...är som en katt bland hermelinerna.
För någon vecka sedan ringde L och väckte mig. Det är i och för sig ingen ovanlighet utan det var mer sättet hon väckte mig på. Hon spelade nämligen en låt med en utav Sveriges snyggaste sångerskor, Linda Bengtzing, i örat på mig. Kom igen, då kan man helt enkelt inte vara morgongrinig. I vilket fall som helst så var det ett mycket fint ögonblick som jag hade i åtanke i en hel dag.
Jag drömmer ganska mycket och ibland blir det bra saker. Men ibland blir det även sämre saker. För några nätter sedan hade jag en ganska otäck mardröm. Jag tänker inte berätta en massa detaljer, men det är en ständigt återkommande mardröm: människor som betyder någonting för mig försvinner bort. Liksom bleknar bort och till slut försvinner helt. Det är lite skrämmande det där. Överlag tänker jag mycket på det dagen efter och känner mig lite låg över hela grejen. Men det blir så klart alltid bättre när man ringt exempelvis L eller T. Liksom för att bekräfta för mig själv att de inte dragit för gott. Vet du, ibland förstår jag mig inte på mig själv. Hur ska då andra göra det?
* * *
För några kvällar sedan höll jag L sällskap för några minuter via de minsta rutorna i världen och jag tror att jag fick henne att skratta. Det känns som en bra grej att få människor som L och T att skratta även fast det är genom ett mycket insiktsfullt (?) skämt om mig själv. Sedan gav hon mig ett tips om ett jobb som ljudmigrerare i Västervik och det verkade intressant (inte Västervik utan jobbet alltså). Om man fick platsen skulle man få pyssla med saker som ljudöverförning från analoga medier till digital lagring. Som sagt: intressant. Men jag tappade nästan hoppet inför denna öppning när jag läste vilka kvalifikationer man måste ha: ”Du måste vara en pedagogisk person med hög social kompetens och erfarenhet av att jobba med olika typer av människor”. Grattis… Jag är vare sig pedagogisk eller har speciellt mycket social kompetens. Men det värsta av allt är att jag knappt har något tålamod. Framförallt inte med människor. Annars verkar det som om jag är som klippt och skuren för arbetet eftersom jag tillbringar större delen av min tid att sitta framför miljoner av pastellfärgade ljudspår. Men så var det där med pedagogiken. Exempel: jag som kan få för mig att (faktiskt helt opedagogiskt) skälla ut någon så att det visslar för att de har lagt en mikrofon på fel ställe i studion eller någonting annat oväntat. Det är ju inte så bra.
Nu har jag sökt det där jobbet i alla fall.
Hjälp…
* * *
I går åt jag lunch med I och hennes kompisar. Inte på Huset den här gången, utan i ett lunchrum på campus. Även det kan ha sin charm. Eller kanske inte… Det är så jävla stressigt! Alla studenter skulle kunna döda för att få tag på en mikrovågsugn under den där hektiska timmen i lunchrummet. De springer om varandra, förbi varandra och över varandra i denna ständiga kamp om mikrovågsugnarna. Allt för bit paj av halvfabrikat som de slukar i två tuggor och som sedan kommer att ge dem magknip för resten av dagen. Själv åt jag min livrätt: pasta och köttfärssås, i ett tämligen makligt tempo eftersom att man inte kan sitta och äta toksnabbt när man samtidigt ska lyssna på några människor som har massor att säga. I vilket fall som helst fick jag ett bra lunchsällskap och det är ju alltid lika trevligt. Jag fick ju öva mig på ”social kompetens” och allt vad det innebär. Ibland får jag för mig att exempelvis personer som I (som inte känner mig så väl) tycker att jag är extremt pretentiös. Vansinnigt pretentiös, alldeles för djup och lite halvgalen så där. Jag kanske ska fråga henne om det nästa gång…
Jag är nog för nyfiken för mitt eget bästa emellanåt.
/Elfwingson