I vidvinkellinsen är världen alltid lika klar och kall

Mellanstadieskolan nedanför tornet där ingen trivs, är lika svart på dagen som den är på natten. Någon har förbarmat sig över det trasiga lysröret och bytt ut det och nu flimrar inte mina morgontimmar lika mycket. Men jag tror inte att någon trivs mer för det.
Tjejerna kommer alltid att gå bort bakom parkeringshuset för att tjuvröka och killarna kommer alltid att tävla om deras gunst genom att gunga högre än högst. De är sådana, pojkarna: tävlingsinriktade.
För dem kommer alltid pengar och makt att vara deras främsta vapen i kampen om kvinnorna. Med tiden kommer de förhoppningsvis att lära sig att just pengar och makt i många fall inte har speciellt att komma med jämfört med en luspank, trasig konstnärssjäl.
Det är synd om pojkarna.
Det är gott om pojkar, men ont om män.

* * *
Tornet skakade i sina grundvalar.
Tog upp gitarren, den röda, och manglade fram blixtrande ackord och skrikande toner. Lägenheten skakade, huvudet vibrerade och allting snurrade. Mitt i alltihopa trillade L in och tog över. Hon skickade små störsändningar över kortvågsfrekvensen och försökte lappa ihop min söndertrasade och blodiga skjorta. Det lyckades inte. Även T gjorde ett tappert försök att störa ut sändningen, men han provade långvågsfrekvensen och det lyckades givetvis inte heller.
Ingen av dem hade kunnat göra så mycket just då.
Jag ville inte prata med någon om någonting just då. Jag ville röja med musiken. Snurra runt och aldrig ramla omkull. Jag ville inte höra någonting. Bara mangla på gitarren tills fingrarna blödde.
Någonting som jag aldrig låter någon eller någonting komma emellan. Det gick bra även denna gång.
Tornet skakade i sina grundvalar.

Två timmar senare bryter helvetet löst: människor ringer, griper efter mig med sin klolika fingrar över fiberoptiken, jagar mig över oändliga kullar av högt gräs och ringar in mig vid en soptipp.
Ett utbränt Toyota-vrak påminner om en singelolycka på E6:an. En överlevande.
Ett kolsvart lik ligger bredvid en silverfärgad Mercedes vid E 22:an. En överlevande.
Två skadade människor sitter tätt hopslingrade vid en blå Volvo vid 348:an. De tröstar varandra i väntan på ambulansen och polisen. De stirrar på det sönderslitna liket vid vägkanten. Kroppen ligger i en förvriden ställning. Huvudet fattas. Det är så jag känner mig ibland: huvudlös.
När den värsta paniken har lagt sig är det bara några få kvar och de griper förgäves efter mig.
Jag gör mig ”upptagen” igen och spelar lugnt vidare.

* * *
Ringer H. Det tar hundra år innan hon svarar (den här kvällen tar tydligen allting hundra år). Naturligtvis stör jag mitt i flytten. Det är då man ska fatta sig kort och gå rakt på sak. Men eftersom jag inte hade någon sak att gå direkt på, blir det nästan pinsamt tyst för några skamfulla ögonblick. Till slut växlas några ord och meningar utan innehåll flyter automatiskt fram.
Det ekar mellan väggarna i den gamla borgen nu. Det ekar ändå till månen. H ser sig om över axeln och tar en sista titt på sin borg. Nu ska den bytas ut mot ett slott. Nu är sagan fullständig: en god, mild och vacker prinsessa tillsammans med sin ädle prins tillsammans i sitt nya slott, ägandes halva kungariket. Jag undrar vem som är mest lycklig? Prinsessan, prinsen eller jag…?
Någon tappar en kartong och svär. Det låter som om den innehöll en kristallvas som går i en miljon bitar. H spelar arg och skäller, på låtsas, ut den ädle men ack så klumpige prinsen. ”Ingenting biter” säger hon. ”Han bara skrattar och säger att jag är söt”.
Jag lägger sakta på luren. Tyst, alltid lika tyst så att ingen ska höra någonting.

* * *
I natt blev lyckliga sånger från Västervik och Göteborg, mina vaggvisor.
Jag är ”onormalt lycklig”.
Hur är man då?


Jag skruvar av vidvinkellinsen och undrar om jag ska höra staden vakna, blek och stelfrusen, även i morgon.


/Elfwingson

Jag samlar på citat och fotografier

Under en blek vårsol sa fröken J så här:
”Om man samlar på mycket saker, då är man rädd för att bli ensam eller typ…lämnad”
Jag visste att hon hade rätt men ville ändå veta mera. Så medan jag drack min latte i vårsolen och kisade mot henne frågade jag om hon tänkte utveckla det hon nyss sagt.
”Jo, om man samlar på saker, typ fotografier som man fått av människor som har betytt jättemycket för en, så glömmer man dem aldrig när de en gång väl är borta ur ens liv.”
Fröken J var en sådan person: hon samlade på saker. Hon är väl rädd för att bli lämnad, antar jag.
Sedan drack hon en klunk av sitt nattsvarta kaffe och log.

Trots att T säger att jag aldrig kommer att bli ensam så länge jag har mina två riddare vid min sida, finns alltid den krypande skräcken för att en gång bli helt ensam. Jag borde lita på honom när han säger att han aldrig någonsin tänker lämna mig för att dö.
Det är nästan pinsamt att erkänna det här och jag skäms helt klart över att erkänna att jag är så jävla rädd för att bli ensam.
Jag kan inte hjälpa det.
Det sitter för långt in och troligtvis är det så att det aldrig kommer att försvinna helt. Jag kanske aldrig kommer att kunna tvätta bort den äckliga skräcken. Den sitter som fastklistrad och tycks aldrig vilja slappa taget om mig.
Jag är så jävla rädd för att bli ensam.

* * *
Sätt mig framför ett mixerbord och jag producerar en låt som skulle sparka nästan vilket producent som helst i arslet. För jag skulle göra det bättre än bäst!
Men sätt mig framför två vänner som försäkrar att de inte skulle ha klarat sommaren utan mig och jag blir alldeles utom mig. Jag blir upprörd och allmänt stirrig.
Låt mig göra någonting jag vet om att jag är duktigt på och jag förvandlas till den mest odrägliga personen du mött. Låt någon berömma mig och jag förvandlas till en elvaårig pojke som sparkar med foten i gruset och rodnar.
Jag antar att du är likadan.


Är det bara jag som minns allting som någonsin har hänt?


/Elfwingson

”Jag frågar: gråter du? Du smakar salt...” - kent

Någon sa att jag liknade Döden när jag kom genom dimman på morgonen.
Den svarta rocken och den lika svarta armékepsen nerdragen över ögonen. Jag kanske liknande Döden?
I vilket fall som helst så kände jag mig lika skoningslös och kall som Döden. Det var bara den långa lien som fattades, sedan hade bilden varit komplett.

Medan jag frös fast i marken och blev ett med naturen, betraktade jag världen genom en vidvinkellins. Det fanns inte så mycket nytt att se. Jag har alltid trott att världen skulle vara annorlunda, men jag hade som vanligt totalt fel. Jag låter människor dansa framför mig som om de var galna marionettdockor. Jag ville inte vara utomhus idag. Jag ville ligga nerbäddad och antingen prata i telefon, läsa en god bok eller äta en smörgås med ost på.
Jag fick inte göra något utav de ovanstående. Istället fick jag sakta dö i höstregnet och jag undrade om det skulle bli svårt att gräva sin egen grav i gyttjan. Men jag tinade upp när jag hade pratat med både T och L. De har en märklig förmåga att värma mig.

* * *
Jag åt på restaurang idag. Det kanske inte låter som om det var en stor grej. Nej, inte för dig kanske, du som pumpar in miljoner varje dag. Men för mig var det större än störst. Jag ville fira att jag klarat mig även den här månaden med hedern i behåll. Jag ville leva som en kung men blev bara en prins.
Jag beställde in gigantiskt stor hamburgare, pommes frites och massor av dricka. Men redan efter den första tuggan av den jättelika hamburgaren, fick jag hemlängtan. Reträtt! Fall tillbaka mot Tornet!
Jag fick hemlängtan och ville baka scones istället för att sitta och vräka i mig mat för hur mycket pengar som helst. Och mycket riktigt: jag rusade hem, tände några ljus och bakade scones. Sedan var min kväll fulländad. Amen!

* * *
T ringer och vi diskuterar ackord och mikrofoner. Där har vi någonting jag skulle kunna skriva en hel bok om, mikrofoner. Men jag låter bli det, eftersom kurslitteraturen duger gott och väl.
Jag ringer upp L och hon låter allt annat än sjuk. ”Då var det nog inte så farligt” tänker jag och undrar om hon verkligen är var så frisk som hon lät eller om hennes egen kropp har lurat henne totalt. Några timmar senare pratar vi igen och då är sjukdomen, återigen, ett smärtsamt faktum. Så går det när man inte vill lyssna på sin vän som vet allting om hur man snabbt blir frisk från sin förkylning. Grattis!
Fast längst in tycker jag faktiskt synd om henne på riktigt. Men det skulle jag aldrig erkänna.
Inte så högt i alla fall…

När vi pratat både länge och väl om dagen, kvällen och natten säger hon att jag borde läsa någonting som T skrivit.
”Va? Nu genast?” undrar jag.
”JA! Läs nu!” beordrar hon. ”Nåväl, om hon fortfarande är i stånd att kommendera sin omvärld på detta bryska vis så kan hon ju inte vara så nära döden som hon själv vill göra gällande” tänker jag medan jag börjar läsa texten…
För ett par sekunder är jag helt förlamad. Helt paralyserad av orden framför mig. L’s röst dör bort och världen runt mig stannar för några minuter. Alla ljud försvinner och kvar är bara ljudet av hjärtat som bultar starkare än någonsin.
”Åååh… Mhm… Det är vackert ibland.” är det enda jag får ur mig. Ögonblicket har helt och hållet kastat mig överbord och dränkt mig.

Tror du att ögonblicket tog slut?
Inte en chans: det började för snart fyra år sedan och tog aldrig slut.


En längre text utgår p g a själslig förlamning (in a good way).


/Elfwingson

Kan inte någon hämta en läkare?

Klockan visar ”du-borde-gå-och-lägga-dig, dumjävel” men jag envisas med att sitta uppe. Mest för att jag inte heller i natt kan sova. Den här natten är fyrahundra ljus tända och mysfaktorn har stigit ytterligare två enheter i och med att K’s Choice väser fram ”Virgin State Of Mind” ur stereons högtalare.

* * *
A. Är jag duktigt på att ge komplimanger?
B. Är jag duktigt på att ta komplimanger?
C. Kan man lära sig att ta komplimanger?

Åtta sekunder senare…

På A svarar jag: JA, på B svarar jag: NEJ och på C så vet jag inte.

En komplimang bör väl komma spontant och inte vara framtvingad?
Någon sa en gång att ”det är väl trevligt om man kan ge en komplimang till någon för att, typ lysa upp hans eller hennes dag?”
Om syftet med komplimangen är att lysa upp någons dag, hur pass seriöst menad är den då?
Är den då inte, på sitt sätt, framtvingad och menar man verkligen vad man säger?

I brist på svar hålls frågan öppen…

För några veckor sedan gav jag T en komplimang. Det var svarta bokstäver på grön botten. Han ringde upp, sa att han hade blivit glad och att mina ord värmde. Men det var inte första han sa. Det första han sa var en fråga: ”Sedan när har vi börjat ge varandra komplimanger?”
Jag svarade att jag inte hade en aning, men att komplimangen jag nyss hade gett honom borde ha sagts för länge sedan, under en äckligt klibbande sommarsol i Oskarshamn.
Redan då borde jag ha gett honom hans välförtjänta komplimang.
Jag ber om ursäkt.

* * *
Det är så kallt och blotta vetskapen om att det bara kommer att bli kallare stör mig något enormt. Hösten går an, eftersom jag verkligen tycker om hösten. För mig skulle det gärna få vara höst året runt. Nåväl, i några månader skulle det få vara lite vår också. Men bara lite.

När jag, för några timmar sedan, var på väg hem efter en otroligt ansträngande dag, trodde jag på fullaste allvar att mina fötter skulle frysa sönder. Åtminstone fyra gånger övervägde jag seriöst tanken på att akutamputera dem på plats. Men jag tog mig hem till slut och kastade mig i duschen för att tina upp. E menar att jag är puckad som inte tog på mig varma strumpor.
Hur skulle jag kunna förutse kölden som ville döda mina fötter?
Ja, det kan man ju undra…
Jag borde fästa mer intresse på väderleksrapporten istället för all världens elände jag ändå inte kan göra någonting åt.

Men jag antar att jag inte ska gnälla. L fryser för att hon har feber. Hon är på tok för sjuk för att göra någonting överhuvudtaget. Trots detta tänker hon, i morgon, gå till ett apotek nära henne och fylla varenda påse i hela världen med hals- och huvudvärkstabletter. Trots att hon redan har extra-multi-hyper-supermjukt toalettpapper kommer hennes näsa, om några dagar, att vara alldeles röd och berövad all hud.
Varken hon eller jag kan (eller vill) lista ut vem som är ”Patient zero” d v s den som smittade henne från början (men jag misstänker starkt en viss herr T).
Vi lägger ner diskussionen om vem som egentligen smittade vem. Det gör ingenting att vi slutade prata om det. Men vad som däremot gör någonting är att hon tänker gå ut, sin sjukdom till trots. Hon kan väl hålla sig inomhus och inte smitta ned resten av världen? Hon kan väl hosta på sin djungel istället? Jag överväger att säga det till henne men så kommer jag på andra tankar när hon, i ett obevakat ögonblick hotar med både pyjamasparty och godisorgie.

Krya på dig, L. Krya på dig och tänk på att ditt lejon snart kommer och pysslar om dig. Det är mycket roligare att vara sjuk då.

Jag har inte varit sjuk sedan 2002…
Grattis till mig!


/Elfwingson

Giftgröna, krypande stjärnbloss framför mina ögon

Förbereder mig på att prata bort ännu några minuter med L. Hon är sjukare än sjukast och fryser. Efter att ha kommit med oerhört vettiga och husmoderliga tips för att hålla febern nere (hon dissar samtliga förslag, troligtvis för att det är just jag som kommer med dem) suckar jag uppgivet att hon borde tänka på sitt lejon för att blir varmare. Allting urartar plötsligt och tar en mycket allvarlig vändning. Efter tonvis av sarkasmer och dåliga skämt vänder jag mig blixtsnabbt om, rycker tag i hennes arm och tar med henne i en allvarlig bergochdalbana.
Det blev allvar av allting och natten blev mörkare.

Hon fortsätter med att berätta att hon använder mina texter som "frukostläsning" vilket kommer som en fullständig chock! Jag dör i några sekunder, vaknar upp igen och börjar skratta så att jag nästan ramlar av stolen. Jag tänker: ”Åh herregud, hon kan ju inte läsa mina texter över frukosten! Skulle jag skulle läsa någon dylik text under morgonens bleka timmar skulle jag sätta kaffet i vrångstrupen och vråla: Ja men för helvete, gubbjävel. Ta och ryck upp dig!” Det är vad jag skulle säga. Men jag måste nog erkänna att det är lite sött att hon läser texterna över sin frukost. Så kan man ju också börja sin dag.

Hon slutar med att säga att jag borde försöka att sova i alla fall. Hon har rätt: jag borde försöka sova.
Jag ”borde” ganska mycket.
Jag borde jobba med mig själv om inte annat.
Borde vi alla inte göra det?

* * *
I februari såg jag en mycket, mycket märklig sak: jag stod uppe på taket, rökte och kikade ner på Norrköping från min utkiksplats. Kanske tänkte jag på vilka underliga krumsprång livet ibland tar eller så tyckte jag bara synd om mig själv just då.
Frosten hade precis hunnit att ”sätta sig” och låg på spårvagnstrådarna. När vagnens antenner fick kontakt med trådarna, blev det liksom ett gnistregn. Ett stort blå-vitt-grönt bloss. Det där blosset kändes nästan ödesmättat. Det var stort, ondskefullt och på väg bort från mitt torn.
Jag vet inte, men just då hade jag lust att följa med det där blosset långt, långt bort. Bort från den stökiga lägenheten och bort från allt. Bort från telefonen och bort från alla CD-skivorna som låg i en enda gigantisk hög på golvet.

Alltmedan spårvagnen rörde sig bort, ändrade blosset färg. Ibland var det skärande vitt, ibland kallt och blått. Men nästan hela tiden som jag såg det var det giftgrönt. Livsfarligt giftgrönt men också magiskt och hypnotiserande. Magiskt för att det var ett fenomen jag aldrig sett förut, och hypnotiserande för att de lockade mig bort till en bättre plats.
Jag ville bort från det där taket som lockade alltför mycket och bort från den där förbannade lägenheten som den gången stank av ångest, tårar och fem dagar gamla minnen.

Jag stannade inte kvar på taket.
Jag åkte till Göteborg i stället.
Jag åkte till Göteborg och träffade min bästa vän, T vid Nils Ericsson-terminalen.
Och jag blev så lycklig av att se honom bryta sig loss från skuggorna och komma gående mot mig
Tack, T.

Jag ska alltid hata E L L.
Jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta henne för att hon bedrog mig och jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta henne för att hon trash-talkade mina bästa vänner bakom deras ryggar. Det var, förutom hennes äckligt stinkande otrohetsaffär, det största misstag hon någonsin gjort.
Jag ska alltid hata E L L.

* * *
Efter en tids frånvaro dyker E upp igen. Hon vandrar målmedvetet in i den stora salen med sitt finurliga och lätt skeptiska leende på läpparna. Jag applåderar hennes ankomst och förbereder mig återigen på hennes sylvassa kommentarer och hennes fullkomligt fenomenala sätt att slänga käft och diskutera allt och ingenting.
Hon tycker att jag verkar vara både klok och bra, någonting som alltför många andra har missat.
Mest synd om dem i så fall.

* * *
J och jag har känt varandra i över åtta år nu, och vår vänskap har överlevt två USA-resor och ett antal pojk- och flickvänner. Så varför ska tre månaders vistelse på andra sidan jorden göra något?
Det är nästan så jag saknar hennes, över en telefonlinje, evinnerliga tjat om att jag borde sluta röka. Det är nästan kul att höra henne elda upp sig över min enda drog, rökningen. Höra henne prata om att det faktiskt är skadligt för mig. Men, till slut inser hon att jag slutade lyssna redan när hon sa "rökning" första gången.

Ibland glömmer vi kanske bort varandra, men jag tror också att det finns någonting som säger till när vi glömmer bort varandra för tentor, resor och vardagliga bekymmer. Någonting som säger till och får oss att ringa varandra igen. Hon är en utav de få som har hängt med under alla de soliga dagarna och alla de, alltför mörka, nätterna. Hon är också en utav de få som jag verkligen inte vill tappa bort.

* * *
När man träffar folk så sker en gallring tämligen omgående: vissa sållar man bort direkt, vissa tycker man sig se någonting i. Och det är dem som man senare pratar med och i enstaka fall utvecklar en kompisrelation med. Sedan tar man kanske kompisrelationen ett steg längre till vänskap.
Riktiga vänner kanske man inte ska ha för många av?
Och det är bara de riktiga vännerna som står kvar när det blåser. Man kanske har vetat det förr, men det är när det blåser orkan som man verkligen inser vilka som pallar trycket och stannar kvar. Lyssnar och ställer upp. Och det är också de som vågar slå en på käften när man gått för långt.
Jag tackar dem inte tyst längre. Jag har lagt av med det.
Numera tackar jag dem högt och kristallklart.
Jag tackar dem så ofta jag kan.

Nu får de dras med mig, vare sig de vill det eller inte.


/Elfwingson

Svärdet är alltid skarpslipat och jag är alltid beredd på närkamp för deras skull

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag hör staden vakna.
Tittar på klockan och försöker somna om, vilket är någonting som visar sig vara oerhört svårt.
Men jag gjorde ett ärligt försök även i natt.

* * *
Jag sitter framför skärmen och ser ansikten och symboler blinka förbi. Blir snart uttråkad och beslutar mig för att göra en ansträngning för att skapa stämning i lägenheten. Tänder trehundra ljus och tycker att det är oerhört mysigt. Jag slår på stereon och njuter av ”Street Spirit” med Radiohead.
Jag skickar en rebus till L över MSN vilken inte faller henne helt i smaken. Hon skvallrar (givetvis) genast för T vad jag utsätter henne för varvid han frågar vad det är för fel på mig. T har en intressant förmåga att låta som han skäller ut en, t o m på MSN.
Det gör ingenting.
Jag älskar honom ändå.
Han skulle kunna göra vad som helst och jag skulle fortfarande stå bakom honom. Jag skulle stå tätt intill honom på slagfältet och kämpa till sista blodsdroppen. Det är samma sak med L: hon kan göra vad som helst och jag skulle fortfarande stå bakom henne. Jag skulle dessutom svinga mitt svärd högt över huvudet om någon överhuvudtaget så mycket som tänkte tanken att kröka ett hårstrå på hennes huvud.

* * *
Min huvudsakliga sysselsättning är att sakna dem jag älskar.
Mitt huvud sprängs i bitar och hjärtat klyvs mitt itu. Jag drar mig för att träffa dem för att, när de är borta igen, känna att jag är mest ensam i hela världen.
Du vet hur det är: det är folk hos dig och när de åkt därifrån är lägenheten återigen dödligt tyst. Det är faktiskt inget vidare. Rösterna sitter kvar i väggarna och viskar en lång stund efter att dina vänner har åkt sin väg, för att slutligen dö bort helt.
Då tystnaden blir för mycket för mig drar jag igång stereon och låter Jocke Berg bli min nattliga vän.
Han är duktigt på det, herr Berg: att vara min midnattsvän.

* * *
En bild säger mer än tusen ord...
E säger att jag påminner om Zlatan, L menar att jag ser manlig ut och T tycker att jag ser bättre ut än någonsin.

Jag vet faktiskt inte om någon av dem har rätt…


/Elfwingson

Skulle inte musiken finnas i min förvirrade värld så skulle jag med all säkerhet falla omkull och aldrig resa mig igen

Förhoppningsvis kommer T hit snart.

Han har en plan att låsa in oss i tornet, inte öppna för någon och kräkas ut all sin ihopsamlade kreativitet. Och jag ska hjälpa honom med det. Någonting jag ser fram emot med glädje. Jag känner mig extremt privilegierad att få höra och producera hans låtar.
Han säger att jag ska trolla. Jag kommer inte att trolla speciellt mycket. Jag kommer att använda mitt sunda (?) förnuft, en stor portion kärlek och samtliga dimmiga minnen av föreläsningar och livejobb jag gjort.
Den här gången är det nästan som "på riktigt".
Inte bara planer över telefonen eller planlösa skisser i ett kollegieblock.
Den här gången är det nästan som "på riktigt".

Om drygt ett år kommer det att vara på riktigt.
Skarpt läge... Allvar... Produktionsmöten… Uppmikning med mikrofoner för tjugotusen kronor styck… Skarpt läge… Långa timmar framför datorskärmens bleka ljus… Pastellfärgade ljudspår... Knäckta strängar… Kaffe... Cigaretter… Alkohol… Skarpt läge…
Miljoner och åter miljoner av ljudfragment som ska länkas samman för att bli det bästa jag någonsin producerat. Tusentals textrader och ackordsföljder ska sättas ihop och bilda ett bålverk mot Saknaden för att bli den bästa musiken och lyriken han någonsin gjort.
Och efteråt ska vi stappla ut ur studion på darrande ben och inse att vi, tillsammans, har skapat ett mästerverk. Då kommer vi kanske att dricka en skål för vårt förflutna, falla i varandras armar och säga att vi är bäst i hela världen. Det är många, långa timmar till dess, men blotta vetskapen om att vi kommer att göra vårt absolut yttersta, triggar mig att kunna vänta hur länge som helst.

Förhoppningsvis kommer T hit snart.

* * *
Jag vill så gärna lira live igen. Inte med vilket band som helst, utan med bandet I. Jag vill så gärna släppa loss vår puttrande gräsklipparmotor igen. Den lilla fyrtaktaren som hade kapacitet nog att låta som en hel V-12:a. Tillsammans var vi den mest solida enheten i vår hemstad.
Jag vill så gärna stå fastlåst med en sladdhärva runt mina fötter i vår gamla replokal, känna vibrationerna från våra förstärkare och högtalarnas sus igen. Vi skulle blixtsnabbt inta våra platser i replokalen som så många gånger förut:
Längst bort i hörnet skulle A sitta vid sina trummor och sköta sitt trumspel med bravur. D skulle så mittemot honom, gunga fram och tillbaka med sin elbas och varje gång spotta ur sig underbara textrader. J skulle stå i mitten, bredvid elorgeln, med sin elgitarr som han spelade sina himmelska melodislingor på och jag skulle stå snett bakom honom som hans vansinnige sidekick och bolla över hans dåliga skämt mot honom själv, krampaktigt hållandes min röda ögonsten, elgitarren.
Trots alla bandkonstellationer jag spelat med, är det bara I som jag verkligen, verkligen trivdes i.
Vi hade någonting som ingen hade:
Vi hade liv, nyfikenhet, uppfinnarglädje och framförallt, en jävla stor portion humor.

Jag har en önskan att göra ett sista gig nästa sommar med bandet I.
Den sista dödsryckningen från ett band som, en gång i tiden, hade potential att slå vem som helst på käften.
Jag vet inte vad som hände. Någonting slutade att fungera. Gnistan försvann och kom aldrig mer tillbaka. Men jag tror att vi har försökt att leta upp den igen. Alla fyra har på sitt sätt försökt leta upp den igen och jag tror att vi är beredda att gräva upp skattkistan igen. Öppna den och upptäcka allt vi hade glömt bort och fylla den med nya rubiner, diamanter och guldpengar.
Jag har en önskan att göra ett sista gig nästa sommar…

* * *
Från min stereo hörs Lasse Tennanders hesa röst sjunga:
”Vi står här på stranden min vän och i mitt hjärta känns ett hugg
När vinden sliter i din hästsvans och blåser bort din barndomslugg
Åh, Carol min vän: min honungspaj, mitt sockerbär
Kom ihåg att våra rötter, de kommer alltid finnas här”

Och jag tänker på S därborta i min barndomsstad och messar textraden till henne. Hon blir glad och säger att det är hennes favoritrad från låten Rötter. Nästa gång jag besöker min mörka barndomsstad ska jag hälsa på henne.
Jag tror att vi behöver det.
Båda två.


/Elfwingson

Jag sjunger med Nick Cave i textraden ”Fuck it, I’m a monster, I admit it!”

Jag var hemma hos J och hans flickvän för att få tillbaka några filmer de hade lånat. J's flickvän frågade om jag ville ha en påse att bära filmerna i, någonting som var absolut nödvändigt.
Hon erbjöd mig en papperspåse som såg alldeles gräslig ut: glada barn och godis på purpurfärgad botten! Jag tackade nej med motiveringen att jag säkerligen skulle bli nerslagen om jag visade mig ute på stan med ett så provocerande föremål i handen. Till slut fick jag en alldeles vit plastkasse. Den var helt neutral och vacker.
Efter lite kallprat om att Weeping Willows kommer till stan och hur det är tråkigt att det blir mörkare och mörkare, kunde jag ta mina filmer och sakta gå därifrån. Jag trasslade in mig i spindelnät på vägen hem och höll på att aldrig hitta ut igen.
Den förlamande skräcken för spindlar har aldrig släppt. De är oberäkneliga rovdjur som man aldrig vet vart man har. Spindlar är nog det enda som kan få mitt hjärta att rejält missa på tändningen.

Jag tror att Weeping Willows kommer att köra många Smiths-covers.
Jag borde köpa en biljett och vara en utav de lyckliga i publiken.

* * *
Jag har nog Norrköpings sämsta hörsel. Någon viskade ”hörapparat” och log nedlåtande. Man kan ju kräkas blod för mindre. Jag vill inte skaffa hörapparat vid tjugosex års ålder! Då går jag hellre runt med ett mjukt muffel på vänsterörat och låtsas som ingenting. Fast jag ser nog corny ut när jag ska prata med folk: jag får, helt diskret, vända högerörat mot dem för att överhuvudtaget höra vad de säger.

* * *
När jag blir onykter blir jag exakt så odräglig som jag alltid är men inte vågar visa för omvärlden. Och när jag blir onykter sjunger jag helst med Nicke Cave i: ”Fuck it, I’m a monster, I admit it”
Och omvärlden kan inte göra annat än att hånle och hålla med.

* * *
Snart ska L upp på väggen, där bland andra T, redan hänger. Med andra ord så fattas det någon. Så kan jag ju inte ha det, så nu ska även L få en plats där. Sedan är samlingen på väggen komplett.


/Elfwingson

”If you challenge the master, prepare to get stomped” - V

En gång trodde jag att jag var kär i H men det var ett missförstånd. Jag lovar, allting var bara ett missförstånd som det mesta är när man är nitton år och inte har speciellt mycket koll på någonting.
Jag sa, i ett obevakat ögonblick, att jag älskade henne och just DÅ var det blodigt allvar som det mesta är när man är en nittonårig missförstådd och självömkande poet. Men jag försäkrar att allting bara ett missförstånd. Jag ber om ursäkt.

Även H växte upp och är nu en utav de lyckligaste kvinnor jag känner till. Hon träffade sin prins i skinande rustning och gick ut i världen med ”nyvunnet självförtroende och snygghet”. Det är hon som vann till slut. Det är hon som spöar alla de andras ”dysfunktionella förhållanden”. Och med den vetskapen kysser hon sin blivande man god natt, pillar på sin förlovningsring och försvinner bort i lyckliga drömmar om deras nya hem.
Jag borde jobba på att börja ringa H igen och inte känna att jag stör. Jag borde i och för sig jobba på mycket med mig själv, men just nu det är det nog prio ett.
Förutom mina egna föräldrar, så är H och hennes prins mina största idoler vad det gäller förhållanden.
Sov gott, min vän…
Jag lovar att ingenting ont kommer att hända dig mer.

* * *
T vill göra en democover utav en av mina gamla låtar, Dagdrömmaren. Det får han absolut göra. Jag förstår bara inte varför han tycker att just DEN är den bästa låten? Jag har gjort ungefär ett hundra låtar som är bättre än just den. Han påstår kaxigt att hans version kommer att bli bättre än min. Bring it on, min vän. Bring it on... Men jag kommer alltid att skrapa med foten i marken och aldrig fatta hur du kan berömma mig för gamla synder.

* * *
Jag är extremt uttråkad och är sjukligt nära på att sätta eld på lägenheten bara för att någonting ska hända när jag ser hur E blixtrar förbi på skärmen framför mig. Hon gör sig ”upptagen” men pratar vidare ändå. Jag frågar om hon verkligen är upptagen, varvid hon svarar att ”det är så många som pockar på uppmärksamheten”. Jag får för mig att jag stör henne i någonting viktigt men hon fortsätter att prata om sin dag och om skivan hon nyss har köpt, Somebody Outside med Anna Ternheim. Jag undrar för mig själv om hon tystnar för alla andra i hela världen utom för mig.
Borde jag känna mig privilegierad i så fall?

* * *
Mellanstadieskolan bakom tornet ligger tom och öde.
Det är mörkt i varenda klassrum utom ett. I det flimrar ett trasigt lysrör precis som i en dålig skräckfilm. Och säkerligen är det, för någon, precis som i en ångestladdad skräckfilm att komma tillbaka på måndag. För det är ingen som ser dem. Det är aldrig någon som ser någonting. Eller så är det för att de inte vill se någonting… Må fan ta dem i så fall.

* * *
Min lägenhet ser ut som ett mindre krig just har dragit genom den och disken har växt till ett jättelikt berg av gafflar, glas och tallrikar.

Pengarna är slut.
Maten är slut.
Tack gode gud för att vinet och cigaretterna fortfarande är kvar.


/Elfwingson

Tre glas vin och arton cigaretter senare

Det känns som om jag bara sovit i tio minuter när telefonen ringer. Det är T som skriker i örat på mig och förstör min redan dåliga hörsel. T låter förvånad när han hör att jag är nyvaken. Han kan fortfarande inte förstå att det är helt naturligt för mig att sova till klockan tre en lördagseftermiddag. Hälften av samtalet försvinner då jag undrar vart jag är. Det är inte förrän under de sista meningarna det står helt klart för mig att jag fortfarande är kvar i mitt torn. Precis när jag har vaknat till så pass mycket att kunna föra en någorlunda normal diskussion har han redan lagt på.
Jag ramlar tillbaka i den varma sängen och somnar om.

* * *
Bakom mitt torn ligger en mellanstadieskola. Ingen ser ut att trivas. På rasterna går tjejerna över vägen, ställer sig bakom ett parkeringshus och röker. Jag förstår, som vanligt, ingenting.
Hade någon överhuvudtaget misstänkt att vi rökte hade det blivit ett jävla härjande. Hade någon av oss som så mycket knystat ”hora” eller ”bögjävlel” hade det blivit enskilt samtal med rektorn, skolpsykologen, kvartsamtal med föräldrarna och allting annat som kan tänkas. Sedan hade man varit brännmärkt för resten av sitt liv på sin mellanstadieskola. Alla lärare hade tittat snett på en, skakat på huvudet och tyst viskat att: ”Den där kommer det aldrig att gå bra för.”

Nu är det ingen som bryr sig.
Ingen bryr sig om att alla kallar lilla Anna för "hora", för att hon råkade hångla upp fel kille på senaste klassfesten och nu är det ingen som bryr sig att alla kallar lille Anders för ”bögjävel” för att han råkar tycka det är kul med klassisk balett.
Barn är onda.

* * *
Jag rullar min sjuttonde cigarett för dagen och läser igenom ett mail från J. Hon är för närvarande på andra sidan jordklotet och gör Auckland osäkert. Hon har skickat en bild på sig själv och två kompisar. J har fulländat konsten att le på bild. Det kanske är så att hon ler för att dölja själen? Hon berättar om hur dåligt vädret är, vilket underligt djurliv hon stöter på och om att det ska vara grillfest senare på kvällen. Hon skriver att hon hoppas att vi hörs snart.
Det hoppas jag också.

* * *
Chris Isaak sjunger om mitt favorittema: brusten och olycklig kärlek medan T sjunger om sin vän, Dagdrömmaren.


/Elfwingson

Var femte vuxen man i Sverige saknar en vän

För tre veckor sedan låste jag in mig i mitt torn tillsammans med sjuhundra cigaretter, elva flaskor rödvin samt mat för tre jägarkompanier på manöver. Jag försvann bort i studiernas svavelosande värld.
Nu är allting över.
Vinet är slut, cigaretterna är borta och halsen svider.
Vad ska jag hitta på nu?

Ingen är hemma. Alla andra är som bortblåsta.
Hela världen kunde lika gärna exploderat i den sista Uppgörelsen. Halva jordklotet är bortsprängt i ett dånande eldhav. Varför är det så tyst? Blev ni evakuerade i sista minuten eller dog ni?
Överlevde jag?

Jag bläddrar förstrött igenom en textsamling och ett examensarbete från förr. Det som naturligtvis är mest intressant att bläddra igenom är examensarbetet vilket handlar om krig: död och förstörelse. Våld, pina, förvirring, ångest och uppslitna magar.

Textsamlingen ”Kärlekens gengångare” skrev jag när jag var sjutton år och absolut ville ge ut alla mina texter. Framförallt tyckte jag inte att titeln var ett dugg pretentiös…
Jag skulle få dem publicerade, sitta med i alla soffprogram som fanns och säga att jag helt plötsligt bara ville skriva om allting och att mina texter skulle hjälpa alla andra ungdomar till ett bättre liv.

Jag är äldre nu och vet bättre.

När jag bläddrat några sidor hittar jag L’s kommentarer nedskrivna på gula Post-It’s. Jag har faktiskt ingen aning om varför hon fick läsa de där gamla texterna. Men läste gjorde hon och bemödade sig till och med att kommentera vissa av dem. Just DÅ var det stort. Det var första gången någon annan fick läsa det jag hade skrivit. Just DÅ var det större än störst.
Den känslan kommer nog aldrig mer tillbaka.

* * *
E säger att hon vill hellre vill vara i världen utanför datorskärmen. Hon drömmer om världen utanför och jag väntar på att hon ska fly över till den. Hon drömmer om landet eller storstaden och kan inte bestämma sig: Stockholm eller Linköping? Dagens i-landsproblem måste helt klar bli hennes beslutsångest om VART hon ska bosätta sig. Exakt trettiosex minuter efter hon har försvunnit, loggar hon in igen fullkomligt vettskrämd av världen utanför.
Jag röker kvällens tjugofjärde cigarett och kommenterar hennes storslagna återkomst. Naturligtvis har hon en vass kommentar tillbaka. Hon är sådan, E: vass.
En alldeles underbar människa.

* * *
Jag skickar en bild på mig själv till C och hon säger att hon aldrig sett en bättre bild på mig. Hon ljuger säkert.
Hon menar att jag ser så butter ut på alla kort. Butter…? Det känns så fånigt att skratta på bild. Tillgjort och löjligt…
Kom igen, håll med om att det mest pinsamma man kan utsätta en medmänniska för är att sätta en kamera framför denne och säga: ”Jamen LE då!” Sist någon gjorde det trodde jag att jag skulle få en hjärnblödning.
Hon frågar varför jag aldrig ler på kort och jag svarar att det inte är min grej.

* * *
Jag lyssnar på P3 och det är en sval och behaglig kvinnoröst som berättar om att var femte vuxen man i Sverige inte har någon nära vän.

Jag har tur.

Jag har två.


/Elfwingson

"Ingenting... Någonsin"

Varför sover jag inte?

Jag borde sova, men vetskapen om att jag aldrig somnat före halv fyra gör att jag som vanligt sitter uppe och försöker komma det bästa knepet för att somna. E föreslog en bok som hon tror heter "Sömnboken...eller nåt... Någonting med 'sömn' i alla fall". Grattis!
L föreslog varm mjölk. Någonting som med all säkerhet skulle döda mig, eftersom jag är laktosintolerant. Men hon försäkrar mig att hon inte alls vill döda mig. Inte så mycket i alla fall…

T skrev en gång att mitt jobb var att minnas tills hjärngloben förblöder och även den här gången tänker jag göra ett strålande jobb.

Till sanningen:
Mina vänner, det var svårt att höra er gå sönder.
Höra hur glaset började spricka för att slutligen gå i en miljon bitar.
Det gjorde så förbannat ont att höra er tappa fotfästet.

Jag frös i våras när L, skörare än glas, ringde och föll ned i avgrunden. När någon stack ett hål i hennes kevlarsjäl och när hon levde på impuls via fjärrkontroll.
Jag frös i somras när T blev knuffad över kanten och pendlade mellan yttersta glädje, skoningslös apati, djupaste mörker och när hans måne hängde alltför lågt.

När ni frös, frös även jag och jag ville hålla om er och ge er varsin puss på era likbleka pannor, säga att allting skulle bli bra och att ingenting ont någonsin skulle hända er i framtiden. Ni kommer att tappa fotfästet i framtiden också, men jag tänker inte låta er frysa ihjäl.

Och ni säger att om ni inte hade haft mig, hade det aldrig gått. Jag har lite svårt för att höra det där och det finns en stor anledning till det: det är aldrig någon som sagt så till mig förut.
Men jag försäkrar er att det går in.
Jag lovar, det går rakt in.


/Elfwingson

"Du kan ta och dra åt helvete och aldrig mer hitta tillbaka!"

Egentligen borde jag börjat med det här för tretton år sedan, då världen inte var som den skulle och ingen såg någonting.

Jag tror att jag har hittat hem nu.
Jag har hittat hem nu, trots att det var mörkt om nätterna.
Jag hittade hem för att stjärnorna fungerade.

/Elfwingson