Den som läser Necronomicon sägs drabbas av fasansfulla uppenbarelser som via total galenskap alltid leder till döden. Boken är förbjuden av myndigheterna i ett flertal länder och av alla organiserade trosriktningar. Boken sägs vara tillverkad i människohud, många sidor är oläsliga på grund av stora roströda fläckar, klösmärken och vattenskador. Det sägs även att de sista kapitlen saknas. Hmm, det ”sägs” ganska mycket faktiskt. Det finns inga dokumenterade källor som berättar om personer som verkligen läst boken från pärm till pärm. Detta beroende på att de som har läst boken (och gud förbjude: försökt sig på något av de ohyggliga experimenten) aldrig överlevt någon längre tid för att kunna berätta om det. De har efter en längre tids vansinne slutat sina dagar, vid ett bedrövligt skick, i jorden. På ren svenska: de har blivit galna som fan och därefter dött genom att någon (eller något) tagit kol på dem. Jag ligger på sängen och läser. Det försöker jag göra ganska ofta nu för tiden: håller mig undan skärmens blå ljus och läser en bok i stället. Jag håller för närvarande på att läsa Necronomicon. Den är spännande, intressant, fasansfull och helt påhittad. Det sägs att år 1930 var Lovecraft tvungen att skriva ett brev till en utav sina vänner (Robert E Howard) och förklara att Necronomicon faktiskt var ett helt uppdiktat verk. Det har aldrig funnits någon arab vid namn Abdul Al-Hazared som skrivit denna hemska bok om en utdöd civilisation befolkad av ”de Gamle” som betraktade människorna som köttboskap. Lovecraft försökte förklara att allting var påhittat men blev aldrig trodd. Stackars liten… Men det lär ha roat honom oerhört att så många människor tog hans verk på blodigt allvar.
Jag gillar H P Lovecraft sätt att skriva eftersom hela hans berättarteknik liksom bygger på att personen som läser måste ha förmågan att sätta sig in i ett skeende som är så otroligt, så fruktansvärt och så vansinnigt galet att det (i läsarens huvud) låter helt sant. Man måste, som Lovecrafts läsare, titta upp ett slag och liksom säga för sig själv: ”Faktiskt, det här låter ju inte helt orimligt” eller ”Faktiskt, det här skulle helt klart kunna hända i vilken värld som helst”. Eller så måste man helt enkelt vara så pass fantasifull att man säger ”Nej, det här är så vansinnigt att det helt enkelt inte kan inträffa i verkligheten”.
Välj själv, kompis.
Precis som Poe’s noveller tar Lovecraft’s historier sin början i en annars ganska vardaglig miljö. Huvudpersonen lever ett ganska så odramatiskt liv (dock präglat av en viss galenskap) medan världen utanför tuffar på som vanligt. Sedan händer någonting extraordinärt och man kastas bums in i en mardrömsvärld utan dess like. Läs novellen ”Råttorna i muren” så kommer du att förstå vad jag menar. Något av ett tema är också att Lovecrafts’ huvudpersoner alltid drivs av en nyfikenhet. De ska alltid undersöka och ta reda på fastän de innerst inne vet om att det inte kanske är det bästa att göra.
Det kanske ligger i människans natur att vara nyfiken på saker som inte alltid är tåls att vara nyfiken på...?
* * *
När jag var liten läste alltid min pappa högt ur endera av två böcker: ”Nils Holgerssons’ underbara resa genom Sverige” (Lagerlöf) eller Bland tomtar och troll (diverse svenska författare). ”Nils Holgersons’ underbara…” var så klart intressant eftersom man fick uppleva Sverige så där från sängkanten medan ”Bland tomtar och troll” var vacker tack vare alla nationalromantik men framförallt var bilderna helt fantastiska. Jag vet inte om du är bekant med John Bauer men hans illustrationer till ”Bland tomtar…” är något av det vackraste jag sett. Enorma landskap, djupa skogar, stora troll och svarta skogstjärnar var det genomgående temat. Många är de gångerna då jag drömde mig bort och gick på upptäcksfärd i de där djupa skogarna (jag kom alltid tillbaka i ett stycke). Bildkonst fascinerar mig. Inte ”vanlig” bildkonst som exempelvis Carl Larson utan mer… skruvad konst. Den ska vara skruvad och fasansfull. Tavlor som lämnar en med en lätt (?) rysning. Till dessa hör bland andra Henry Fuseli, Fransisco Goya, Richard Upton Pickman, Arthur Rackham (som för övrigt har illustrerat många av Poe’s mest mardrömslika noveller) samt Hans Arnold. Som sagt: bildkonst som helt enkelt kan skrämma skiten ur en.
* * *
Jag var ute och gick en långpromenad i dag. En mycket givande promenad där solen sken även på mig medan Motala ström sakta gled genom stan. OK, våren är här nu. Vi har fattat det nu. ”Åh Guuuud så skönt med vårsol och glass och nu kan man sitta ute och sola sig” och bla bla bla… Vad fan är dealen med skandinaver och vårsol egentligen? Alla sitter utomhus, mumsar glass (som de sedan bara ”måste träna bort eftersom att beach 2006 närmar sig”) och solar sig i några få timmar. Alla sitter på utomhusserveringarna, dricker starkt kaffe i små koppar och känner sig oerhört kontinentala.
Vad fan är det med vårsol och skandinaver egentligen?
Faktiskt är det så att jag också tycker om våren men jag längtar redan till hösten.
/Elfwingson