste sova… Kan inte sova.
Försöker hela tiden att lägga mig för att omslutas av mitt varma täcke, men kommer på ungefär tretton tusen saker som jag måste göra innan jag går och lägger mig. Och så håller det på…
Det är märkligt.
Mycket märkligt.
Det är ondskefullt också.

Sätter mig ner och försöker besvara en fråga jag fick någon minut tidigare. Är allt bra med mig? Jag inser att om jag behöver sätta mig ner och tänka igenom svaret så pekar det på någonting. ”Bra” antar jag. Jag vet inte… Jag vet faktiskt inte. Men hela diskussionen känns meningslös vid det här laget eftersom jag inte kunnat bry mig mindre just nu. Jag städar mig till döds, men inser att det faktiskt inte kan bli mer städat än vad det är. Undrar vart jag ska ta vägen. Rymmer till sist upp till K-huset och stannar länge. Det är skönt att rymma sin väg upp till K-huset och bara glömma bort allting för ett slag.
Det ska jag fortsätta med.

Lördag
Dagen börjar kaotiskt med att jag sover till tre-tiden. Då ringer telefonen. Jag slits ur mitt mysiga rus och svarar med ett grumligt ”hallå”. Men naturligtvis är allting för sent. Ett långdraget, ekande ”tuuuuuuuut” skvallrar om att den som ville mig något redan har lagt på, säkerligen förbannad över att jag inte svarat. ”Nåväl” tänker jag ”om personen i fråga vill någonting viktigt så ringer de säkerligen upp igen”.
Tanken över att ha sovit mer än tre timmar på en natt gör mig ofantligt nöjd.

Rymmer upp till K-huset igen. Planen var från början att spela spel, dricka lite vin och bara chilla. Tanken var god men allting urartade. Jag och några polare rusar ut i höstkvällen, blir blöta och hamnar på en tämligen uppsluppen fest. Det sätts små glas i våra frusna händer, det dunkas i våra ryggar, det ropas ”välkommen” och mina glasögon immar igen. Det bjuds, bland annat, på saké.
Saké är livsfarligt. Det är som att dricka bensin utblandat med soja. I alla fall smakade det så, OK?! Vad som hände efter vårt triumfartade intåg i den stimmiga festlokalen, är höljt i ett sakéindränkt dunkel.

Nu ska vi bara glömma bort gårdagens dumheter som vi både sa och gjorde, så vi kan göra om det nästa vecka igen...

Söndag
Halsen svider, huvudet sprängs i en miljard bitar… Saké är livsfarligt. Kvällen innan kastade någon in en handgranat och blåste ut huvudet på mig. Man känner det när hela huvudet ekar dagen därpå.
Tomt liksom. Tomt och utbränt.

I brist på annat återgår jag till frågan jag ställde mig under fredagens komaliknande tillstånd: Är allt bra med mig? Jag vet inte… Kanske. Kanske inte. Ämnet tråkar ut mig och jag tar en promenad istället.
Hamnar bakom två kolosser till barnvagnar. Man kan inte se runt dem. Inte under dem. Inte över dem. De spärrar vägen för allt och alla.
Inte ens en beslutsam pöbel skulle kunna komma förbi dem. Jag harklar mig diskret varvid mammorna stannar och blänger på mig: aggressivt och bittert. Jag sväljer allt vad verbala käftsmällar heter och går snabbt förbi. Deras ilskna blickar bränner till i ryggen.
Vem fan gjorde dem till oinskränkta härskare över gågatan? Vem sa att de hade tillåtelse att krypa över hela marken med sina pansarvagnar? Och framförallt: vem sa till dem att ingå pakter om att spärra vägen för en småtrevlig yngling som bara ville komma bort från lägenheten ett par timmar?
Jag hatar dem för några meningslösa ögonblick till men övergår sedan till att hata regnet som kryper längs med ryggen. Det känns enklare och mer motiverat.

* * *
Medan Anna Ternheim sjunger om sin franska kärlek går E online. Hon berömmer mig för någonting som jag redan visste att jag var bra på. Hon säger att hon försökte sjunga med i min kör, men påstår att det inte alls hade gått så bra. Jag tror henne inte. Jag tror henne inte på långa vägar. Jag tror däremot att det lät himmelskt underbart.
Efter en stunds livlig diskussion om praktikplatser tycker vi att dagen börjar se bättre ut. Tämligen ystra i våra sinnen flyr vi iväg till Medelhavet, dricker rött vin, pratar om vilka författare vi tycker om att läsa, vilka böcker som vi borde läsa, vilka skivor vi älskar och om varför det är så jävla svårt att inte vara bitter. Vi äter på pittoreska restauranger som ingen turist någonsin har satt sin fot och vi undersöker alla droppstensgrottor som finns.
För ögonblicket njuter vi extremt mycket av vår värld.

Ett höstregn tar oss tillbaka till verkligheten. Och med regnet kommer allvaret. Det blir allvar av allting och vi pratar om det mest hemliga som finns. Allting avfärdas, turligt nog, under ett par raska sekunder fyllda med sarkasmer. Jag tror att vi ville ha det så.
Båda två.

E är en fin människa.
Jag tror att E blir dagens vardagshjälte som räddar mig från allt och alla.
E är en mycket fin människa.
På många sätt.

* * *
Jag påminner mig själv om någonting jag sa till L förra veckan:
”Det är bra att planera in små grejer så att man har någonting kul att vänta på. Typ 'Just den dagen ska jag köpa något riktigt gott käk'. Och så tänker man på det och det blir nästan som julklappsutdelningen på julafton…eller nåt… Kolla på mig, jag har tänkt så i över ett halvår nu och det fungerar faktiskt bra!” Jag avslutar med att säga:
”Det är de små sakerna som gör livet glatt: läsa en god bok, få en komplimang vid rätt tillfälle eller bara ha en lugn eftermiddag med en stor kopp rykande thé”.
Jaha...? Om det är så borde jag var den mest glada människan i världen. Men trots alla böcker jag läser, allt thé jag dricker eller alla komplimanger jag får, är livet ändå aldrig glatt.

* * *
Jag går upp på taket och röker kvällens tjugosjätte cigarett. Någon grälar på mig och säger att jag verkligen borde lyssna på min kropp.
Kroppen säger inte så värst mycket.
Framförallt säger den aldrig till i tid…

Varför får man nästan aldrig som man vill?


/Elfwingson

Elva miljoner minuter för sent

Alla klockor tycks ha stannat och jag vaknar med ett ryck. En blek morgonsol väcker mig efter en märklig natt fylld av musik och stämsång. Totalt desorienterad duschar jag och klär på mig. Slår på radion och hör de senaste katastroferna läsas upp med entoniga röster.
Röker en cigarett och sveper i mig en kopp varmt livgivande kaffe. Tittar på kylskåpsmagneten och skrattar till: ”DRINK COFFEE – Do Stupid Things Faster with More Energy!” Det är det sista jag uppfattar innan jag lämnar hemmet och kastar mig, med dödsförakt i blicken, ut bland gamla och nya äventyr.

* * *
S ringer mitt i en kaotisk repetition och jag får nästan dåligt samvete för att jag inte kan vara hos henne, hålla om henne, höra hennes sagor och tyst viska i hennes öra att allting kommer att bli bra igen. Jag lovar tyst för mig själv att nästa gång jag besöker samhället jag en gång växte upp i, ska jag hälsa på henne. Spela musik, dricka kaffe, prata eller bara hålla käften.
Allting avbryts i panik och hon är borta igen.

Hon är en utav de få Gamla som fortfarande finns kvar. Hon finns kvar i samhället jag en gång växte upp i. D finns också kvar. D och S håller ställningarna och krigar mot allt vad inskränkthet och dödslängtan heter. Förutom min familj är D och S de enda som gör resan tillbaka värd.

* * *
Jag kommer hem, slänger jackan på golvet, sparkar av mig skorna och försöker hitta någonting att bli upptagen med. Det lyckas inte. Slår på datorn och försöker hitta rätt. Det lyckas inte det heller. Desillusionerad trillar jag ner i min varma säng och försvinner in i dimman. Väcks av telefonens höga ringsignal: T. Tyvärr tar det alladeles för många sekunder för mig att inse att det är han och jag undrar vem fan det är som ringer och låter som om det tredje världskriget precis hade börjat och att vartenda land i världen höll på att mobilisera sina enda vapen.
Jag försöker somna om tre gånger vilket misslyckas kapitalt. Funderar på att städa (någonting som verkligen behövs) men jag rymmer istället upp till K-huset. Spelar spel (jag vann inte), pratar, spelar gitarr, får kaffe, kärlek och sällskap.

* * *
Medan jag rullar en cigarett läser jag ett mail från H. Hon bor i Danmark och kämpar febrilt med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Jag vet att hon klarar det. Hon är bra på många sätt så även på det här sättet. Hon kommer att klara av det. Just därför är hon bra.
När vi träffades i Stockholm trodde hon sig inte ha några vänner kvar. Jag antar att hon kom till insikt och till slut förstod att hon hade fler än vad hon kunnat ana.
Sov gott nu, H. Hitta dig en ny lägenhet, stäng alla dörrar som finns och börja om.

* * *
Helgens största och vackraste ögonblick spelas upp om och om igen: T sjunger om bittra minnen, lyckan och om silverpärlornas rasslande mot ett kallt parkettgolv i Västervik. Men det är inte förrän han sjunger om en dagdrömmare, död sedan länge, men lika levande i hans huvud som jag blir nästan blir rörd till tårar. Kan inte glömma känslan jag hade när jag spelade in just den låten första gången. Känslan som jag försökt hitta tillbaka till, men som bara fungerar varje påsk sedan sex år tillbaka (det är i och för sig bra att man inte kan hitta tillbaka till en sådan känsla mer än en gång per år).
Det blir nästan för mycket för ett par ögonblick men jag lyckas få ordning på känslorna till slut.

Han är vacker, min vän. Han sjunger om dagdrömmarens mest svarta mardrömmar och gör det med all sin passion och glöd som han kan uppbringa. Tornet skakade nästan sönder av alla känslor i just det ögonblicket. I det ögonblicket är han större än allting annat.

Sent en natt i Norrköping sjöng T om dagdrömmaren och han gjorde det med bravur.


/Elfwingson

Nu är även L uppnålad på väggen i mitt innersta pojkrum

Klockan är som vanligt alldeles för mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mig själv: ”Försök sov nu. Om du bara lägger dig så somnar du fortare än kvickt ska du se. Jamen SOV då dumjävel. Gå och lägg dig!!!” Jag har försökt det mesta nu. Nu är det bara musiken kvar och det är den som håller mig vaken och levande. Femhundra cigaretter senare är mitt projekt klart. Nu ska jag hitta ett annat projekt att fylla livet med. Om dagarna försöker jag leva så gott det går efter L’s råd om att vara upptagen och få annat att tänka på.
Det går nästan bra emellanåt.

* * *
Samma videoklipp rusar snabbare än snabbast. Men det har blivit ordning i kaoset. Nu börjar allting ta form. Jag tror att vi dör en smula under projektets gång. Det känns så i alla fall. För varje timme man sitter och försöker reda ut videoklipp, dör man lite. Just därför ska man inte sitta så länge.

* * *
Jag skickar ett projekt bland många till T och L.
T lovordar mig och L berömmer mig. Det blir för mycket på en gång. Beröm, lovord och komplimanger är helt OK…i måttliga mängder. Det slutar med att jag inte pallar mer och bara vill sjunka genom jorden. Jag vet inte ens om det gick ända in den här gången dock.
Det är inte alls bra.
Det är ju bara mycket tragisk.
Jag ber om ursäkt.
Jag ska bättra mig, jag lovar.

* * *
L’s telefon fungerar igen... Grattis! Ska vi ordna en parad också? Till jul är du hedersmedborgare och till våren får du kanske stadens förgyllda nycklar samt halva kungariket. Grattis igen! Högsta vinsten: en fungerande telefon. Jag får nästan dåligt samvete över att det är den mest tjuriga killen i hela världen som svarar när hon vill berätta sina bästa nyheter någonsin.
Jag ber om ursäkt.
Jag ska bättra mig, jag lovar.
Jag blir nästan förvånad över mig själv. Här har jag en utav mina bästa vänner på andra sidan luren för första gången på länge och det enda jag kan vara är tjurig. En tanke om att det kanske låg någonting i att hon faktiskt hade saknat timslånga samtal, blixtrar förbi under en millisekund. Hon berättar om hur jag var en utav de första som skulle få de lyckliga nyheterna. Jag glömmer allt för ett ögonblick och känner mig stolt.
Det var nog kvällens mest vackra och stolta ögonblick.

Nu hänger även L på väggen. Det är ett fotografi hon älskar att hata. Jag bryr mig inte, det är ett utav de bästa foton jag har sett i alla fall. Det är min vägg det ska hänga på, ingen annans.
Nu har jag dem allihopa uppspikade på väggen, så jag aldrig glömmer bort dem. Det är i och för sig inte så svårt. Alla utom en gör sig påminda nästan varje dag. Vare sig det är via fiberoptik, över en knastrig telefonlinje eller bara svarta bokstäver på en grön botten.

Och medan den bleka höstsolen börjar gå upp över staden, tänder jag nattens sista cigarett.


Nu hänger även L på väggen.
Nu är jag lugn igen.


/Elfwingson

Någon ställde om alla klockor men sa aldrig till mig…

Börjar dagen med att rivas upp ur sängen av den mest ilskna signalen av dem alla: väckarklockan.
Den börjar liksom långt, långt borta för att äta sig in i huvudet och till slut väcka en fullständigt. Eller ”fullständigt” är väl kanske att ta i. Det är inte förrän jag är utanför dörren i den råkalla morgonen och röker morgonens tredje cigarett som jag har vaknat på riktigt.
På förmiddagen rusar små, små videoklipp förbi och stannar aldrig. De är liksom på väg någonstans men verkar aldrig komma dit. Jag tror att det är jag som har blivit utsedd att länka ihop dem till en oändligt lång film med ett någorlunda vettigt innehåll.

Jag värmer mig med en latte och ostfralla på en parkbänk samtidigt som jag funderar på vad som kommer att inträffa härnäst: kanske trillar världen ner just idag.
Jag köper en ostfralla till och njuter av musiken långt borta.
Dagen övergår tämligen raskt till kväll. Vart tog tiden egentligen vägen? Någon ställde om klockorna och sa inte till mig vilket innebär att jag är helt ur fas med tiden. Ingenting stämmer. Jag misstänker för ett ögonblick att jag helt enkelt blivit dum i huvudet över en natt och inte kan klockan längre. Mysteriet får dock sin upplösning i och med att någon med lugn stämma meddelar att ingenting är märkligt utan att vi bara ställt tillbaka klockorna för vintertid.
Vintertid… Det låter så oroväckande på något sätt: Vintertid. Det är dags att frysa fast och bli en snögubbe igen.

Det blir mörkt fortare än kvickt. Det är mörkt när man vaknar, det är mörkt när man går hem. De enda timmarna då det är ljust sitter man inne någonstans och har en inte chans att komma ut.
Det borde bli ändring på det där.
Det är mycket det borde bli ändring på.

* * *
Under ett ögonblick dyker L, upp via fiberoptik och tycker att världen borde ge mig en chans till. Hennes telefon är trasig och misären är total. Jag försöker mig på ett försök att muntra upp henne med goda råd om hur man gör sin vardag lite mer rolig, någonting som faller på sin egen orimlighet, eftersom jag har aldrig varit speciellt bra på vare sig goda råd eller uppmuntran.
Jo förresten, EN gång gick det faktiskt ganska bra. Det var ungefär hundra år sedan, men nog sitter det kvar i alla fall. Det är jag stolt över.

Jag slår fast för L, i ett ljust ögonblick, att ”hata” absolut inte är ett för starkt ord när det gäller Bredbandsbolaget. Bredbandsbolaget är Satans ställföreträdare här på jorden. Jag misstänker starkt att det är just Bredbandsbolaget som måste misstänkliggöras för att L’s telefon är trasig.
Sekunder tickar iväg. Jag tror att vi försöker sätta igång en diskussion om vädret, någonting som går mycket dåligt och mycket riktigt: diskussionen stannar av vid ordet ”långkalsonger”.
Jag tror att hon är rädd för någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men det spelar ingen roll. I vilket fall som helst är L större än många andra och kommer alltid att vara det, vare sig hon vill det eller inte. Det kanske är hennes välsignelse eller hennes förbannelse. Välj själv.
Hon menar att framtiden faktiskt inte ser speciellt mörk ut för mig. Eller är det sig själv hon menar? Panikartad förvirring råder under ett par sekunder tills jag faktiskt får någonting helt annat att tänka på.

L min vän, sov gott och var inte rädd. Luta ditt huvud mot hans bröst, låna hans kraft, dämpa ditt fall och var aldrig mer rädd. Du kommer att se hemska skepnader i skuggorna och kanske kommer vålnader från förr att skaka om dig, men inget ont kommer att hända dig mer.
Hur jag kan säga så?
Enkelt: det är bara sådant man vet.



/Elfwingson