Ännu en dag går då jag försöker fylla den med meningsfulla ting. Kaffe, cigaretter och telefonsamtal. Handlar mat som jag aldrig vill äta upp. Trängs med människor i kön. Brottas med en plastpåse som inte vill öppna sig. Betalar. Går hem. Vill inte gå. Vill springa hem. Jag vill springa hem och gömma mig under täcket.
Går ut igen, kommer in, dör i några ögonblick, lever upp och går runt, runt, runt. Går ut igen och försöker hitta rätt. Stannar vid bron och förstår inte hur det kunde vara så länge sedan.
Varför är alla människor så jävla stressade? Vem har gett er lov att trampa ner mig för att komma undan er egen stress…
Det är så kallt. Det är bara så kallt. Kylan sitter utanpå. Den känns inte. Den känns inte alls. Jag är dock fortfarande glad över att jag inte blivit helt och hållet apatiskt för kylan. Så länge jag fryser, lever jag. Förbannar mig själv för att jag inte vet hur man gör för att bli varm igen. Jag kan berätta för alla andra hur de ska göra, men själv kan jag inte göra någonting. Det är väl lika bra att vänta ut det. Bara vänta.
Tänker på någonting som T sa i somras:
”Jag och L träffas ju då och då och hänger, men du… Du har ju varit ensam så jävla länge.”
Är det verkligen så… Har jag alltid varit ensam?
Vet du, ibland känns det faktiskt så.
Tänker på de finaste vännerna man kan ha. Jag borde träffa dem snart igen. Borde. Måste. Vill.
Jag tror att vi skulle behöva det. Alla tre.
Fan… Jag älskar de där båda förvirrade, missförstådda, blödande, skrattande konstnärerna.
* * *
En bok med tomma sidor glor på mig och säger:
”Du borde skriva i mig… Skriv i mig som du alltid gjort. Kom igen nu! Skriv för helvete! Skriv. Skriv. SKRIV! Skriv till fingrarna ramlar av och ögonen blöder.”
Ögonen blöder vare sig jag skriver i boken eller inte.
* * *
E pratar om Döden och säger att hon i bland har svårt att tro på att det finns någon rättvisa.
Vad säger man…?
Nej, det finns ingen rättvisa. Det är därför som personer som exempelvis S, inte finns längre.
”Vi ska alla en gång dö...” och bla bla bla...
Hon säger att hon förlorat sig i mitt senaste projekt: ”Det är typ det enda jag lyssnar på när jag diskar om nätterna.”
Kul för dig, kompis!
* * *
Allting blev vackert i femton minuter.
Jag satt i fönstret under dagens mest vackra ögonblick.
Hela världen blev orange och alldeles jävla underbar.
Jag frös medan jag såg det, men det var det nästan värt.
* * *
Hallå, vem är det…?
Vem är det som vågar komma in till mig och göra mig rädd?
Jaså… Var det bara du, Natt.
Välkommen…
/Elfwingson