Pojken i Tornet har en dröm om att bli musikproducent. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Och det är gångerna då det inte går så bra som han sitter med de pastellfärgade ljudspåren fram till 06.48. Han redigerar, drar ifrån och lägger till. Fixar till allting precis som han inte kan fixa sig själv ibland. Han dricker kopiösa mängder kaffe, röker alldeles för mycket och går med jämna mellanrum up
p på taket för att glömma bort alla ljudspår som han aldrig får som han vill ha dem. Under den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna som vittnen säger han att han aldrig mer vill se ett enda ljudspår till så länge han lever. Han spyr över de där förbannade ljudspåren och vill egentligen inte fortsätta med musiken. Han vill bli en alldeles ”vanlig” människa som inte måste hålla på med musiken. Pojken i Tornet kan inte sluta med musiken.Till sist tar han hissen och åker ner till sin stökiga lägenhet som luktar kaffe och cigaretter. Han sätter sig framför skärmen igen och säger: ”Fan, jag gör ett sista försök. Fungerar inte inom en timme, så skiter jag i allting och sover i stället”. Och efter hundra försök får han det som han vill ha det. Alla ljudspåren låter bra medan han röker nattens tjugoförsta cigarett. Han blåser ut röken och känner hur vartenda ligament, ledband och muskelfäste värker. Ögonen blöder, huvudet sprängs i bitar, fingrarna stinker järnoxid och halsen svider. Hela hans kropp värker och gör ont men han är nöjd. Nu kan han sova tryggt tills L eller T ringer och väcker honom. Pojken i Tornet har alltså en dröm att bli musikproducent.
Vet du, det där med drömmar är en bra grej.
Det ska jag fortsätta med.
/Elfwingson