Snart är allting som vanligt igen, jag lovar

Det har varit en... Omtumlande dag minst sagt. Vi började repa med H-bandet idag efter cirka två veckors uppehåll och jag fasade för hur mycket jag skulle ha hunnit att glömma bort. Åtskilligt trodde jag men den där repetetiva inlärningen visar sig faktiskt ha en funktion för mina sånginsatser satt som de skulle. Men när jag kom hem i från repet såg vardagen fortfarande inte speciellt rolig ut så jag gjorde det jag borde göra: liva upp stämningen lite genom att dels ringa L och dels genom att laga mat. Båda sakerna fick vardagen att bli ett par nyanser ljusare.

Efter en helg som varit alldeles varm och solig och ”våren är här nu” fortsatte måndagen med ett ganska så trist väder: regn. Ett trist, lamslående och gråsuddigt regn och i dag var det inte lika många som brast ut i ett: ”Åh, nu är våren äntligen här”. Fast jag gick en promenad i alla fall mest för att upprätthålla illusionen.
Det gick bra det med.

/Elfwingson

Inuti kuvert med prydligt textade adresser

Vet du, jag såg ett stjärnfall nyss och jag önskade mig en massa saker. Ja, jag vet att man inte får önska mer än en sak, men man måste ju ta tillfället i akt. Fan vet när nästa stjärnfall blixtrar förbi på den mörka östgötahimlen. Alltså önskade jag mig en massa saker. Bland annat att T ska komma hem från Berlin i ett stycke och att L aldrig mer ska behöva bli rädd för mörket igen. Önska får man ju göra så mycket man vill. Och det gjorde jag.

* * *
Jag satt på taket i kväll och tittade ut över Norrköping. En granne kom upp och gjorde mig sällskap för en stund och hade han vetat hur jag jublade inombords hade han säkerligen åkt ner till sin lägenhet igen mumlandes någonting om ”galna musikproducenter utan socialt umgånge förutom sin dator och sina mikrofoner”. Vi satt där och diskuterade musik, tentor, jobb och bla bla bla... Sedan gick han ner till sig igen där han höll på att städa medan jag ryste till i kvällsbrisen. ”Jag borde dra igång med helgens inspelningsprojekt annars blir det sådär sent igen” tänkte jag med jag rökte kvällens tionde cigarett.

Jag borde ganska så mycket...

* * *

När alla pastellfärgade ljudspår inte var lika intressanta längre gjorde jag någonting som jag inte gjort på länge: jag läste igenom en massa brev till mig själv. Det var gamla brev, men en hel del nya också. Jag hittade dem när jag letade efter en gammal låttext. Plötsligt låg de framför mig i ett gammalt kollegiblock. Från en början var de flesta breven inte ens till mig, utan till exempelvis till T eller L. Brev som hela tiden var ämnade till mig själv. En massa brev som förklarade ett och annat. Brev som resonerar kring hur upp och ner allting kan vändas ibland men att det också har att göra med att det oftast finns en plan för allting. Den finns en anledning till att världen ibland välter, mörkret äter upp en och att ens egen lägenhet blir för trång. Vad jag minns så har både T och L bara fått varsitt brev, men jag antar att det var läge för det då. Antagligen var det så att de breven inte var för mig utan verkligen var till dem. På riktigt. Men det finns högar av brev som från början skulle skickas till dem.

Brev som liksom aldrig kom iväg...

/Elfwingson

”Öppna upp ditt fönster, slå upp din dörr” - Lisa Ekdahl

OK, först skulle den här texten handla om en upp-fuckad dator, ett projekt som gick så åt helvete som det bara kunde (på grund av ovan nämnda upp-fuckade dator) samt L's nyinköpta solglasögon. Förutom det där med solglasögonen skulle det blivit en misärtext.

Men...

L fick mig på andra tankar. Efter ett telefonsamtal med henne gick jag ner på stan utan något egentligt ärende. Gick omkring helt planlöst medan jag kisade lagom mycket i solen. Till slut tog jag en Metro, köpte en kaffe och satte mig nere vid campus. Medan jag satt där och bläddrade genom tidningen slog det mig att jag känner mig mer levande för varje dag som går. Eftersom att jag inte tror att det bara är vårsolen som gör det så måste det vara någonting annat också. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting är det...
Någonting bra.

Whatever... Jag kan bitcha och moana över hur mycket som helst (och gör det också emellanåt). Jag kan tjuta över inspelningsprojekt som går åt helvete och jag kan gnälla över att jag känner mig ensam som fan i bland. Men ”nej” jag har egentligen ingen anledning att göra det... Jag har hälsan i alla fall och jag har alltid möjligheten över att själv bestämma över mitt eget öde och ta ansvar för min egen framtid. Allt det där som du redan kommit på för länge, länge sedan har jag kommit på nu. Jag kanske tog den långa vägen till själslig rening. Det kanske tog tio månader, men nu är jag här.

Damn, it feels good to be alive...

/Elfwingson

Genom ett blint och tanketomt kaos i oändligheternas centrum

Den som läser Necronomicon sägs drabbas av fasansfulla uppenbarelser som via total galenskap alltid leder till döden. Boken är förbjuden av myndigheterna i ett flertal länder och av alla organiserade trosriktningar. Boken sägs vara tillverkad i människohud, många sidor är oläsliga på grund av stora roströda fläckar, klösmärken och vattenskador. Det sägs även att de sista kapitlen saknas. Hmm, det ”sägs” ganska mycket faktiskt. Det finns inga dokumenterade källor som berättar om personer som verkligen läst boken från pärm till pärm. Detta beroende på att de som har läst boken (och gud förbjude: försökt sig på något av de ohyggliga experimenten) aldrig överlevt någon längre tid för att kunna berätta om det. De har efter en längre tids vansinne slutat sina dagar, vid ett bedrövligt skick, i jorden. På ren svenska: de har blivit galna som fan och därefter dött genom att någon (eller något) tagit kol på dem.

Jag ligger på sängen och läser. Det försöker jag göra ganska ofta nu för tiden: håller mig undan skärmens blå ljus och läser en bok i stället. Jag håller för närvarande på att läsa Necronomicon. Den är spännande, intressant, fasansfull och helt påhittad. Det sägs att år 1930 var Lovecraft tvungen att skriva ett brev till en utav sina vänner (Robert E Howard) och förklara att Necronomicon faktiskt var ett helt uppdiktat verk. Det har aldrig funnits någon arab vid namn Abdul Al-Hazared som skrivit denna hemska bok om en utdöd civilisation befolkad av ”de Gamle” som betraktade människorna som köttboskap. Lovecraft försökte förklara att allting var påhittat men blev aldrig trodd. Stackars liten… Men det lär ha roat honom oerhört att så många människor tog hans verk på blodigt allvar.

Jag gillar H P Lovecraft sätt att skriva eftersom hela hans berättarteknik liksom bygger på att personen som läser måste ha förmågan att sätta sig in i ett skeende som är så otroligt, så fruktansvärt och så vansinnigt galet att det (i läsarens huvud) låter helt sant. Man måste, som Lovecrafts läsare, titta upp ett slag och liksom säga för sig själv: ”Faktiskt, det här låter ju inte helt orimligt” eller ”Faktiskt, det här skulle helt klart kunna hända i vilken värld som helst”. Eller så måste man helt enkelt vara så pass fantasifull att man säger ”Nej, det här är så vansinnigt att det helt enkelt inte kan inträffa i verkligheten”.
Välj själv, kompis.

Precis som Poe’s noveller tar Lovecraft’s historier sin början i en annars ganska vardaglig miljö. Huvudpersonen lever ett ganska så odramatiskt liv (dock präglat av en viss galenskap) medan världen utanför tuffar på som vanligt. Sedan händer någonting extraordinärt och man kastas bums in i en mardrömsvärld utan dess like. Läs novellen ”Råttorna i muren” så kommer du att förstå vad jag menar. Något av ett tema är också att Lovecrafts’ huvudpersoner alltid drivs av en nyfikenhet. De ska alltid undersöka och ta reda på fastän de innerst inne vet om att det inte kanske är det bästa att göra.
Det kanske ligger i människans natur att vara nyfiken på saker som inte alltid är tåls att vara nyfiken på...?

* * *
När jag var liten läste alltid min pappa högt ur endera av två böcker: ”Nils Holgerssons’ underbara resa genom Sverige” (Lagerlöf) eller Bland tomtar och troll (diverse svenska författare). ”Nils Holgersons’ underbara…” var så klart intressant eftersom man fick uppleva Sverige så där från sängkanten medan ”Bland tomtar och troll” var vacker tack vare alla nationalromantik men framförallt var bilderna helt fantastiska. Jag vet inte om du är bekant med John Bauer men hans illustrationer till ”Bland tomtar…” är något av det vackraste jag sett. Enorma landskap, djupa skogar, stora troll och svarta skogstjärnar var det genomgående temat. Många är de gångerna då jag drömde mig bort och gick på upptäcksfärd i de där djupa skogarna (jag kom alltid tillbaka i ett stycke). Bildkonst fascinerar mig. Inte ”vanlig” bildkonst som exempelvis Carl Larson utan mer… skruvad konst. Den ska vara skruvad och fasansfull. Tavlor som lämnar en med en lätt (?) rysning. Till dessa hör bland andra Henry Fuseli, Fransisco Goya, Richard Upton Pickman, Arthur Rackham (som för övrigt har illustrerat många av Poe’s mest mardrömslika noveller) samt Hans Arnold. Som sagt: bildkonst som helt enkelt kan skrämma skiten ur en.

* * *
Jag var ute och gick en långpromenad i dag. En mycket givande promenad där solen sken även på mig medan Motala ström sakta gled genom stan. OK, våren är här nu. Vi har fattat det nu. ”Åh Guuuud så skönt med vårsol och glass och nu kan man sitta ute och sola sig” och bla bla bla… Vad fan är dealen med skandinaver och vårsol egentligen? Alla sitter utomhus, mumsar glass (som de sedan bara ”måste träna bort eftersom att beach 2006 närmar sig”) och solar sig i några få timmar. Alla sitter på utomhusserveringarna, dricker starkt kaffe i små koppar och känner sig oerhört kontinentala.
Vad fan är det med vårsol och skandinaver egentligen?

Faktiskt är det så att jag också tycker om våren men jag längtar redan till hösten.

/Elfwingson

Vardagslyx eller bara vardag?

Jag har jobbat i kväll och i natt. Tanken var att det skulle bli en storslagen (så väl som svårslagen) nyinspelning av en egen låt. Ett projekt större än alla drömmar som skulle blow everybodys minds typ. Det blev…

Just det, rätt gissat: ingenting. Efter att ha vridit och vänt ut och in på det pastellfärgade sångspåret hundra gånger insåg jag att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna göra just den låten med samma inlevelse igen. Det kommer aldrig, aldrig någonsin att bli samma sak igen.
Det är nog bäst så.

* * *
Det har varit löjligt bra väder ute i dag vilket innebär massor av sol, varma vindar och människor som går runt och ser sådär vardagligt vackra ut. Så jag tog en långpromenad i solen, satt på en parkbänk och hade dagen till ära tagit med mig kaffe i en termos, en bok att läsa samt köpt en ostfralla som jag tänkte mumsa i mig med största välbehag. Den där promenaden hade jag tänkt göra hela veckan eftersom att man måste ha någonting kul att se fram emot också. Så där gick jag i solen med mitt kaffe, min bok och min ostfralla. Jag satte mig och läste den där förbannade boken men kände mig inte speciellt mycket mer vardagslyxig. ”Fan också, det skulle ju bli så bra det här och allting skulle ju bli sådär störtskönt och relaxat som bara jag kan få det till” och allting skulle ju bli bra om jag bara fick vandra runt i solen” tänkte jag medan jag slog ihop boken, drack upp kaffet och slängde plasten, som varit runt ostfrallan, i närmsta papperskorg. Jag gick hem och undrade vad det var som fattades. När jag satte nyckeln i låset till min ytterdörr visste jag och i samma sekund dumförklarade jag mig själv, slog bort tanken, gick in till mig och ringde först L och sedan T.

Vardagligt vemod.

/Elfwingson

A reminder

Sex år…
Tänk, i dag är det exakt sex år sedan S dog. Det var inte en trafikolycka och det var inte cancer. Det var självmord och den sista människan hon pratade med var mig.

Jag har skrivit tusentals ord om henne och jag ägnade miljoner timmar åt att försöka förstå men till slut växte sig allting för stort och jag tappade greppet om tillvaron. Men det var då det. Fan, jag glömde nästan bort henne förra året och då hade jag helt galet dåligt samvete över att jag nästan glömde bort henne. Men jag lovar, det var för mycket med allt annat då. ”Jag kunde inte hjälpa att världen rasade ihop och jag kunde inte förmå mig själv att knappt komma ihåg dig och det blev så mycket och…” säger jag nästan högt för mig själv. ”Det gör ingenting, min vän. Jag vet att du bryr dig” svarar hon tyst och jag blir lugn igen. Jag fick bara några minuter med henne förra året men i år ska jag ta mig tid med henne eftersom att jag har bestämt det. Tid har jag hur mycket som helst av.

Det lilla som är kvar av dagen övergår till eftermiddag medan regnskurarna avlöser varandra.

Jag vet inte hur många gånger jag har förbannat henne och hennes feghet för att hon faktiskt aldrig tänkte över konsekvenserna av sitt handlande och alla oss som hon lämnade kvar med alla ”varför” och ”tänk om…”.
Ibland pratar jag med henne föräldrar. Nu är det i och för sig ett tag sedan jag faktiskt gjorde det, men det händer. När jag pratar med dem tänker jag på dem och undrar jag hur fan de lyckades att gå vidare i vardagen. Middagar, möten, arbete… Tja, vardagen helt enkelt. Just för ögonblicket är de mina vardagshjältar och de är bäst i världen på att vara det. Heder åt dem! Jag vet hur jag gjorde för att gå vidare i vardagen, men jag har ingen aning om hur de gjorde. Men de gjorde det i alla fall och det måste ju vara ett sorts bevis på hur otroligt starka de måste vara. Som sagt: heder åt dem.

Eftermiddagen övergår till kväll medan tusentals små ljusrektanglar tänds i betongklossen mitt emot Tornet.

Ibland säger jag att mina demoner är borta och det är de också. De är bearbetade och borta för alltid. Hon är egentligen en demon men en ”bra” demon (det finns sådana också). Henne har jag bearbetat men inte glömt bort och jag tänker inte glömma bort henne. Det finns ingen som tar hennes plats och det är jag stolt över att kunna säga. Jag har ett fotografi av henne på väggen men det tog (tyvärr) några år innan jag överhuvudtaget hängde upp det där fotografiet. Ett smakfullt komponerat foto där hon står med solen i ryggen. Åh herregud, vad vacker hon var! Och det är precis så jag vill minnas henne: otroligt vacker med den där halsduken virad runt halsen och inte stel, kall och död på en brits. Jag har vare sig halsduk på mig eller solen i ryggen när jag säger ”skål” och höjer mitt vinglas för henne som aldrig blev en ”överlevare”.
Jag hoppas att hon verkligen fick ro till slut. Jag hoppas verkligen det eftersom att det blev en jävla resa för oss andra som blev kvar. Jag kommer nog aldrig att förlåta henne fullt ut. Jag har stundtals behövt henne så jävla mycket och det är i de ögonblicken som jag varit som mest förbannad på henne. Förbannad över att hon faktiskt inte var en utav dem som stod vid min sida när det blåste som värst…

Kvällen går lugnt vidare och blir till natt. Natten tar inte hänsyn till att pojken i Tornet gråter en hel natt och saknar sin döda vän så att det gör ont. Precis som livet går natten lugnt vidare.

Så tänder jag det där svarta ljuset, plockar ner hennes fotografi från väggen, ser på henne och tänker igenom hela skeendet igen: den alltför mörka natten, ”Street Spirit” med Radiohead tyst i bakgrunden och hennes röst i telefonen. En hel natt komprimeras till ett enda telefonsamtal medan jag faktiskt undrar vad hon kände strax innan och vilka tankar for genom hennes huvud precis innan det hände. När jag har funderat klart har stearinljuset förvandlats till en enda nattsvart sörja och magin har brunnit ut. All magi har brunnit ut fastän den brann ut redan för sex år sedan. Jag har lärt mig att gråta numera och säga att ”det är nog inget vidare” om någon frågar hur det är med mig. Jag har lärt mig att gråta numera. Inte över alla ”tänk om…” eller för att få henne tillbaka. Det där tillhör det förflutna nu. Nej, jag gråter för att jag saknar henne och efteråt känns det alltid bättre. Tänk att det fanns så många tårar kvar trots allt…
Jag hoppas att de aldrig tar slut.

Fan vad jag saknar dig ibland, S. Jag saknar dig och jag älskar dig. Just i natt saknar och älskar jag dig varje timme och minut ändå fram till klockan blir kvart över tre.


/Elfwingson

Om du som läser det här om hundra år vet om hur det är att förlora någon till den hånflinande Döden ska ta upp dina gamla fotografier och brev och bläddra igenom dem. Du ska komma ihåg allting som ni sa och gjorde och verkligen, verkligen ta dig tid till det. Och om du fortfarande försöker förstå så är det ingen idé. Ju mer du försöker förstå, desto mindre förstår du. Låt alla ”tänk om” blekna bort och försvinna. Du kunde inte göra någonting. Släpp det, gå vidare och lev livet utan att för den sakens skulle glömma bort allting. Jag lovar, det räcker med att du aldrig glömmer.
Välj livet. kompis.
Det gjorde inte hon.
Det gör jag.
Alltid.

Jag väljer kaffe och ciggaretter vilken dag som helst i veckan

Vi hade gig med H-bandet tidigare i dag. Ett ”fingig” vilket innebar att vi var tvungna att ha på oss ”fina” kläder: svarta byxor, vit skjorta och slips. Fy fan… Vi fick ju pengar i och för sig. Ja, vi sålde oss. Ja, vi är slampor. Jag mår nästan lite dåligt när jag tänker på det. Usch… För 1000 spänn per skalle klädde jag upp mig och kände mig så jävla fel hela tiden. Annars brukar vi köra ganska så casual med jeans och svart tee på universitetssittningarna. Då är det ganska relaxat att stå och sjunga. Folk garvar, vi spexar och bjuder på oss själva. Alla är fulla och glada. Men som sagt: inte idag. ”Fingig”. Brrr… Aldrig har en tvättrådslapp skavt så mycket i nacken som idag. När jag har typ kostym på mig (nu händer det inte alltför ofta, tack gode gud för det) känner jag mig helt malplacerad. Allt känns så stelt och påklistrat. ”Välkommen till verkligheten, kompis. Det är så här det känns att bli vuxen. Alla bär kostym, ler mot dig men så fort de får en chans hugger de dig i ryggen, smörar för chefen medan de kliver över dig för att få en befattning där de får chansen att sänka dig” och så vidare.
Jag vill inte bli vuxen.
Jag vill inte bli gammal och jag vill fan i mig inte dö.

Jag vill verkligen inte dö, men säg det inte till någon.

* * *
Jag hyrde en film i dag: ”Secret Window” med Johnny Depp eftersom att T sa att den skulle vara sjukt bra. Men eftersom jag tycker att man ska spara alla lyckotillfällen så länge man kan, så väntade jag med att titta på den. ”Jag värmer upp med Alien först och sedan kan jag ta itu med den där thrillern” tänkte jag. Fem minuter in i Alien försvann hela världen och jag somnade. Bra jobbat, Elfwingson! Verkligen!

Jag får ta och kolla på Secret Window lite senare i natt när jag jobbat färdigt.

* * *
Jag har bunkrat upp med konserver, nudlar, bröd och kaffe. En veckas isolering. De flesta har redan åkt hem till sina familjer men det har inte jag. Jag ska jobba. Jag ska jobba för att jag inte har lust att göra så mycket annat. Framförallt har jag inte lust att åka till det där döende samhället där jag en gång växte upp. Jag staplar mat på hög och känner mig som Ewan McGregor i Trainspotting för att jag ska gå vilse bland tusentals pastellfärgade ljudspår eftersom att det är min grej och jag har valt det alldeles själv.

I choose life.


/Elfwingson

Är det totalt vansinne eller bara nyttigt med listor?

Jag har extremt lite att göra nu... Därför tycker T att det skulle vara en bra idé att låta mig svara på de här listorna från Lovisa.

10 låtar du lyssnar på just nu:
* A-K-A I-D-I-O-T (The Hives)
* Tattva (Kula Shaker)
* Les & Ray (Le Tigre)
* Somebody Told Me (The Killers)
* We Are The Pigs (Suede)
* Just Like Money (Kent)
* Mosquito Song (Queens Of The Stone Age)
* Det Värsta Av Allt (Magnus Carlson)
* Please Sister (The Cardigans)
* Wonder (Embrace)

9 saker du ser fram emot:
* Mitt ex-jobb tillsammans med T
* Nästa CSN-utbetalning
* Nästa lista...
* Min examen
* Mitt inspelningsprojekt tillsammans med L
* När Norrköping töms på studenter till sommaren
* Att (någon gång) åka till Chile
* Ringa och höra på när T lagar mat (det brukar oftast gå skapligt bra när han ska laga mat. Oftast. I vilket fall som helst är det ofantligt underhållande, jag lovar).
* Att eventuellt L kommer hit nästa vecka.

8 saker du har på dig dagligen:
* Palestina-sjalen
* Svarta sneakers
* Ett par ganska så loose jeans
* Min blå manchesterkavaj

* Luvjacka (eller luvtröja)

* Mobilen
* Cigaretter
* Mitt lånekort

7 saker som irriterar dig:
* Rasism
* Inskränkthet
* Kommersiella radiostationer
* Folk som inte passar tider
* Taskig medhörning
* Avsaknad av sömn
* Kallt kaffe

6 saker du rör varje dag:
* Cigaretterna
* Tändaren (när jag hittar den)
* Gitarren
* Mixerbordet
* Min kalender
* Mitt kollegieblock

5 filmer du kan se om och om igen:
* High Fidelity
* Pulp Fiction
* Big Fish
* You’ve Got Mail
* Lock, Stock And Two Smoking Barrels

4 personer du vill spendera mer tid med:
* L
* T
* Mamma
* Meg Ryan

3 saker du gör varje dag:
* Pratar i telefon
* Dricker kaffe
* Röker
(What an exciting life I do live, huh?)

2 Band du har sett live:
* Kent
* Weezer

4 personer som utmanas göra detta:
De borde göra detta utan att behöva en utmaning…

Över till nästa lista...

HUR BOR DU: 1:a i Norrköping.
BRUKAR DU KOMMA I TID: Alltid.
VAD HADE DU I DIN MUN SENAST: Kaffe
BORSTAR DU HÅRET: Nej.
ÄR DU HOMOSEXUELL: Nej.
HAR DU BRA KONDITION: Som fan!
HUR LÅNG ÄR DU: Ehh...typ...1,81.
NÄR MÅR DU BRA: När min tinnitus inte sätter stopp för mina inspelningsprojekt.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST: (Som jag vet om) För två veckor sedan.
HUR KÄNNER DU DIG NU: Nöjd. Trött, men nöjd.
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER: Svart, grönt och mörkblått.
HAR DU GÄDDHÄNG: Nej.
VAD TYCKER DU OM FÖTTER: Så länge alla tårna finns kvar så är fötter helt okej.
ÄR DU SMART: Stundtals.
VAD ÄR DU RÄDD FÖR: Ensamheten och döden.
BLIR DU BRA PÅ KORT: Ibland.
SNARKAR DU: Så in i helvete! (fråga T)
VAD HAR DU PÅ DIG: Jeans & luvtröja.
ÄR DU AKTIV I SKOLAN: Skola? Aktiv? Vad är det för ord…?
VAD SAKNAR DU: L, T, mitt intellekt och (stundtals) min familj.
HAR DU HOMOFOBI: Så klart att jag inte har.
VAD HAR DU FÖR HÅRFÄRG: Svart.
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST: För några kvällar sedan när jag såg ”Cast Away”.
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET: Nej.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR: (Det jag minns utav den) Ja.
VILKET ÄR DITT SENASTE INKÖP: Ett paket cigg.
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN: Kaffe.
RAKAR DU BENEN: Nej.
HUR OFTA TVÄTTAR DU HÅRET: Varannan dag.
NÄR BRUKAR DU GÅ OCH LÄGGA DIG: Jag går aldrig och lägger mig, men när det väl inträffar brukar det blir runt fyra-tiden på morgonen.
ÄR DET LÄTT ATT "FÅ DIG": Hell yeah! (Återigen: fråga T).
VAD SKA DU GÖRA I SOMMAR: Jobba och sova (dock inte samtidigt).
PROJEKT JUST NU: ”Ain’t No Sunshine”.
VAD BORDE DU GÖRA JUST NU: Sova.

/Elfwingson

Dåraktigt desperat

Måndagen har sakta övergått till tisdag utan att jag märkt det.

Pojken i Tornet har en dröm om att bli musikproducent. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Och det är gångerna då det inte går så bra som han sitter med de pastellfärgade ljudspåren fram till 06.48. Han redigerar, drar ifrån och lägger till. Fixar till allting precis som han inte kan fixa sig själv ibland. Han dricker kopiösa mängder kaffe, röker alldeles för mycket och går med jämna mellanrum upp på taket för att glömma bort alla ljudspår som han aldrig får som han vill ha dem. Under den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna som vittnen säger han att han aldrig mer vill se ett enda ljudspår till så länge han lever. Han spyr över de där förbannade ljudspåren och vill egentligen inte fortsätta med musiken. Han vill bli en alldeles ”vanlig” människa som inte måste hålla på med musiken. Pojken i Tornet kan inte sluta med musiken.

Till sist tar han hissen och åker ner till sin stökiga lägenhet som luktar kaffe och cigaretter. Han sätter sig framför skärmen igen och säger: ”Fan, jag gör ett sista försök. Fungerar inte inom en timme, så skiter jag i allting och sover i stället”. Och efter hundra försök får han det som han vill ha det. Alla ljudspåren låter bra medan han röker nattens tjugoförsta cigarett. Han blåser ut röken och känner hur vartenda ligament, ledband och muskelfäste värker. Ögonen blöder, huvudet sprängs i bitar, fingrarna stinker järnoxid och halsen svider. Hela hans kropp värker och gör ont men han är nöjd. Nu kan han sova tryggt tills L eller T ringer och väcker honom. Pojken i Tornet har alltså en dröm att bli musikproducent.

Vet du, det där med drömmar är en bra grej.
Det ska jag fortsätta med.


/Elfwingson

”Bara mörkret hörs.” – kent

Jag läser Poe och dricker straffbart gott thé. Det heter ”Höstglöd” och det känns lite fel att dricka det nu när det börjar bli vår and shit. Äsch… Jag dricker ”Höstglöd” (vad det än är för årstid) och funderar på när det ska bli höst nästa gång. Lika bra att inte vänta på den för då kommer den ju aldrig. Jag tycker om hösten. Jag tycker i och för sig om våren också, men hösten slår det mesta. Det hade gärna fått vara höst just i dag. Det är en sådan där dag då ingenting stämmer. Allt blir fel och inga ljudspår i världen kan ändra på det. Som sagt: de där dagarna kommer och går. Det kanske är bäst så? Fastän vårdagen har varit dålig, grå, kall, trist och ganska så händelsefattig så är jag medveten om att de dagarna försvinner ganska så snabbt. Det kan ju faktiskt vara kul att stå i sitt älskade fönster, röka, dricka kaffe och liksom betrakta världen från ovan i stället för att befinna sig mitt i den så att säga. Jag gör som jag brukar göra: håller huvudet högt och pratar inte så mycket om det. Det blir ju alltid bättre dagen därpå så varför härja om det? Bara jag får grubbla, gå igenom, tänka, vrida och vända på allting så blir det bra.
Det blir bra till slut.

* * *
”Röda dödens mask” av Poe handlar om hur högmodet alltid leder till fall och ett hårt sådant också. Jag som aldrig trodde att någonting kunde komma åt mig, blev skakad i mina grundvalar och det ledde till slut att jag föll. Jävligt hårt dessutom. Men det är över nu. Det mörka är borta nu och ingen kunde vara mer lycklig än jag. Om 2005 blev ett utav de sämsta åren hittills så ser 2006 ut att kunna bli ett bra mycket bättre år.
Ja, jag sa att 2005 var ett utav de värsta åren. Innan dess var det några år (dock helt avskilda från varandra) som fick stå som måttstock på vansinnet. Vet du, jag tänker mycket på det där. Alltså, hur mycket en människa egentligen kan ta innan hon till slut trillar omkull och förbli liggande. I och för sig har jag hört hur en människa som verkligen inte klarar av mer låter och det gör mig ibland lite rädd. En röst fylld av så mycket trötthet på livet kan helt enkelt inte orka mer. Å andra sidan är människans psyke fantastiskt och galet bra på att återhämta sig.

* * *
Vet du, förra året bad jag om hjälp och det kanske inte låter speciellt stort i dina öron. Men i min värld var det extremt stort. Jag har aldrig bett om hjälp förut. Jag har alltid varit den som ska fixa allting på egen hand. Jag tror att det både handlar både om att svälja stoltheten och inse sina egna begränsningar. Man klarar inte av allting själv och måste till sist be om hjälp. Krypa lite, be om hjälp, få en kram eller lyfta en telefonlur. Jag kommer säkerligen att be om hjälp flera gånger till i framtiden men då kommer jag inte att tycka att det är ett dugg fånigt som jag tyckte första gången. Jag kommer bara att tacka mig själv för att jag gör det.


* * *
Jag dricker upp den tredje koppen med ”Höstglöd” och tänker på hur jag ibland slåss mot jättelika väderkvarnar. Nu har ”Höstglöd” ersatts med kaffe med mjölk medan Poe är ersatt med Boken och nattens tolfte cigarett. Kent rullar medan månen inte hänger lika lågt längre.

I morgon kommer det att bli en bra dag, jag lovar.


/Elfwingson

Längs med Motala ström blev dagen (om möjligt) ännu bättre

Jag gick en promenad i dag. Promenerade och tänkte. Det är i och för sig ingen ovanlighet men det som inte förekommer så ofta är att jag lyckas komma ihåg att ta med mig kameran. Där och då tänker man ”Fan, nu skulle jag ha haft med mig kameran”. Nio gånger av tio har jag aldrig med mig kameran och ångrar mig som fan när man får någon underlig vision av någonting.

Den här gången hade jag med mig den.


/Elfwingson

Schlagerväckning...

…och ett ”God morgon, det var en schlagerväckning beställd” kan få mig att bli på ett löjligt bra humör för resten av dagen.

Det känns lite konstigt att sova länge på dagen. Hela dagen försvinner men å andra sidan har jag inte ett dugg dåligt samvete för det där. När ni andra gör tusentals ärenden, jobbar, stressar i er kaffet (eller vad ni nu kan tänkas göra) ligger jag fortfarande och sover. Det är inte så att jag är lat utan jag tycker bara om att sova mycket, hårt och länge. Jag skyller på att jag var ganska så stimmig när jag var ett barn. Jag sprang runt och pratade hur mycket som helst och det är nog det som gör att jag sover mycket nu. Vet du om att det låter ju faktiskt inte helt orimligt nu när man tänker igenom det.

* * *
Jag började skriva på en novell för ett bra tag sedan. Fuck, det är nog mer än ett år sedan nu. Sedan hade jag en väldigt fin tanke om att skriva på den när ”tillfälle gavs”. Yeah right. Det blev för mycket både med det ena och det andra så den där novellen kom liksom av sig. I och för sig är den till stora delar klar, men jag lade undan den förra våren och har sedan dess inte ens läst igenom den. För några nätter sedan gjorde jag det efter ett långt telefonsamtal med T om roman/novellskrivande. När jag lagt på luren tog jag fram den där novellen och läste igenom den, medan jag ignorerade mina egna kommentarer i marginalen. Det var nästan lite skrämmande att läsa det där. När jag började skriva var allting kristallklart: jag hade redan svarat ”ja” på frågan om jag vill bli läst, berättelsen höll och slutet var bäst. Sedan tog T ner mig på jorden igen, förklarade ett och annat medan jag undrade om jag verkligen ville bli läst. Men nu verkar det som om jag har satt igång med den där novellen igen (och svarat "ja" på frågan om jag vill bli läst) för andra gången i ordningen.

Wish me luck, people. I’m going in there again...

* * *
Just det, ”schlagerväckning” var det…
Den här gången spelade L ”Håll Om Mig” med Nanne Grönwall i luren så att jag vaknade på riktigt utan att vara det minsta grinig. Helt otroligt egentligen eftersom jag måste vara Sveriges (i särklass) suraste person om morgonen. Faktiskt, jag blir lite förvånad över mig själv när jag tänker på det. Men som sagt: jag kan helt enkelt inte vara sur när hon väcker mig med glättig, plastig och superkommersiell schlagermusik. Det är nog bara hon som kan lyckas med konststycket att inte få mig grinig på morgonen. Efter gårdagens lite tumultartade väckning insåg jag att jag hade försovit mig skapligt mycket till föreläsningen som började redan vid kvart över tio. Det gjorde ingenting eftersom jag tar hellre en schlagerväckning än en mördande tråkig föreläsning vilken dag som helst i veckan.

Och precis som förra gången hade jag med mig det vackra ögonblicket hela dagen.


/Elfwingson

En musikproducent bland SKA- och KSM-studenter...

...är som en katt bland hermelinerna.

För någon vecka sedan ringde L och väckte mig. Det är i och för sig ingen ovanlighet utan det var mer sättet hon väckte mig på. Hon spelade nämligen en låt med en utav Sveriges snyggaste sångerskor, Linda Bengtzing, i örat på mig. Kom igen, då kan man helt enkelt inte vara morgongrinig. I vilket fall som helst så var det ett mycket fint ögonblick som jag hade i åtanke i en hel dag.

Jag drömmer ganska mycket och ibland blir det bra saker. Men ibland blir det även sämre saker. För några nätter sedan hade jag en ganska otäck mardröm. Jag tänker inte berätta en massa detaljer, men det är en ständigt återkommande mardröm: människor som betyder någonting för mig försvinner bort. Liksom bleknar bort och till slut försvinner helt. Det är lite skrämmande det där. Överlag tänker jag mycket på det dagen efter och känner mig lite låg över hela grejen. Men det blir så klart alltid bättre när man ringt exempelvis L eller T. Liksom för att bekräfta för mig själv att de inte dragit för gott. Vet du, ibland förstår jag mig inte på mig själv. Hur ska då andra göra det?

* * *
För några kvällar sedan höll jag L sällskap för några minuter via de minsta rutorna i världen och jag tror att jag fick henne att skratta. Det känns som en bra grej att få människor som L och T att skratta även fast det är genom ett mycket insiktsfullt (?) skämt om mig själv. Sedan gav hon mig ett tips om ett jobb som ljudmigrerare i Västervik och det verkade intressant (inte Västervik utan jobbet alltså). Om man fick platsen skulle man få pyssla med saker som ljudöverförning från analoga medier till digital lagring. Som sagt: intressant. Men jag tappade nästan hoppet inför denna öppning när jag läste vilka kvalifikationer man måste ha: ”Du måste vara en pedagogisk person med hög social kompetens och erfarenhet av att jobba med olika typer av människor”. Grattis… Jag är vare sig pedagogisk eller har speciellt mycket social kompetens. Men det värsta av allt är att jag knappt har något tålamod. Framförallt inte med människor. Annars verkar det som om jag är som klippt och skuren för arbetet eftersom jag tillbringar större delen av min tid att sitta framför miljoner av pastellfärgade ljudspår. Men så var det där med pedagogiken. Exempel: jag som kan få för mig att (faktiskt helt opedagogiskt) skälla ut någon så att det visslar för att de har lagt en mikrofon på fel ställe i studion eller någonting annat oväntat. Det är ju inte så bra.

Nu har jag sökt det där jobbet i alla fall.
Hjälp…

* * *
I går åt jag lunch med I och hennes kompisar. Inte på Huset den här gången, utan i ett lunchrum på campus. Även det kan ha sin charm. Eller kanske inte… Det är så jävla stressigt! Alla studenter skulle kunna döda för att få tag på en mikrovågsugn under den där hektiska timmen i lunchrummet. De springer om varandra, förbi varandra och över varandra i denna ständiga kamp om mikrovågsugnarna. Allt för bit paj av halvfabrikat som de slukar i två tuggor och som sedan kommer att ge dem magknip för resten av dagen. Själv åt jag min livrätt: pasta och köttfärssås, i ett tämligen makligt tempo eftersom att man inte kan sitta och äta toksnabbt när man samtidigt ska lyssna på några människor som har massor att säga. I vilket fall som helst fick jag ett bra lunchsällskap och det är ju alltid lika trevligt. Jag fick ju öva mig på ”social kompetens” och allt vad det innebär. Ibland får jag för mig att exempelvis personer som I (som inte känner mig så väl) tycker att jag är extremt pretentiös. Vansinnigt pretentiös, alldeles för djup och lite halvgalen så där. Jag kanske ska fråga henne om det nästa gång…

Jag är nog för nyfiken för mitt eget bästa emellanåt.


/Elfwingson

Tid för tanke och reflektion

Jag har städat i dag fastän lägenheten var extremt välstädad. Det blir så ibland. Jag städar fastän det inte behövs. Så nu är lägenheten så jävla skinande ren, polerad och fin att det nästan känns som ett slott och inte en studentlya. Jag springer upp till taket och röker hundra cigg under den molniga himlen. Tänker, grubblar, funderar, går igenom, vrider och vänder. ”Å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan” och så vidare.

* * *
”Varför röker du?” var det någon som frågade i dag och såg högst frågande ut.
”För att jag inte kan sluta fattar du väl, dumjävel” hade jag lust att skrika. Jag skrek det aldrig. Jag sa det inte ens. Det är ganska mycket jag skulle vilja säga, men aldrig säger. Inte så högt i alla fall. Ibland hamnar det här: i en blogg med en vansinnigt dramatisk och/eller pretentiös titel, men oftast hamnar det i Boken (som inte ens är en bok, utan ungefär åtta tusen kollegieblock staplade på hög). Ganska ofta säger jag det jag tänkt på under dagen till L och T. Ibland skrattar de och ibland inte. Om de sedan förstår allt jag pratar om är en helt annan sak. Huvudsaken är att jag fick det sagt.

* * *
Likväl som jag förvånas av min egen feghet blir jag mäktigt imponerad av K’s utspel. Att säga att man är kär i någon utan att egentligen veta svaret är faktiskt ganska modigt att säga. Hur man än vrider och vänder på det (och tro mig, jag om någon har både vridit och vänt på det resonemanget. Flera gånger dessutom) är det en imponerade sak att säga. Och sedan att hon kom hit till min lägenhet och sa det också. Kom igen, hur många av er hade gjort det? ”Lira på bortaplan” som jag sa till L tidigare i kväll. Det är fan i mig imponerande om något. Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle ha gjort det om jag haft chansen.
Varför? För att man till slut tröttnar på att höra den där klassiska repliken: ”Du är en jättefin kille, men jag vill bara ha dig som kompis”. Fuck no, jag är (numera) trött på det där. Man blir det till slut, jag lovar trots att det är ett jävligt rakt och bra sätt att uttrycka sin åsikt. Sedan fattar väl jag också att det är en del av hela den där ”våga eller fega ur”-grejen och att man inte kan vinna om man inte vågar satsa lite själv också. Men jag är ingen gambler, framförallt inte när det kommer till allvarliga saker som det där med mina egna känslor. Varför ska jag sätta mig i en sådan sits där jag hänger ut mig själv så mycket? Jag som oftast vill att alla ni andra ska både våga och vinna, vågar det (nästan) aldrig själv. Jag har redan listat ut det på egen hand, kompis: jag lever inte som jag lär. So sue me! OK, om jag aldrig vågar så kommer jag aldrig att vinna, kan du ju säga då. Jo då, jag kommer att vinna. Inte nu och inte i morgon men pojken i Tornet kommer att vinna en vacker dag och den dagen kommer jag inte ens att bo kvar i Tornet längre.

Men…

Jag är nog en ganska så feg person när det kommer till det där, men jag vet också om att jag inte skulle vara så speciellt feg om jag på något sätt visste om/fick det förklarat för mig att de där fina och småsköna kär-känslorna var ömsesidiga. Då skulle jag inte vara den fegaste snubben i världen, jag lovar.


/Elfwingson
Foto: Karin

Vardagslyx med tillhörande soundtrack

Det pratas om våren hela tiden och den är ”på väg”. Powerful words det där. Att våren är på väg menar jag. Alla pratar om det som om det är någonting nytt fastän våren kommer varje år. Alla vet ju om att våren kommer förr eller senare. Så varför ”ooh” och ”aah” över det? Men jag antar att alla har sin anledning att göra det. Det betyder ganska mycket för människor det där att våren är på väg. En hel massa människor ser det som en ny början på mycket. Så även jag, men på något sätt började våren redan efter nyårsafton. Det känns helt OK. Sedan är våren bra eftersom det är ljusare mycket längre och bla bla bla… I ropar till mig att jag ska ta hand om mig och tänka på våren. Jo då, jag både tänker, drömmer och tycker om att våren är på väg, trots att jag tinade upp för några månader sedan.

* * *
Pratar med L några timmar (eller var det var minuter? Fuck it, för mig skulle det gärna få vara år). Inspirerad av hennes lördagsplan lagar jag riktig mat och lyxar till det hela med sallad och dressing. Hemgjord dressing och inte den där man kan köpa. Tänder sjuhundra ljus vilket gör det hela till en festmåltid utan dess like.
Lägger mig på sängen, dricker thé och läser ”Midnatt” av Koontz. Min egen vardagslyx där varje måltid är en galabankett och där varje CSN-utbetalning är en förmögenhet. Min egen, vackra lyxtillvaro som blir fullständigt när jag pratar med mina bästa vänner över telefonen.

* * *
Vet du om att jag hade ett mycket vackert ögonblick uppe på taket ikväll. En uppenbarelse med ett soundtrack kan man säga. Det var när jag var uppe på taket och såg den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna, hela Norrköping (och ännu längre bort) medan herr Berg sjöng för mig. Ur lurarna strömmade orden:
”Mina tankar är så klara nu. Alla frågetecken rätas ut."

I just det ögonblicket blev hela världen vacker.

* * *
Jag plockar fram en låt från förr, sätter mig framför skärmen och skapar en ljudkuliss i vilken alla skådespelarna står redo. Glömmer bort tiden för några timmar och nästa gång jag tittar ut genom fönstret snöar det.

Hur var det där med att våren var på väg nu igen?

/Elfwingson