Att ringa T och L är som att ringa hem till sina ålderdomliga föräldrar.
Någon som skriker någonting i bakgrunden och kommenterar allt som sägs, medan den andre pratar bredvid luren. Och precis som när man ringer hem slutar allt med att jag blir förvirrad och har ingen koll på vem man egentligen pratar med, vem man började prata med eller om man började prata överhuvudtaget. Jag tror inte att jag gjorde det den här gången.
Började prata, alltså.
* * *
Ibland så undrar jag varför nästan ingenting av de bra sakerna går in… Så varför ändå in i helvete kan jag aldrig ta en komplimang på rätt sätt? Nej, istället tro jag att personen (vem det än må vara) är sarkastisk och bara hånflinar åt mig.
Vilka dumheter! Såklart att de inte gör! För fan, de menar ju alltid vad de säger! Så varför tar jag inte komplimangen på rätt sätt, säger ”tack” och tar det för vad det är: en bra grej.
Alldeles för ofta jobbar jag alldeles för mycket för att bevisa någonting för mig själv: att jag fortfarande kan stå själv, att jag fortfarande inte är nere för räkning, att jag fortfarande vill, att jag fortfarande… o s v.
Det är ju ingen annan som förlorar på att jag skjuter in mig på ett psykbryt bara för att jag inte tycker att jag kan göra eller säga saker på rätt sätt. Jag borde jobba med det där… Hårt!
T’s ord ekar mellan väggarna: ”Kom ihåg: Du är bäst.”
För fan, ingen kommer åt mig! Det är JAG som är bäst, starkast, koolast! Jag är den som står med huvudet högt, som inte har någonting att skämmas över och allting annat som jag ibland tycks glömma bort alldeles. Hell yeah… Och precis som L säger så är jag faktiskt, tro det eller ej, en bra grabb. Ja, jävlar i havet… Jag ÄR bra.
Det behövs lite av T och L’s stärkande droppar ibland. Det är nästan så man borde tappa upp de där kommentarerna på flaska och sälja det som medicin: ”Medicin mot mörkret” eller någonting i den stilen. Jag skulle vara storkonsument.
Jag som alltid pratar stort om att tro på sig själv, förverkliga sina drömmar och mål. Ha visioner om framtiden och inte lockas in i negativa spiraler. Jag som alltid pratar om det där och nästan alltid har svar på allting. När jag själv står där och tycker att jag är sämst på allt så vet jag inte hur man gör för att det ska blir bättre.
Självförtroende… Vart tog du vägen? Vart i helvete tog du vägen?!?
/Elfwingson