Vi hade gig med H-bandet tidigare i dag. Ett ”fingig” vilket innebar att vi var tvungna att ha på oss ”fina” kläder: svarta byxor, vit skjorta och slips. Fy fan… Vi fick ju pengar i och för sig. Ja, vi sålde oss. Ja, vi är slampor. Jag mår nästan lite dåligt när jag tänker på det. Usch… För 1000 spänn per skalle klädde jag upp mig och kände mig så jävla fel hela tiden. Annars brukar vi köra ganska så casual med jeans och svart tee på universitetssittningarna. Då är det ganska relaxat att stå och sjunga. Folk garvar, vi spexar och bjuder på oss själva. Alla är fulla och glada. Men som sagt: inte idag. ”Fingig”. Brrr… Aldrig har en tvättrådslapp skavt så mycket i nacken som idag. När jag har typ kostym på mig (nu händer det inte alltför ofta, tack gode gud för det) känner jag mig helt malplacerad. Allt känns så stelt och påklistrat. ”Välkommen till verkligheten, kompis. Det är så här det känns att bli vuxen. Alla bär kostym, ler mot dig men så fort de får en chans hugger de dig i ryggen, smörar för chefen medan de kliver över dig för att få en befattning där de får chansen att sänka dig” och så vidare.
Jag vill inte bli vuxen.
Jag vill inte bli gammal och jag vill fan i mig inte dö.
Jag vill verkligen inte dö, men säg det inte till någon.
* * *
Jag hyrde en film i dag: ”Secret Window” med Johnny Depp eftersom att T sa att den skulle vara sjukt bra. Men eftersom jag tycker att man ska spara alla lyckotillfällen så länge man kan, så väntade jag med att titta på den. ”Jag värmer upp med Alien först och sedan kan jag ta itu med den där thrillern” tänkte jag. Fem minuter in i Alien försvann hela världen och jag somnade. Bra jobbat, Elfwingson! Verkligen!
Jag får ta och kolla på Secret Window lite senare i natt när jag jobbat färdigt.
* * *
Jag har bunkrat upp med konserver, nudlar, bröd och kaffe. En veckas isolering. De flesta har redan åkt hem till sina familjer men det har inte jag. Jag ska jobba. Jag ska jobba för att jag inte har lust att göra så mycket annat. Framförallt har jag inte lust att åka till det där döende samhället där jag en gång växte upp. Jag staplar mat på hög och känner mig som Ewan McGregor i Trainspotting för att jag ska gå vilse bland tusentals pastellfärgade ljudspår eftersom att det är min grej och jag har valt det alldeles själv.
I choose life.
/Elfwingson