* * *
”Varför röker du?” var det någon som frågade i dag och såg högst frågande ut.
”För att jag inte kan sluta fattar du väl, dumjävel” hade jag lust att skrika. Jag skrek det aldrig. Jag sa det inte ens. Det är ganska mycket jag skulle vilja säga, men aldrig säger. Inte så högt i alla fall. Ibland hamnar det här: i en blogg med en vansinnigt dramatisk och/eller pretentiös titel, men oftast hamnar det i Boken (som inte ens är en bok, utan ungefär åtta tusen kollegieblock staplade på hög). Ganska ofta säger jag det jag tänkt på under dagen till L och T. Ibland skrattar de och ibland inte. Om de sedan förstår allt jag pratar om är en helt annan sak. Huvudsaken är att jag fick det sagt.
* * *
Likväl som jag förvånas av min egen feghet blir jag mäktigt imponerad av K’s utspel. Att säga att man är kär i någon utan att egentligen veta svaret är faktiskt ganska modigt att säga. Hur man än vrider och vänder på det (och tro mig, jag om någon har både vridit och vänt på det resonemanget. Flera gånger dessutom) är det en imponerade sak att säga. Och sedan att hon kom hit till min lägenhet och sa det också. Kom igen, hur många av er hade gjort det? ”Lira på bortaplan” som jag sa till L tidigare i kväll. Det är fan i mig imponerande om något.
Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle ha gjort det om jag haft chansen.Varför? För att man till slut tröttnar på att höra den där klassiska repliken: ”Du är en jättefin kille, men jag vill bara ha dig som kompis”. Fuck no, jag är (numera) trött på det där. Man blir det till slut, jag lovar trots att det är ett jävligt rakt och bra sätt att uttrycka sin åsikt. Sedan fattar väl jag också att det är en del av hela den där ”våga eller fega ur”-grejen och att man inte kan vinna om man inte vågar satsa lite själv också. Men jag är ingen gambler, framförallt inte när det kommer till allvarliga saker som det där med mina egna känslor. Varför ska jag sätta mig i en sådan sits där jag hänger ut mig själv så mycket? Jag som oftast vill att alla ni andra ska både våga och vinna, vågar det (nästan) aldrig själv. Jag har redan listat ut det på egen hand, kompis: jag lever inte som jag lär. So sue me! OK, om jag aldrig vågar så kommer jag aldrig att vinna, kan du ju säga då. Jo då, jag kommer att vinna. Inte nu och inte i morgon men pojken i Tornet kommer att vinna en vacker dag och den dagen kommer jag inte ens att bo kvar i Tornet längre.
Men…
Jag är nog en ganska så feg person när det kommer till det där, men jag vet också om att jag inte skulle vara så speciellt feg om jag på något sätt visste om/fick det förklarat för mig att de där fina och småsköna kär-känslorna var ömsesidiga. Då skulle jag inte vara den fegaste snubben i världen, jag lovar.
/Elfwingson
Foto: Karin