”Bara mörkret hörs.” – kent

Jag läser Poe och dricker straffbart gott thé. Det heter ”Höstglöd” och det känns lite fel att dricka det nu när det börjar bli vår and shit. Äsch… Jag dricker ”Höstglöd” (vad det än är för årstid) och funderar på när det ska bli höst nästa gång. Lika bra att inte vänta på den för då kommer den ju aldrig. Jag tycker om hösten. Jag tycker i och för sig om våren också, men hösten slår det mesta. Det hade gärna fått vara höst just i dag. Det är en sådan där dag då ingenting stämmer. Allt blir fel och inga ljudspår i världen kan ändra på det. Som sagt: de där dagarna kommer och går. Det kanske är bäst så? Fastän vårdagen har varit dålig, grå, kall, trist och ganska så händelsefattig så är jag medveten om att de dagarna försvinner ganska så snabbt. Det kan ju faktiskt vara kul att stå i sitt älskade fönster, röka, dricka kaffe och liksom betrakta världen från ovan i stället för att befinna sig mitt i den så att säga. Jag gör som jag brukar göra: håller huvudet högt och pratar inte så mycket om det. Det blir ju alltid bättre dagen därpå så varför härja om det? Bara jag får grubbla, gå igenom, tänka, vrida och vända på allting så blir det bra.
Det blir bra till slut.

* * *
”Röda dödens mask” av Poe handlar om hur högmodet alltid leder till fall och ett hårt sådant också. Jag som aldrig trodde att någonting kunde komma åt mig, blev skakad i mina grundvalar och det ledde till slut att jag föll. Jävligt hårt dessutom. Men det är över nu. Det mörka är borta nu och ingen kunde vara mer lycklig än jag. Om 2005 blev ett utav de sämsta åren hittills så ser 2006 ut att kunna bli ett bra mycket bättre år.
Ja, jag sa att 2005 var ett utav de värsta åren. Innan dess var det några år (dock helt avskilda från varandra) som fick stå som måttstock på vansinnet. Vet du, jag tänker mycket på det där. Alltså, hur mycket en människa egentligen kan ta innan hon till slut trillar omkull och förbli liggande. I och för sig har jag hört hur en människa som verkligen inte klarar av mer låter och det gör mig ibland lite rädd. En röst fylld av så mycket trötthet på livet kan helt enkelt inte orka mer. Å andra sidan är människans psyke fantastiskt och galet bra på att återhämta sig.

* * *
Vet du, förra året bad jag om hjälp och det kanske inte låter speciellt stort i dina öron. Men i min värld var det extremt stort. Jag har aldrig bett om hjälp förut. Jag har alltid varit den som ska fixa allting på egen hand. Jag tror att det både handlar både om att svälja stoltheten och inse sina egna begränsningar. Man klarar inte av allting själv och måste till sist be om hjälp. Krypa lite, be om hjälp, få en kram eller lyfta en telefonlur. Jag kommer säkerligen att be om hjälp flera gånger till i framtiden men då kommer jag inte att tycka att det är ett dugg fånigt som jag tyckte första gången. Jag kommer bara att tacka mig själv för att jag gör det.


* * *
Jag dricker upp den tredje koppen med ”Höstglöd” och tänker på hur jag ibland slåss mot jättelika väderkvarnar. Nu har ”Höstglöd” ersatts med kaffe med mjölk medan Poe är ersatt med Boken och nattens tolfte cigarett. Kent rullar medan månen inte hänger lika lågt längre.

I morgon kommer det att bli en bra dag, jag lovar.


/Elfwingson