Klockan är som vanligt alldeles för mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mig själv: ”Försök sov nu. Om du bara lägger dig så somnar du fortare än kvickt ska du se. Jamen SOV då dumjävel. Gå och lägg dig!!!” Jag har försökt det mesta nu. Nu är det bara musiken kvar och det är den som håller mig vaken och levande. Femhundra cigaretter senare är mitt projekt klart. Nu ska jag hitta ett annat projekt att fylla livet med. Om dagarna försöker jag leva så gott det går efter L’s råd om att vara upptagen och få annat att tänka på.
Det går nästan bra emellanåt.
* * *
Samma videoklipp rusar snabbare än snabbast. Men det har blivit ordning i kaoset. Nu börjar allting ta form. Jag tror att vi dör en smula under projektets gång. Det känns så i alla fall. För varje timme man sitter och försöker reda ut videoklipp, dör man lite. Just därför ska man inte sitta så länge.
* * *
Jag skickar ett projekt bland många till T och L.
T lovordar mig och L berömmer mig. Det blir för mycket på en gång. Beröm, lovord och komplimanger är helt OK…i måttliga mängder. Det slutar med att jag inte pallar mer och bara vill sjunka genom jorden. Jag vet inte ens om det gick ända in den här gången dock.
Det är inte alls bra.
Det är ju bara mycket tragisk.
Jag ber om ursäkt.
Jag ska bättra mig, jag lovar.
* * *
L’s telefon fungerar igen... Grattis! Ska vi ordna en parad också? Till jul är du hedersmedborgare och till våren får du kanske stadens förgyllda nycklar samt halva kungariket. Grattis igen! Högsta vinsten: en fungerande telefon. Jag får nästan dåligt samvete över att det är den mest tjuriga killen i hela världen som svarar när hon vill berätta sina bästa nyheter någonsin.
Jag ber om ursäkt.
Jag ska bättra mig, jag lovar.
Jag blir nästan förvånad över mig själv. Här har jag en utav mina bästa vänner på andra sidan luren för första gången på länge och det enda jag kan vara är tjurig. En tanke om att det kanske låg någonting i att hon faktiskt hade saknat timslånga samtal, blixtrar förbi under en millisekund. Hon berättar om hur jag var en utav de första som skulle få de lyckliga nyheterna. Jag glömmer allt för ett ögonblick och känner mig stolt.
Det var nog kvällens mest vackra och stolta ögonblick.
Nu hänger även L på väggen. Det är ett fotografi hon älskar att hata. Jag bryr mig inte, det är ett utav de bästa foton jag har sett i alla fall. Det är min vägg det ska hänga på, ingen annans.
Nu har jag dem allihopa uppspikade på väggen, så jag aldrig glömmer bort dem. Det är i och för sig inte så svårt. Alla utom en gör sig påminda nästan varje dag. Vare sig det är via fiberoptik, över en knastrig telefonlinje eller bara svarta bokstäver på en grön botten.
Och medan den bleka höstsolen börjar gå upp över staden, tänder jag nattens sista cigarett.
Nu hänger även L på väggen.
Nu är jag lugn igen.
/Elfwingson