I dag har jag spikat upp ett fotografi av hösten på väggen. Det hänger strax över fotografiet på L’s brygga ute i skärgården. Där hänger det bra. Kombinationen höst och sol är faktiskt oslagbar. Sedan försvann solen och kvar blev alla löven, vilket i och för sig inte är speciellt dumt. Löv kan vara nog så trevligt.
Från början var tanken att ge bort höstfotografiet till mina ålderdomliga föräldrar, men det blev så bra att jag tog det själv istället.
Som sagt: tanken var vacker.
De får ett likadant fotografi vid ett senare tillfälle.
* * *
Jag säger till L att hon har lärt sig väl av Mästaren.
Hon skrev nämligen en mycket lång utläggning om någon fullkomligt ovidkommande.
Jag får passa mig!
Snart får jag kalla henne för Mästare. Antagligen är det väl dags för mig att bli nersparkad även från den tronen.
Hon menar att hon faktiskt är rolig i bland. Jag tycker att hon är rolig som fan för det mesta. Små, små klipska kommentarer vid helt rätt tillfällen.
Jag tycker att hon är roligt med sina små och underfundiga skämt.
Men det skulle jag aldrig erkänna.
Inte så högt i alla fall…
Vad jag däremot kan erkänna högt är att hon är en utav de bästa vännerna genom tiderna. När jag sa det senast sa hon: ”Jag vill vara… vän.” Sedan blev hon tystare än bomull, precis som om hon tänkte efter vad hon precis sagt och om det stämde.
Nåväl L, det är ingenting att grubbla över.
Det är ju sanningen, min vän.
* * *
Förbannade telefonsvarare! Jag tror att jag föraktar dessa jävla telefonsvarare…
Nej, jag tänker inte lämna ett meddelande efter pipet.
Nej, jag tänker inte ringa upp vid ett senare tillfälle.
Jag skiter faktiskt fullständigt i om vederbörande ”inte kan svara just nu”. Jag provar med att ringa om hundra år i stället.
* * *
Jag försökte förklara någonting allvarligt för H via fiberoptik tidigare på kvällen. Det misslyckades, eftersom hon skulle laga middag och försvann ut ur bilden. Det började faktiskt bra med att jag lyckades med att få ur mig ett ”Jo, alltså. Såhär…” sedan skrek hon ”offline” och försvann. Ögonblicket jag blev så glad över försvann med henne.
Fan också…
Det är lugnt H, vi tar det någon annan gång.
* * *
Ingen var hemma i K-huset idag. Allting var dött, stilla, tyst och mörkt. Hela jävla stan var död och tyst i kväll. Ingen överlevde kriget som tydligen har härjat hela dagen utanför min dörr. I stället för att bry mig om kriget satt jag och försökte komma på en fin bild att ha som skrivbordsbakgrund. Till slut blev det en blek sol bakom en blå planet.
Efter min högst misslyckade expedition till K-huset går jag och köper cigaretter i stället. Jag vill inte gå hem. Men det är ju så kallt ute. Alldeles för kallt om man inte är iförd komplett polaruniform.
Så jag går hem och försöker lyxa till min lägenhet. Det lyckas inte. Tillvaron kändes inte mer glamorös bara för att jag tände två ljus när jag skulle äta.
* * *
Jag har alltid en välfylld kakburk.
Jag har alltid en välfylld kakburk i fall någon skulle komma hit.
Om nu någon skulle komma hit så ska man ändå kunna ha någonting att bjuda på.
/Elfwingson
Egentligen skulle den här bloggen ha handlat om hur förbannad man kan bli när en vän drar en kommentar som känns oerhört överflödig just för tillfället. Men va fan…
Jag har slutat att bry mig och det är faktiskt ingenting att härja om nu.