När J är förkyld vill han ha kycklingsoppa

Förra helgen skulle gått i inspelningens tecken, men det blev inte riktigt så... Det började faktiskt kaotiskt redan på resan till Borås. Det som hände på tåget är förmodligen både olagligt samt oetiskt så jag vill helst inte outta det så här. Vi tar det någon annan gång när allt är preskriberat, OK? Nåväl, min vän J och den bättre hälften (det vill säga hans flickvän) tog emot mig medelst hostningar och rinnande näsor. På ren svenska: de var jävligt förkylda. I och för sig så var inte J speciellt förkyld på fredagen, men det formligen flög på honom under fredagens kvällstimmar, strax efter vårt Göteborgsbesök. Stackars liten...

Vad gjorde då jag (som för övrigt har bacillskräck och förkylningsfobi)? Jag stannade kvar och insåg att någon var tvungen att hålla ställningarna och framförallt ta hand om sin klene och ofantligt förkylda vän. Jag kände även att S behövde lite avlastning. Så klart gjorde jag mig oumbärlig genom att springa runt med mackor, mat, hyra film, köpa mat och diverse andra sysslor. Man är väl part time vårdbiträde och kan det där med att ta hand om sina vänner! Till min lycka blev det några timmars inspelning och det var när jag insåg att J helt enkelt inte skulle kunna spela bas utan, i sitt feberaktiga tillstånd, att trassla in fingrarna i strängarna. En timme och en walking bass-gång senare tog jag mer eller mindre över sessionen och råmixade J's, från början, färdiginspelade trummor. Allt medan han satt och sov i soffan bredvid.

Sanningen att säga så gjorde det inte så mycket att det inte blev någon längre inspelningssession, jag tyckte att det kändes skönt att ta det lugnt för en gångs skull. Även om både J och S kanske var lite småledsna över att de blev förkylda just över den där helgen, så trivdes jag faktiskt storartat. Deras bäddsoffa är underbar och de båda om möjligt ännu mer underbara som värdar och människor. Dessutom köpte jag två kondensatormikar i Göteborg så nu kommer alla mina produktioner att låta ännu bättre. En nylonacke inspelad i AB-stereo på rätt sätt kan sparka vem som helst till månen...

/Elfwingson

Borås, oktober 2007

Förra gången jag var i Borås så invigde jag J i musikproduktionens underbara (?) värld. Han fick veta lite mera om mixologi, olika uppmikningstekniker, långa väntetider under bouncing samt mjukvarukrascher i Cubase. Vid ett tillfälle tittade han på mig med ögon lika vattninga som en pöl av regnvatten en kulen oktoberdag, och frågade: ”Är det alltid såhär?” Vad svarar man på det? ”Nej, bara i bland” eller ”Jo'ro serru såatteeee. Det är såhär att...” Nej, varför ljuga? Nej, det är inte alltid så här. Oftast är det faktiskt roligt både att spela in och mixa musik, men det är när datorn säger ifrån som det kan bli lite...tokigt milt sagt. Jag vet inte hur många nätter jag suttit och, medelst en stämma som skulle fått en bunkerchef i Buchenvald att bli rädd, svurit över att ingenting går som det ska enbart för att burken strejkar. I våra första studiolokaler i Norpan hade någon med silvertejp bokstaverat ”CTRL+S” i stor blockskrift ovanför en utav arbetsstationerna. Det finns en anledning till det, förstår du. I de tidigare versionerna av Cubase var det mer regel än undantag att fanskapet hängde sig under viktiga sessioner. Just därför var det oerhört viktigt att man sparade sina projekt i tid och otid. Allt för att inte gå miste om sina viktiga projekt. Första gången det hände mig fick jag nästan panik och tittade med lika vattninga ögon som J, på min kurskamrat och frågade: ”Är det alltid så här?” varvid han svarade: ”Nej, det är inte alltid så. Men oftast när du håller på med dina mest viktiga projekt”. I vilekt fall som helst så hade jag inte sparat tillräckligt ofta. Merparten av projektet (bland annat alla gitarrer, synthar och bas) försvann lika snabbt som en skållad bäver. Då var klockan kvart i fyra på morgonen. Jag suckade lite uppgivet, kokade en kanna kaffe till, satte mig och började om. Orden ”gör om, gör rätt” ekade genom mitt huvud och det kanske var bäst eftersom det ”nya” projektet blev fan så mycket bättre. Utöver inspleningsessionerna i Borås förra gången hann jag och J med att ta ett par vändor nere på stan. Där hittade vi bland annat en second hand-affär med en skyltdocka som är så vansinnigt lik mig att vi kände oss tvingade att dokumentera detta.

/Elfwingson

PS Jag väljer att kalla min look-a-like för Jörgen så att inga missförstånd inträffar nästa gång du besöker Myrorna i Borås och helt sonika börjar diskutera studioarbete med Jörgen i stället för mig DS

Foto: Jesper

Riga eller Prag?

Det är något vackert med vår vänskap. Jag talar så klart om min och T's vänskap. Det är inte så få som har sagt att vi båda är som ett gammalt gift och strävsamt par. Vi gnabbas och gnäller över allt möjligt och omöjlligt: kaffe som smakar åt helvete, vems tur det var att diska och vem som egentligen sa vad 2004. Denna vänskap har förstärkts genom åren och överlevt några flickvänner och lösa kontakter. Bara en sådan sak! Framförallt har vänskapen förstarks genom våra många inspelningssessioner på senare tid. Man kan säkert tro att dess inspelningssessioner enbart är inspelning, men de är lika mycket väntan. Framförallt under bouncningspauserna har blivit små naturliga vattenhål för cigg och diskussioner. Oftast rör dessa små pratstunderna om allting annat än just musiken vi spelar in för tillfället. Oftast pratar vi bara om allmäna saker men i bland rör vi oss djupare in i själarnas outgrundliga djup. Jag är övertygad om att dessa inspelningssessioner har fått oss att komma ÄNNU närmare varandra än vi från början är. Oftast pratar vi i mun på varandra och låter smått stimmiga men vi är sådana av naturen. Jag är ledsen, det är för sent att ändra på oss nu. Nu ljög jag i och för sig. Jag är faktiskt inte ett dugg ledsen över att du inte kan ändra på oss. Låt oss vara som vi är eller låt oss vara helt enkelt.

I en framtid nära oss har vi en plan om att dra utomlands. Senast var det ju England som fick celebert besök av oss båda och nu står vi i valet och kvalet vart denna tripp ska gå. Månen ligger lite för långt borta (och verkar, sanningen att säga, inte vara sådär oerhört spännande ställe) så har vi nu ringat in Riga och Prag. I Riga finns det ju billiga kläder och letter. Å andra sidan så är ju Prag väldigt vackert (har jag hört av vänner som varit där). I vilket fall som helst så kan jag nog orera om 2:a världskriget i vilken europeisk stad vi än besöker. T har ju alltid sin iPod som han alltid kan använda som vapen mot mitt pladder. Mitt prat och mina utsvävningar till trots så älskar han mig faktiskt precis som jag är och det är någonting som är större än störst.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

"Kan man krossa bilden av en olycklig man?" - T

Efter att ha tröskat igenom varje text sedan oktober 2005 så slog det mig att min värld har gjort en 180 graders helomvändning.

Den förste december 2005 publicerade jag (efter viss övertalning) den första bilden av mig själv på den här bloggen. Efter några dagar dök det upp mail varav ett gjorde ett ganska stort intryck på mig. Det var från C och hon hade blivit förvånad över mitt utseende. ”Är det så han ser ut?!” hade hon tänkt för sig själv. När jag läste det där mailet blev jag faktiskt nästan generad. Ja, jag rodnade faktiskt till på kuppen. Sedan den dagen är C med mig på heltid. Hon tillhör faktiskt veteranerna nu och jag vet inte hur många gånger jag har försökt att övertala henne att börja en blogg. Ungefär tre-fyra gånger i månden får jag små texter av henne med ett ”säg gärna vad du tycker” och jag gör det. Och jag är skrämmande saklig. Jag hissar och dissar (även om jag inte alltid är rätt person för detta) och för varje gång blir texterna lite vassare. Just C ska bli en utav de första som får min skiva. Hon har bett om det. Jag tycker om C eftersom hon inte är blyg att säga vad hon tycker. I bland berömmer hon mig men lika ofta menar hon att jag kunde gjort bättre ifrån mig, både i skrift såväl som i musikalitet. Men jag vet inte hur många mail jag har fått av just henne där hon säger att hon blivit berörd av mycket det jag skrivit genom åren. Det är vackert på många sätt och vis. Samtidigt tillhör hon dem som på sistone tjutigt över att mina texter har blivit ljusare. Men det är väl så, C: man mognar och texterna mognar med en själv. Å andra sidan så mår jag så ofantligt mycket bättre nu än säg, exempelvis hösten och vintern 2005. Ja, jag skulle vilja påstå att jag är nästintill en helt annan person nu än då. Det är bara bra, jag lovar. Sedan om många inte kan fixa det så kan ju inte jag göras till måltavla för deras nostalgimissbruk. Ni får väl ta ansvar för era egna liv och lägga av med att tjuta över att mina texter blivit annorlunda. Newsflash for you, baby: jag har blivit annorlunda.
Lär dig leva med det...

* * *

Det finns nog många kvinnor på Nygator i det här landet, men det är nog väldigt få som fått en låt uppkallad efter sin gata där de bor (och i förlängningen om sig själv). Jag har skrämt upp kvinnan på Nygatan igen. Det är ju helt oförståligt samtidigt som det är smått fantastiskt. Ja, jävlar i havet jag har skrämt upp kvinnan på Nygatan igen. Frågan är om hon ska kasta mobilen i väggen den här gången också?

Fortsättning följer...

Eller kanske inte alls.

/Elfwingson

Hi-fi, lo-fi eller u-fi?

Nu tror jag att jag är helt redo för T's nya projekt. Fyra munspel (C, D, A samt G), en tolvsträngad gitarr, en vanlig acke (med bara sex strängar), elektifierad basgitarr, kazoo, tamburin, shaker, en virvel samt en hi-hat. Det är grundingredienserna i folkrock. Plus underfundiga texter och ”la-la-la-la”-prylar med sing-a-longkaraktär såklart. T har nämligen fått blodad tand, beröm i massor och har dessutom kaxat till sig tillräckligt mycket för att ge sig in i sitt nya projekt: folkrock.
Kort bakgrund på det: strax innan jul påbörjades ett smärre projekt (som bland annat inkluderade kioskvältaren Banditer) och till hans stora glädje mottogs dessa fyra låtar medelst beröm och uppskattande nickningar. En kommentar bland många lyder ”Det är ju sådan här musik du ska hålla på med!” Då blev i alla fall jag lite konfunderad: vad var det för fel på de gamla låtarna?
Hela Vita nätter var det ju ett annat stuk på men visst fan svängde det emellanåt?
Och i sin genre kickade den hårdare än hårdast. Nåväl, det var inte det jag skulle berätta om. Det var ju det nya folkrockprojektet. Den här gången hade vi tänkt att utöka duon till någon sorts kvartett med andra medmusikanter. Personligen tycker jag att det är otroligt skönt att slippa sitta och känna att jag måste prestera 100% på exempelvis piano (som jag inte kan spela) och låta någon annan som verkligen kan traktera sitt huvudinstrument, få lägga det i stället. Och missförstå mig inte nu, jag om någon tycker alltid att det trevligt med nya fräscha idéer och klanger i stämföringen, men jag är fortfarande lite orolig för hur det där ska gå. Jag har både bra och och, låt oss säga, mindre bra erfarenheter av det där med externa förmågor. Rent logisktiskt är det en mardröm. Försök själv att samla ihop fyra, otroligt upptagna, personer till en inspelnings-session. Krig har ju både påbörjats och avslutats på mindre tid. Nu antar jag att det inte lär bli en fyrapersoners-session, men däremot en trepersoners-session åt gången och bara det lär ju bli ett litet helvete i sig att få ihop. Ja, ja, ja T (och säkerligen många med honom) kallar mig pessimistisk men jag föredrar ordet ”realistisk”. Å andra sidan, lyckas bara T med att repa ihop sig med L och I så ska det förhoppningsvis inte bli något jidder. Påhittet med att låta L sjunga grundar sig någonstans i att jag, under nyårsafton, på ett tämligen hårt sätt (tyckte jag själv i alla fall men när jag väl kommit på det var det redan för sent och jag ber om ursäkt L), undrade om hon hade sjungit i kör innan. Jag visste svaret i förväg (för en sådan klang utarbetar man förbanne mig inte i badrummet eller framför spegel med en hårborste som mikrofon) och menade att exakt en sådan klang skulle passa perfekt för stämföringen i det nya projektet. Visst fan ska det bli spännande att dra igång det här smått intressanta projektet, men vi har inte sett det hända ännu. Men ge oss bara lite tid, kaffe och cigg. Och ge mig några 24-timmarspass med mixning så ska du se att det här kan blir riktigt bra.

Snart åker jag till Borås igen och jag tror faktiskt att det kan behövas. Sköna garv, ”vinprovarkväll” (som, på något märkligt sätt, alltid urartar), långa promenader i Borås samt lite inspelnings- och mixnings-sessioner är helt på sin plats. Sedan är skönt att byta inspelningsmiljö då och då. Dessutom hade jag tänkt kombinera nytta med nöje genom köpa två stycken mikrofoner. Det är nämligen så att det inträffar mycket sällan att man spelar in A/B-stereo med en mikrofon.
Mycket sällan.

/Elfwingson

Nygatans finest

Alltså, man borde ju hålla käften men eftersom att Jante är död så klarar jag mig. Dessutom har den förra texten gett resultat i och med att ett gäng av mina läsare (uppenbarligen både nya och gamla) faktiskt har hörsammat min uppmaning och kikat in på AllEars, lyssnat och nu börjat ställa en massa intressanta frågor om min musik.

Det som började som en trespårs-singel blev en EP och nu har den växt till en hel skiva med tio spår. Eller i och för sig: den började som ett enda spår ”Tusen ljus och trettio cigg” efter att jag blivit inspirerad av några vänner. A, D, J och T har alla en gemensam nämnare: de skapar musik. De pysslar, fixar, trixar och snickrar ihop kompositioner och har (kanske) en liten, liten dröm att någon annan ska tycka att det är bra. Nåväl, styrkt av deras låtskriveri började jag pussla ihop en låt mest på skoj. Kanske för att kontrolloera om jag fortfarande hade förmågan att skriva musik och arra. Men eftersom att jag är ganska lat av mig, så fick det helt enkelt bli en gammal låt. Texten var i mörkaste (och mest personliga) laget så jag letade igenom gamla låttexter och, behold, där var den: en dammsamlare som förmodligen legat sedan 2005. Musiken var som sagt var redan skriven, men arret var ju i tunnaste laget så det genomgick en plastikoperation och två dagar senare var det klart. Tyvärr så slutade jag inte där (vilket förmodligen många anser att jag borde jag gjort) utan fortsatte damma av gamla texter mestadels från perioden 2004-2006. Sedan var det en smal ska att arra om musiken. Till och med har en instrumentallåt kommit med: "Tre och trettio av ditt liv" som är min personliga hyllning till 60-talets surfmusik.
Alla de här låtarna som till slut hamnat på skivan har granskats med lupp och putsats på sent om nätterna. Det är faktiskt ingenting som har lämnats åt slumpen utan det finns faktiskt en tanke bakom varje låt, varje text och varje arr. Mixning och mastring har pågått långt in på morgonen och ibland har jag tyckt mig se mixerbordet ryka. OK, i alla fall luktat lite bränt.

Man kan ju undra över rubriken på den här texten: ”Nygatans finest” Vad fan yrar gubbjäveln om nu? Jo, du förstår att det sista producerade spåret på den här skivan blev ”Kvinnan på Nygatan” och förmodligen kommer omslagsfotot att föreställa undertecknad figurerande just på Nygatan. Ja, jag säger ”förmodligen” eftersom att just omslagsbilden kan förändras. Exempelvis har skivan bytt namn ungefär sjuhundra gånger så vi får väl se om det blir det just den där omslagsidén, men det vore ju kul. Mycktet eftersom att det är en otroligt bra komponerad bild. Han den där T är faktiskt en jävel på det där... Och det är bara en utav anledningarna till att jag älskar honom så mycket. I alla fall, i och med ”Kvinnan på Nygatan” så föll den sista pusselbiten på plats (både rent text- och låtmässigt såväl som produktionsmässigt) när spåret var färdigmastrat och klart. En trevlig bonus är också att arret skiljer sig lite från de andra låtarna: den innehåller nämligen varken Hammondorgel, tamburin eller tremologura. Wunderbar! Däremot inkluderar den piano och det måste absolut ses som ett framsteg.

Om sedan huvudpersonen uppskattar den är en helt annan grej och troligtvis en helt annan historia.

/Elfwingson

Foto: Christoffer