Just det, rätt gissat: ingenting. Efter att ha vridit och vänt ut och in på det pastellfärgade sångspåret hundra gånger insåg jag att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna göra just den låten med samma inlevelse igen. Det kommer aldrig, aldrig någonsin att bli samma sak igen.
Det är nog bäst så.
Det har varit löjligt bra väder ute i dag vilket innebär massor av sol, varma vindar och människor som går runt och ser sådär vardagligt vackra ut. Så jag tog en långpromenad i solen, satt på en parkbänk och hade dagen till ära tagit med mig kaffe i en termos, en bok att läsa samt köpt en ostfralla som jag tänkte mumsa i mig med största välbehag. Den där promenaden hade jag tänkt göra hela veckan eftersom att man måste ha någonting kul att se fram emot också. Så där gick jag i solen med mitt kaffe, min bok och min ostfralla. Jag satte mig och läste den där förbannade boken men kände mig inte speciellt mycket mer vardagslyxig. ”Fan också, det skulle ju bli så bra det här och allting skulle ju bli sådär störtskönt och relaxat som bara jag kan få det till” och allting skulle ju bli bra om jag bara fick vandra runt i solen” tänkte jag medan jag slog ihop boken, drack upp kaffet och slängde plasten, som varit runt ostfrallan, i närmsta papperskorg. Jag gick hem och undrade vad det var som fattades. När jag satte nyckeln i låset till min ytterdörr visste jag och i samma sekund dumförklarade jag mig själv, slog bort tanken, gick in till mig och ringde först L och sedan T.