Mellanstadieskolan nedanför tornet där ingen trivs, är lika svart på dagen som den är på natten. Någon har förbarmat sig över det trasiga lysröret och bytt ut det och nu flimrar inte mina morgontimmar lika mycket. Men jag tror inte att någon trivs mer för det.
Tjejerna kommer alltid att gå bort bakom parkeringshuset för att tjuvröka och killarna kommer alltid att tävla om deras gunst genom att gunga högre än högst. De är sådana, pojkarna: tävlingsinriktade.
För dem kommer alltid pengar och makt att vara deras främsta vapen i kampen om kvinnorna. Med tiden kommer de förhoppningsvis att lära sig att just pengar och makt i många fall inte har speciellt att komma med jämfört med en luspank, trasig konstnärssjäl.
Det är synd om pojkarna.
Det är gott om pojkar, men ont om män.
* * *
Tornet skakade i sina grundvalar.
Tog upp gitarren, den röda, och manglade fram blixtrande ackord och skrikande toner. Lägenheten skakade, huvudet vibrerade och allting snurrade. Mitt i alltihopa trillade L in och tog över. Hon skickade små störsändningar över kortvågsfrekvensen och försökte lappa ihop min söndertrasade och blodiga skjorta. Det lyckades inte. Även T gjorde ett tappert försök att störa ut sändningen, men han provade långvågsfrekvensen och det lyckades givetvis inte heller.
Ingen av dem hade kunnat göra så mycket just då.
Jag ville inte prata med någon om någonting just då. Jag ville röja med musiken. Snurra runt och aldrig ramla omkull. Jag ville inte höra någonting. Bara mangla på gitarren tills fingrarna blödde.
Någonting som jag aldrig låter någon eller någonting komma emellan. Det gick bra även denna gång.
Tornet skakade i sina grundvalar.
Två timmar senare bryter helvetet löst: människor ringer, griper efter mig med sin klolika fingrar över fiberoptiken, jagar mig över oändliga kullar av högt gräs och ringar in mig vid en soptipp.
Ett utbränt Toyota-vrak påminner om en singelolycka på E6:an. En överlevande.
Ett kolsvart lik ligger bredvid en silverfärgad Mercedes vid E 22:an. En överlevande.
Två skadade människor sitter tätt hopslingrade vid en blå Volvo vid 348:an. De tröstar varandra i väntan på ambulansen och polisen. De stirrar på det sönderslitna liket vid vägkanten. Kroppen ligger i en förvriden ställning. Huvudet fattas. Det är så jag känner mig ibland: huvudlös.
När den värsta paniken har lagt sig är det bara några få kvar och de griper förgäves efter mig.
Jag gör mig ”upptagen” igen och spelar lugnt vidare.
* * *
Ringer H. Det tar hundra år innan hon svarar (den här kvällen tar tydligen allting hundra år). Naturligtvis stör jag mitt i flytten. Det är då man ska fatta sig kort och gå rakt på sak. Men eftersom jag inte hade någon sak att gå direkt på, blir det nästan pinsamt tyst för några skamfulla ögonblick. Till slut växlas några ord och meningar utan innehåll flyter automatiskt fram.
Det ekar mellan väggarna i den gamla borgen nu. Det ekar ändå till månen. H ser sig om över axeln och tar en sista titt på sin borg. Nu ska den bytas ut mot ett slott. Nu är sagan fullständig: en god, mild och vacker prinsessa tillsammans med sin ädle prins tillsammans i sitt nya slott, ägandes halva kungariket. Jag undrar vem som är mest lycklig? Prinsessan, prinsen eller jag…?
Någon tappar en kartong och svär. Det låter som om den innehöll en kristallvas som går i en miljon bitar. H spelar arg och skäller, på låtsas, ut den ädle men ack så klumpige prinsen. ”Ingenting biter” säger hon. ”Han bara skrattar och säger att jag är söt”.
Jag lägger sakta på luren. Tyst, alltid lika tyst så att ingen ska höra någonting.
* * *
I natt blev lyckliga sånger från Västervik och Göteborg, mina vaggvisor.
Jag är ”onormalt lycklig”.
Hur är man då?
Jag skruvar av vidvinkellinsen och undrar om jag ska höra staden vakna, blek och stelfrusen, även i morgon.
/Elfwingson