Förbereder mig på att prata bort ännu några minuter med L. Hon är sjukare än sjukast och fryser. Efter att ha kommit med oerhört vettiga och husmoderliga tips för att hålla febern nere (hon dissar samtliga förslag, troligtvis för att det är just jag som kommer med dem) suckar jag uppgivet att hon borde tänka på sitt lejon för att blir varmare. Allting urartar plötsligt och tar en mycket allvarlig vändning. Efter tonvis av sarkasmer och dåliga skämt vänder jag mig blixtsnabbt om, rycker tag i hennes arm och tar med henne i en allvarlig bergochdalbana.
Det blev allvar av allting och natten blev mörkare.
Hon fortsätter med att berätta att hon använder mina texter som "frukostläsning" vilket kommer som en fullständig chock! Jag dör i några sekunder, vaknar upp igen och börjar skratta så att jag nästan ramlar av stolen. Jag tänker: ”Åh herregud, hon kan ju inte läsa mina texter över frukosten! Skulle jag skulle läsa någon dylik text under morgonens bleka timmar skulle jag sätta kaffet i vrångstrupen och vråla: Ja men för helvete, gubbjävel. Ta och ryck upp dig!” Det är vad jag skulle säga. Men jag måste nog erkänna att det är lite sött att hon läser texterna över sin frukost. Så kan man ju också börja sin dag.
Hon slutar med att säga att jag borde försöka att sova i alla fall. Hon har rätt: jag borde försöka sova.
Jag ”borde” ganska mycket.
Jag borde jobba med mig själv om inte annat.
Borde vi alla inte göra det?
* * *
I februari såg jag en mycket, mycket märklig sak: jag stod uppe på taket, rökte och kikade ner på Norrköping från min utkiksplats. Kanske tänkte jag på vilka underliga krumsprång livet ibland tar eller så tyckte jag bara synd om mig själv just då.
Frosten hade precis hunnit att ”sätta sig” och låg på spårvagnstrådarna. När vagnens antenner fick kontakt med trådarna, blev det liksom ett gnistregn. Ett stort blå-vitt-grönt bloss. Det där blosset kändes nästan ödesmättat. Det var stort, ondskefullt och på väg bort från mitt torn.
Jag vet inte, men just då hade jag lust att följa med det där blosset långt, långt bort. Bort från den stökiga lägenheten och bort från allt. Bort från telefonen och bort från alla CD-skivorna som låg i en enda gigantisk hög på golvet.
Alltmedan spårvagnen rörde sig bort, ändrade blosset färg. Ibland var det skärande vitt, ibland kallt och blått. Men nästan hela tiden som jag såg det var det giftgrönt. Livsfarligt giftgrönt men också magiskt och hypnotiserande. Magiskt för att det var ett fenomen jag aldrig sett förut, och hypnotiserande för att de lockade mig bort till en bättre plats.
Jag ville bort från det där taket som lockade alltför mycket och bort från den där förbannade lägenheten som den gången stank av ångest, tårar och fem dagar gamla minnen.
Jag stannade inte kvar på taket.
Jag åkte till Göteborg i stället.
Jag åkte till Göteborg och träffade min bästa vän, T vid Nils Ericsson-terminalen.
Och jag blev så lycklig av att se honom bryta sig loss från skuggorna och komma gående mot mig
Tack, T.
Jag ska alltid hata E L L.
Jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta henne för att hon bedrog mig och jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta henne för att hon trash-talkade mina bästa vänner bakom deras ryggar. Det var, förutom hennes äckligt stinkande otrohetsaffär, det största misstag hon någonsin gjort.
Jag ska alltid hata E L L.
* * *
Efter en tids frånvaro dyker E upp igen. Hon vandrar målmedvetet in i den stora salen med sitt finurliga och lätt skeptiska leende på läpparna. Jag applåderar hennes ankomst och förbereder mig återigen på hennes sylvassa kommentarer och hennes fullkomligt fenomenala sätt att slänga käft och diskutera allt och ingenting.
Hon tycker att jag verkar vara både klok och bra, någonting som alltför många andra har missat.
Mest synd om dem i så fall.
* * *
J och jag har känt varandra i över åtta år nu, och vår vänskap har överlevt två USA-resor och ett antal pojk- och flickvänner. Så varför ska tre månaders vistelse på andra sidan jorden göra något?
Det är nästan så jag saknar hennes, över en telefonlinje, evinnerliga tjat om att jag borde sluta röka. Det är nästan kul att höra henne elda upp sig över min enda drog, rökningen. Höra henne prata om att det faktiskt är skadligt för mig. Men, till slut inser hon att jag slutade lyssna redan när hon sa "rökning" första gången.
Ibland glömmer vi kanske bort varandra, men jag tror också att det finns någonting som säger till när vi glömmer bort varandra för tentor, resor och vardagliga bekymmer. Någonting som säger till och får oss att ringa varandra igen. Hon är en utav de få som har hängt med under alla de soliga dagarna och alla de, alltför mörka, nätterna. Hon är också en utav de få som jag verkligen inte vill tappa bort.
* * *
När man träffar folk så sker en gallring tämligen omgående: vissa sållar man bort direkt, vissa tycker man sig se någonting i. Och det är dem som man senare pratar med och i enstaka fall utvecklar en kompisrelation med. Sedan tar man kanske kompisrelationen ett steg längre till vänskap.
Riktiga vänner kanske man inte ska ha för många av?
Och det är bara de riktiga vännerna som står kvar när det blåser. Man kanske har vetat det förr, men det är när det blåser orkan som man verkligen inser vilka som pallar trycket och stannar kvar. Lyssnar och ställer upp. Och det är också de som vågar slå en på käften när man gått för långt.
Jag tackar dem inte tyst längre. Jag har lagt av med det.
Numera tackar jag dem högt och kristallklart.
Jag tackar dem så ofta jag kan.
Nu får de dras med mig, vare sig de vill det eller inte.
/Elfwingson