Det känns som om jag bara sovit i tio minuter när telefonen ringer. Det är T som skriker i örat på mig och förstör min redan dåliga hörsel. T låter förvånad när han hör att jag är nyvaken. Han kan fortfarande inte förstå att det är helt naturligt för mig att sova till klockan tre en lördagseftermiddag. Hälften av samtalet försvinner då jag undrar vart jag är. Det är inte förrän under de sista meningarna det står helt klart för mig att jag fortfarande är kvar i mitt torn. Precis när jag har vaknat till så pass mycket att kunna föra en någorlunda normal diskussion har han redan lagt på.
Jag ramlar tillbaka i den varma sängen och somnar om.
* * *
Bakom mitt torn ligger en mellanstadieskola. Ingen ser ut att trivas. På rasterna går tjejerna över vägen, ställer sig bakom ett parkeringshus och röker. Jag förstår, som vanligt, ingenting.
Hade någon överhuvudtaget misstänkt att vi rökte hade det blivit ett jävla härjande. Hade någon av oss som så mycket knystat ”hora” eller ”bögjävlel” hade det blivit enskilt samtal med rektorn, skolpsykologen, kvartsamtal med föräldrarna och allting annat som kan tänkas. Sedan hade man varit brännmärkt för resten av sitt liv på sin mellanstadieskola. Alla lärare hade tittat snett på en, skakat på huvudet och tyst viskat att: ”Den där kommer det aldrig att gå bra för.”
Nu är det ingen som bryr sig.
Ingen bryr sig om att alla kallar lilla Anna för "hora", för att hon råkade hångla upp fel kille på senaste klassfesten och nu är det ingen som bryr sig att alla kallar lille Anders för ”bögjävel” för att han råkar tycka det är kul med klassisk balett.
Barn är onda.
* * *
Jag rullar min sjuttonde cigarett för dagen och läser igenom ett mail från J. Hon är för närvarande på andra sidan jordklotet och gör Auckland osäkert. Hon har skickat en bild på sig själv och två kompisar. J har fulländat konsten att le på bild. Det kanske är så att hon ler för att dölja själen? Hon berättar om hur dåligt vädret är, vilket underligt djurliv hon stöter på och om att det ska vara grillfest senare på kvällen. Hon skriver att hon hoppas att vi hörs snart.
Det hoppas jag också.
* * *
Chris Isaak sjunger om mitt favorittema: brusten och olycklig kärlek medan T sjunger om sin vän, Dagdrömmaren.
/Elfwingson