En gång trodde jag att jag var kär i H men det var ett missförstånd. Jag lovar, allting var bara ett missförstånd som det mesta är när man är nitton år och inte har speciellt mycket koll på någonting.
Jag sa, i ett obevakat ögonblick, att jag älskade henne och just DÅ var det blodigt allvar som det mesta är när man är en nittonårig missförstådd och självömkande poet. Men jag försäkrar att allting bara ett missförstånd. Jag ber om ursäkt.
Även H växte upp och är nu en utav de lyckligaste kvinnor jag känner till. Hon träffade sin prins i skinande rustning och gick ut i världen med ”nyvunnet självförtroende och snygghet”. Det är hon som vann till slut. Det är hon som spöar alla de andras ”dysfunktionella förhållanden”. Och med den vetskapen kysser hon sin blivande man god natt, pillar på sin förlovningsring och försvinner bort i lyckliga drömmar om deras nya hem.
Jag borde jobba på att börja ringa H igen och inte känna att jag stör. Jag borde i och för sig jobba på mycket med mig själv, men just nu det är det nog prio ett.
Förutom mina egna föräldrar, så är H och hennes prins mina största idoler vad det gäller förhållanden.
Sov gott, min vän…
Jag lovar att ingenting ont kommer att hända dig mer.
* * *
T vill göra en democover utav en av mina gamla låtar, Dagdrömmaren. Det får han absolut göra. Jag förstår bara inte varför han tycker att just DEN är den bästa låten? Jag har gjort ungefär ett hundra låtar som är bättre än just den. Han påstår kaxigt att hans version kommer att bli bättre än min. Bring it on, min vän. Bring it on... Men jag kommer alltid att skrapa med foten i marken och aldrig fatta hur du kan berömma mig för gamla synder.
* * *
Jag är extremt uttråkad och är sjukligt nära på att sätta eld på lägenheten bara för att någonting ska hända när jag ser hur E blixtrar förbi på skärmen framför mig. Hon gör sig ”upptagen” men pratar vidare ändå. Jag frågar om hon verkligen är upptagen, varvid hon svarar att ”det är så många som pockar på uppmärksamheten”. Jag får för mig att jag stör henne i någonting viktigt men hon fortsätter att prata om sin dag och om skivan hon nyss har köpt, Somebody Outside med Anna Ternheim. Jag undrar för mig själv om hon tystnar för alla andra i hela världen utom för mig.
Borde jag känna mig privilegierad i så fall?
* * *
Mellanstadieskolan bakom tornet ligger tom och öde.
Det är mörkt i varenda klassrum utom ett. I det flimrar ett trasigt lysrör precis som i en dålig skräckfilm. Och säkerligen är det, för någon, precis som i en ångestladdad skräckfilm att komma tillbaka på måndag. För det är ingen som ser dem. Det är aldrig någon som ser någonting. Eller så är det för att de inte vill se någonting… Må fan ta dem i så fall.
* * *
Min lägenhet ser ut som ett mindre krig just har dragit genom den och disken har växt till ett jättelikt berg av gafflar, glas och tallrikar.
Pengarna är slut.
Maten är slut.
Tack gode gud för att vinet och cigaretterna fortfarande är kvar.
/Elfwingson