Någon sa att jag liknade Döden när jag kom genom dimman på morgonen.
Den svarta rocken och den lika svarta armékepsen nerdragen över ögonen. Jag kanske liknande Döden?
I vilket fall som helst så kände jag mig lika skoningslös och kall som Döden. Det var bara den långa lien som fattades, sedan hade bilden varit komplett.
Medan jag frös fast i marken och blev ett med naturen, betraktade jag världen genom en vidvinkellins. Det fanns inte så mycket nytt att se. Jag har alltid trott att världen skulle vara annorlunda, men jag hade som vanligt totalt fel. Jag låter människor dansa framför mig som om de var galna marionettdockor. Jag ville inte vara utomhus idag. Jag ville ligga nerbäddad och antingen prata i telefon, läsa en god bok eller äta en smörgås med ost på.
Jag fick inte göra något utav de ovanstående. Istället fick jag sakta dö i höstregnet och jag undrade om det skulle bli svårt att gräva sin egen grav i gyttjan. Men jag tinade upp när jag hade pratat med både T och L. De har en märklig förmåga att värma mig.
* * *
Jag åt på restaurang idag. Det kanske inte låter som om det var en stor grej. Nej, inte för dig kanske, du som pumpar in miljoner varje dag. Men för mig var det större än störst. Jag ville fira att jag klarat mig även den här månaden med hedern i behåll. Jag ville leva som en kung men blev bara en prins.
Jag beställde in gigantiskt stor hamburgare, pommes frites och massor av dricka. Men redan efter den första tuggan av den jättelika hamburgaren, fick jag hemlängtan. Reträtt! Fall tillbaka mot Tornet!
Jag fick hemlängtan och ville baka scones istället för att sitta och vräka i mig mat för hur mycket pengar som helst. Och mycket riktigt: jag rusade hem, tände några ljus och bakade scones. Sedan var min kväll fulländad. Amen!
* * *
T ringer och vi diskuterar ackord och mikrofoner. Där har vi någonting jag skulle kunna skriva en hel bok om, mikrofoner. Men jag låter bli det, eftersom kurslitteraturen duger gott och väl.
Jag ringer upp L och hon låter allt annat än sjuk. ”Då var det nog inte så farligt” tänker jag och undrar om hon verkligen är var så frisk som hon lät eller om hennes egen kropp har lurat henne totalt. Några timmar senare pratar vi igen och då är sjukdomen, återigen, ett smärtsamt faktum. Så går det när man inte vill lyssna på sin vän som vet allting om hur man snabbt blir frisk från sin förkylning. Grattis!
Fast längst in tycker jag faktiskt synd om henne på riktigt. Men det skulle jag aldrig erkänna.
Inte så högt i alla fall…
När vi pratat både länge och väl om dagen, kvällen och natten säger hon att jag borde läsa någonting som T skrivit.
”Va? Nu genast?” undrar jag.
”JA! Läs nu!” beordrar hon. ”Nåväl, om hon fortfarande är i stånd att kommendera sin omvärld på detta bryska vis så kan hon ju inte vara så nära döden som hon själv vill göra gällande” tänker jag medan jag börjar läsa texten…
För ett par sekunder är jag helt förlamad. Helt paralyserad av orden framför mig. L’s röst dör bort och världen runt mig stannar för några minuter. Alla ljud försvinner och kvar är bara ljudet av hjärtat som bultar starkare än någonsin.
”Åååh… Mhm… Det är vackert ibland.” är det enda jag får ur mig. Ögonblicket har helt och hållet kastat mig överbord och dränkt mig.
Tror du att ögonblicket tog slut?
Inte en chans: det började för snart fyra år sedan och tog aldrig slut.
En längre text utgår p g a själslig förlamning (in a good way).
/Elfwingson