Fredag
Kommer hem och dör nästan i hallen. Eller åtminstone känns det så, OK?!
Åh, fy fan… Borde sova… Måste sova… Kan inte sova.
Försöker hela tiden att lägga mig för att omslutas av mitt varma täcke, men kommer på ungefär tretton tusen saker som jag måste göra innan jag går och lägger mig. Och så håller det på…
Det är märkligt.
Mycket märkligt.
Det är ondskefullt också.
Sätter mig ner och försöker besvara en fråga jag fick någon minut tidigare. Är allt bra med mig? Jag inser att om jag behöver sätta mig ner och tänka igenom svaret så pekar det på någonting. ”Bra” antar jag. Jag vet inte… Jag vet faktiskt inte. Men hela diskussionen känns meningslös vid det här laget eftersom jag inte kunnat bry mig mindre just nu. Jag städar mig till döds, men inser att det faktiskt inte kan bli mer städat än vad det är. Undrar vart jag ska ta vägen. Rymmer till sist upp till K-huset och stannar länge. Det är skönt att rymma sin väg upp till K-huset och bara glömma bort allting för ett slag.
Det ska jag fortsätta med.
Lördag
Dagen börjar kaotiskt med att jag sover till tre-tiden. Då ringer telefonen. Jag slits ur mitt mysiga rus och svarar med ett grumligt ”hallå”. Men naturligtvis är allting för sent. Ett långdraget, ekande ”tuuuuuuuut” skvallrar om att den som ville mig något redan har lagt på, säkerligen förbannad över att jag inte svarat. ”Nåväl” tänker jag ”om personen i fråga vill någonting viktigt så ringer de säkerligen upp igen”.
Tanken över att ha sovit mer än tre timmar på en natt gör mig ofantligt nöjd.
Rymmer upp till K-huset igen. Planen var från början att spela spel, dricka lite vin och bara chilla. Tanken var god men allting urartade. Jag och några polare rusar ut i höstkvällen, blir blöta och hamnar på en tämligen uppsluppen fest. Det sätts små glas i våra frusna händer, det dunkas i våra ryggar, det ropas ”välkommen” och mina glasögon immar igen. Det bjuds, bland annat, på saké.
Saké är livsfarligt. Det är som att dricka bensin utblandat med soja. I alla fall smakade det så, OK?! Vad som hände efter vårt triumfartade intåg i den stimmiga festlokalen, är höljt i ett sakéindränkt dunkel.
Nu ska vi bara glömma bort gårdagens dumheter som vi både sa och gjorde, så vi kan göra om det nästa vecka igen...
Söndag
Halsen svider, huvudet sprängs i en miljard bitar… Saké är livsfarligt. Kvällen innan kastade någon in en handgranat och blåste ut huvudet på mig. Man känner det när hela huvudet ekar dagen därpå.
Tomt liksom. Tomt och utbränt.
I brist på annat återgår jag till frågan jag ställde mig under fredagens komaliknande tillstånd: Är allt bra med mig? Jag vet inte… Kanske. Kanske inte. Ämnet tråkar ut mig och jag tar en promenad istället.
Hamnar bakom två kolosser till barnvagnar. Man kan inte se runt dem. Inte under dem. Inte över dem. De spärrar vägen för allt och alla.
Inte ens en beslutsam pöbel skulle kunna komma förbi dem. Jag harklar mig diskret varvid mammorna stannar och blänger på mig: aggressivt och bittert. Jag sväljer allt vad verbala käftsmällar heter och går snabbt förbi. Deras ilskna blickar bränner till i ryggen.
Vem fan gjorde dem till oinskränkta härskare över gågatan? Vem sa att de hade tillåtelse att krypa över hela marken med sina pansarvagnar? Och framförallt: vem sa till dem att ingå pakter om att spärra vägen för en småtrevlig yngling som bara ville komma bort från lägenheten ett par timmar?
Jag hatar dem för några meningslösa ögonblick till men övergår sedan till att hata regnet som kryper längs med ryggen. Det känns enklare och mer motiverat.
* * *
Medan Anna Ternheim sjunger om sin franska kärlek går E online. Hon berömmer mig för någonting som jag redan visste att jag var bra på. Hon säger att hon försökte sjunga med i min kör, men påstår att det inte alls hade gått så bra. Jag tror henne inte. Jag tror henne inte på långa vägar. Jag tror däremot att det lät himmelskt underbart.
Efter en stunds livlig diskussion om praktikplatser tycker vi att dagen börjar se bättre ut. Tämligen ystra i våra sinnen flyr vi iväg till Medelhavet, dricker rött vin, pratar om vilka författare vi tycker om att läsa, vilka böcker som vi borde läsa, vilka skivor vi älskar och om varför det är så jävla svårt att inte vara bitter. Vi äter på pittoreska restauranger som ingen turist någonsin har satt sin fot och vi undersöker alla droppstensgrottor som finns.
För ögonblicket njuter vi extremt mycket av vår värld.
Ett höstregn tar oss tillbaka till verkligheten. Och med regnet kommer allvaret. Det blir allvar av allting och vi pratar om det mest hemliga som finns. Allting avfärdas, turligt nog, under ett par raska sekunder fyllda med sarkasmer. Jag tror att vi ville ha det så.
Båda två.
E är en fin människa.
Jag tror att E blir dagens vardagshjälte som räddar mig från allt och alla.
E är en mycket fin människa.
På många sätt.
* * *
Jag påminner mig själv om någonting jag sa till L förra veckan:
”Det är bra att planera in små grejer så att man har någonting kul att vänta på. Typ 'Just den dagen ska jag köpa något riktigt gott käk'. Och så tänker man på det och det blir nästan som julklappsutdelningen på julafton…eller nåt… Kolla på mig, jag har tänkt så i över ett halvår nu och det fungerar faktiskt bra!” Jag avslutar med att säga:
”Det är de små sakerna som gör livet glatt: läsa en god bok, få en komplimang vid rätt tillfälle eller bara ha en lugn eftermiddag med en stor kopp rykande thé”.
Jaha...? Om det är så borde jag var den mest glada människan i världen. Men trots alla böcker jag läser, allt thé jag dricker eller alla komplimanger jag får, är livet ändå aldrig glatt.
* * *
Jag går upp på taket och röker kvällens tjugosjätte cigarett. Någon grälar på mig och säger att jag verkligen borde lyssna på min kropp.
Kroppen säger inte så värst mycket.
Framförallt säger den aldrig till i tid…
Varför får man nästan aldrig som man vill?
/Elfwingson