H och hennes prins har köpt en ny säng. Grattis! Hon fångar mig i ett dåligt ögonblick och jag vill bara skrika åt henne. I stället stampar jag otåligt med foten i golvet och undrar när hennes lyriska ord över madrassen, ska ta slut. Jag vill inte vara kvar i lägenheten. Behovet att andas har vuxit sig alltför stort och jag vill bara ut, ut, UT! Blir förbannad på mig själv ett slag för att jag är en asocial eremit men inser att det är alldeles för sent nu. Alla ögonblick är borta och kommer aldrig mer igen.
* * *
Nu ska T, för ett kort ögonblick, återgå till det stora Lugnet. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre än när jag ska göra detsamma. Sov nu, T min vän. Försök att sova, lev desto mer och ta hand om både de stora och små ögonblicken.
Sov gott, min vän.
* * *
När jag kommer in igen hör jag:
”[…] och så släcker dom ner. Alla skyltar, alla ljus. Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut. Och allting är som förut”. Jag får oerhört bråttom att byta låt. Vad som helst men inte den låten just nu. Det är den sista låten jag behöver. Som sagt: musiken och paniken.
* * *
I samma sekund som jag tänder åttahundra ljus, gör E mig sällskap och talar om sin omusikaliska förmåga, om dagen, om latte, om natten, om tända ljus, middagar och en önskan som aldrig försvinner. Medan hon talar är det hundratals TV-apparater som byter bild i exakt samma ögonblick. Ibland tänker jag alla de andra människorna innanför de ljusa och ombonade fönstren. Det ser så varmt och skönt ut. Bara värmen skulle räcka för mig.
Hon tar mig tillbaka till verkligheten genom att berätta att hon, helt ofrivilligt, har varit tvungen att lyssna på bluesmusik. Till slut gick hon hem. Det var någon som drog i henne mer. Grattis och kul för dig, kompis!
Jag misstänker att hon försöker slå sönder min värld. Stampa sönder glaset under fötterna och röja runt i lägenheten. Hon har precis läst att om en person är blå under ögonen, kan det tyda på att njurarna inte är riktigt som de ska. I så fall har mina njurar lagt av för länge sedan...
* * *
Jag tänkte att jag skulle göra en repris på gårdagens mest vackra ögonblick, solnedgången. Hur tror du att det gick?
Rätt gissat: åt helvete. Och medan allt går åt helvete och natten blir allt kallare, sjunger Michael Stipe: ”Everybody hurts sometimes. So hold on”.
Taket, here I come…
/Elfwingson