Jag hade en tanke på att inte skriva en blogg inatt. Jag hade faktiskt en plan om att gå och lägga mig tidigt. Jag hade en föreställning om att inte sitta uppe med sjuhundra tända stearinljus och lyssna på Kent.
Istället sitter jag i fönstret, röker och dricker kaffe. Jag undrar vad som hände med dagen?
När var det morgon och när i helvete blev det kväll?! Senast jag tittade ut var det fortfarande en vacker höstdag. Nästa gång jag kikade ut var det becksvart. När hände det?
Fan, jag vill ju också vara med när solen försvinner bakom berg och hus på det där mysiga sättet.
Men i morgon kväll ska jag vara på min vakt: jag ska stå uppe på min enda tillflyktsort, taket, och invänta solnedgången. Det kommer säkert att vara mulet. Bara för att lagen om alltings allmäna jävlighet säger mig att det kommer att bli så.
* * *
Läser någonstans att Sveriges studenter aldrig har mått sämre. Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?
Ser på TV, lyssnar på radio och går till sist vilse i Anna Ternheims vackra röst. Blir rastlös och rusar ut i höstkvällen för att slippa lägenheten som på några ögonblick blev alldeles för trång och ondskefull.
Försöker tänka tillbaka på ett stort ögonblick för hundra år sedan. Någonting som visar sig vara mer än lönlöst eftersom ögonblicket för länge sedan är över. Jag borde ha fotograferat det och stoppat in det bland alla de andra ögonblicken. Förbannar mig själv för ett par sekunder, men inser att det inte är någon idé att gråta över spilld mjölk.
Glor på mig själv i badrumsspegeln. Ser ingenting annat än ett par trasiga ögon som stirrar tillbaka på mig. Lägg av med att stirra så förbannat, jag tycker ju inte om det! Har jag inte sagt det tusentals gånger förut?
Säger ”god natt” till en god vän, S som inte existerar längre men som, trots det, finns runt mig hela tiden och ser till så att jag inte gör eller säger någonting dumt. Ibland lyckas det och ibland lyckas det inte alls. Framförallt den där biten med att ”inte säga någonting dumt” misslyckas ganska så ofta men hon viskar tyst i mitt öra att det inte gör någonting.
* * *
Rullar min trettioförsta cigarett och läser ett mail från H. Hon skriver att hon vet om att man ska försöka, prata om saker och om att man så gärna vill att Kärleken övervinner allt men att både jag och hon vet om att det inte är så. Hon är klarsynt, H.
Hon var lika klarsynt förr i världen också, men skillnaden är att hon nu har gett sig ut i den stora vida världen, hittat Lyckan och aldrig mer kommer att sova oroligt igen. Henne har Livet verkligen fällt i asfalten. Verkligen: heder åt henne!
* * *
Jag har redan en plan om att baka scones på fredag kväll och det är nog min bästa plan hittills. Man borde givetvis leva som man lär men fan vet om det någonsin kommer att lyckas...
/Elfwingson