Kärt barn har många namn...

Jag hoppas att jag får vara vännen, producenten, vårdbiträdet, drömmaren, den obotlige (och oftast hopplöse) romantikern, besserwissern, pralinen (don't ask) och professorn även under 2009.
Vi ses!

/Elfwingson
Foto: Linn

Det är kört!

Nu är det bara en månad kvar tills vår kör och jag (i egenskap av körledare) ska gå upp och kicka Kalmarsalen till månen. Det är inte utan att man undrar hur det kommer att gå. Det hör liksom till på något sätt att man tänker så... Men jag har fullt förtroende för dem trots allt. Det må vara en amatörkör men du skulle själv uppleva trycket och dynamiken som den kan faktiskt under prestera. Det slår gnistor om dem och jag får gåshud nästan varje gång crescendot i ”Hallelujah” klyver mitt hjärta mitt itu. Så fantastiskt jävla jättebra är det! Du kanske skrattar åt mitt rus här nu men... Du förstår, på något sätt har det här blivit mer än ett jobb för mig. Det har blivit en sorts nytändning för mig.
Visst, jag hade kunskaper redan innan hur man sätter stämmor, dirigerar, olika omfång i en blandad kör och allt annat man ska tänka på när man är körledare. Men jag har även lärt mig massor om både mig själv och körledarskapet genom dem. Låter det komplicerat? Möt mig halvvägs här nu... Jag är visserligen inte helt felfri (det ska gudarna veta) och jag har jiddrat med dem i bland. Men det beror enbart på att jag har haft en råklar vision om låtarna och arren. Därför har jag velat dra dem åt det hållet hela tiden och jag får betalt nu när jag hör dem uppfylla mina arrangeringsdrömmar. Jag är och förblir en otroligt stolt körledare och jag har absolut ingen annan att tacka än dem för att de bar mig ändå hit. Om en månad är det dags att gå ut på scenen, visa vad vi kan och förhoppningsvis ligga i täten när juryn ska sammanträda.

Efter det här enda giget splittras kören. Men vi kommer att göra det med glädje eftersom att vi gjorde vårt allra bästa och, framförallt, att vi hade jävligt kul på resan.

/Elfwingson

...men hey, det är ju bara jag.

Jag pratar eftersom att det är lite av min grej förstår du och jag har alltid 100% täckning för det jag hasplar ur mig. Men då och då undrar jag om allt verkligen tas emot med förståelse och allt det där. Jag förvånade mig själv både utanför och innanför L's ytterdörr genom att säga massa saker häromkvällen. Samtidigt undrade jag över ords innebörd och värdeladdning. En halv sekund senare tänkte jag ”äsch fuck it, jag säger väl allting rakt rent ut så är det ute ur systemet och jag får det sagt en gång för alla”.

Jag kände att det enda vettiga var att gå en långpromenad. Mest för att ha någonting annat att tänka på än mig själv. Det blåste ute så att man hade fullt upp med att inte blåsa omkull. Jag tänkte på julen och på S som inte finns bland de levande längre. Egentligen tänkte jag på allt annat än utom just mig själv och mitt pärlband av smärta. Trots det så landade allting som hade hänt och sagts tidigare på dagen och att jag verkligen borde ta och prata med L om det där. Har jag inte ljugit för henne innan så är det ju jävligt dumt att börja med det nu liksom. En tanke formades i huvudet och när jag var beredd att uttrycka den här tanken i ord såg jag på mobildisplayen att L redan hade ringt en gång. Givetvis hade jag missat det där samtalet men jag fick en ny chans. Tio minuter senare var jag på väg till henne. Där berättade jag det jag faktiskt inte ville ta över telefon. Vad som hade sagts tidigare på dagen och hur jävla rädd det gör mig. Samtidigt, där i soffan, sa jag det jag kanske borde sagt för ett bra tag sedan; ”din närhet gör mig varm”. För det gör den verkligen. Det är något med hennes fysiska närhet som gör mig varm, glad och lycklig. Det är visserligen ganska mycket mer som gör mig varm, glad och lycklig när det kommer till L men det kan vi kanske utelämna den här gången, ok?
Du kan kalla mig...eh... Äh, kalla mig vad du vill för är det någonting jag faktiskt kan vara så är det brutalt uppriktigt. För ett bra tag sedan, efter att jag kommit hem från jobbet, skickade jag ett SMS till L där jag i all enkelhet önskade henne en god natt och sådär. Ett ganska vanligt mess men svaret som kom var nog inte alltför uppenbart. Hon menade att det var konstigt att jag skickat det där messet just då eftersom hon hade tänkt på mig. Det var ju givetvis intressant och jag undrade så klart vad det var hon hade tänkt (jag menar, hade det varit någonting riktigt jävla tokdåligt så hade det ju varit trist liksom). Vad det nu var hon svarade är oviktigt för dig utan det är nog mer det där hon sa en vecka efteråt ”i bland kanske man är för ärlig för sitt eget bästa” och menade att hon drog på svaret kanske mest för sin egen skull. Och kanske, kanske vad jag skulle tycka om det. Det där sista är spekulation så det visslar om det.

Jag är brutalt uppriktigt och ärlig och det kanske inte är bäst alla gånger, men jag är sådan. Då har jag i alla fall varit helt ärlig mot mig själv. På gott och ont säger jag saker. I alla fallen har jag faktiskt tänkt över det jag säger och om det verkligen är så nyttigt att säga det. Ett tämligen ospännande drag hos mig men samtidigt handlar jag ofta jag på impuls även om det inte märks. Jämt kommer jag fram till samma sak och det är ”kom igen nu kompis, du har ingenting att förlora”. Men nu så... Alltså, jag vet inte men ibland känns det i alla fall som om jag har allt att förlora och som om jag borde tänka mig för både en, två och tre gånger innan jag vräker ur mig någonting. Men som sagt; alla människor i hela världen måste ta ansvar för vad de säger och så även jag. Det gör jag faktiskt vad du än tror om mig.

Ptja, det var nog bara det.

/Elfwingson

Jag hatar inte julen

Många (som inte känner mig) är av den uppfattningen att jag ogillar eller till och med hatar julen. Det gör jag inte, men den är inte lika viktigt för mig som den kanske är för er. Jag tycker exempelvis att stämningen är väldigt mysig. Det är äpplen, bollar, glitter och ljus i en aldrig sinande ström. Det luktar lussebullar och pepparkakor vart man än vänder sig. Jag är av en enkla uppfattningen att julen inte handlar om vem som köper flest paket, maten eller traditionen som sådan. Julen handlar om välgärningar. Om det än så bara är en liten grej så är känslan av att gjort någonting bra för någon annan än sig själv helt oslagbar. Det är inte för att döva ett dåligt samvete som jag gör det utan för att att göra saker för andra är någonting som får mig att bli fantastiskt lycklig. Det är någonting underbart att se någon spricka upp i ett leende över någonting man har gjort för vederbörande. Det gör mig glad och alldeles varm inombords. Det är sådant julen (och egentligen resten av året) handlar om. Jag ska jobba under julafton och utföra mina välgärningar och jag kommer att göra det med ett leende på läpparna.

Det finns i och för sig en fråga jag ställer mig varje jul; varför är Jesusbarnet lika litet varje år?

/Elfwingson

Gift

Kommer hem och kastar av mig jackan på hallgovlet. Ramlar ner i soffan och lägger huvudet bakåt. Ett pärlband av smärta och de där förbannade tankarna som snurrar runt. Den där oroskänslan i magen brottas med alla möjliga former av positiva vibes. Det är inte tillståndet som äter mig levande, det är rädslan. Försöker skala bort den där rädslan och bli som vanligt men det funkar liksom inte. ”Du får vänta och se nu”. Vänta och se. I alla andra fall fixar jag det men just nu har jag lika mycket lust att ”vänta och se” som att äta spik. Jag vill faktiskt inte. På riktigt. Varför vet ingen och varför vet inte jag? Jag vill veta som fan. Jag känner mig kall och kylan sprider sig precis som ett gift. Bränner iväg ett SMS till L fastän jag inte vet vad jag ska skriva. Helst av allt så vill jag skriva och säga att jag tänker på henne, att jag skulle vilja ligga med huvudet i hennes knä, känna hur hennes fingrar flyter genom mitt hår och höra hennes vackra röst viska i mitt öra. Men det skrev jag aldrig. Kanske mest för att hon redan vet om det...
Eller?
Kan man känna sådant?

När jag dött ett slag tänkte jag att ingenting blir bättre av att sitta och mögla ihop så jag gjorde det som jag har haft som en plan i ett par veckor nu men liksom inte hunnit med; köpa julklappar. Så jag vandrade ut och och försökte, för mitt inre, se hur de ska se ut när de vecklar upp papperet och plockar fram sina presenter. För mitt inre såg det bra ut och det gjorde mig glad. Fantastiskt glad. Min kamin till hjärta blev några grader varmare och det behövs nu.
Mer än någonsin.

/Elfwingson

Dagens bikt

För femton år sedan inträffade en grej som fick mig att inse en sak. Många år senare blixtrade en tanke förbi och den var ”klarade jag av det så klarar jag vad som helst”. Allt sedan dess har jag gått igenom livet med den inställningen.

Sista körrepet innan jul- och nyårshelgen
Hej. Hej. Hej. Mår alla bra? Vad skönt att höra. Hoppas att ni kan stänga av julstöket ett slag så kör vi igång. Ska vi börja med att sjunga upp då?

Fan, det här går inte längre. Vad i helvete ska jag göra?

Jättebra. Jag tror att vi stannar där. OK, vilken tar vi först? Hallelujah? OK. Jättebra. En, två, tre, fyr, fem, sex... Kan altarna bara öka lite mer i dynamik under andra versen? Kalas! Vi tar om...

Helvete, jag undrar om det syns på mig att en bajonett skär genom mig?
Jag hoppas inte det.

OK, då tar vi nästa låt. Och kom ihåg att le. Det är superviktigt. Då kör vi. Kolla på min hand. Det är där och ingen annanstans som rytmen sitter. OK, en, två, tre, fyr...
De synkar och de har fått in dynamiken. De låter som en enda röst under crescendot i Hallelujah. Jag försöker entusiasmera dem ytterligare medelst glada tillrop under tiden de sjunger. Få dem att låtsas att de står på en scen och sjunger inför över sexhundra personer. Engagerar dem. Hyllar dem. Samtidigt har bajonetten blivit utbytt mot en motorsåg och den skär värre än någonsin.

Varför i helvete står jag här?
Det här spelar ju ingen roll liksom. För vems skull står jag här? Kan man inte bara lägga ner typ en timme innan vi egentligen borde sluta, gå hem och dra täcket över huvudet?

Ska vi lägga ner för ikväll? Ni har säkert massor att göra hemma. OK, då ses vi i januari och då jävlar då kör vi hårt! Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år allihopa!

Fan, jag måste hem. Nu.

För en utav de första gångerna i livet hade jag riktigt dödsångest förra veckan. Det började med en oroskänsla i magen och den växte sig allt starkare under kvällen. Det var äckligt påtagligt och jag undrade vad det var med mig. Handen lydde knappt när jag försökte tända en cigarett och tankarna susade bara runt, runt, runt. På hornhinnan dansade L och jag blåste ut röken mellan darrande läppar. Senare på kvällen biktade jag mig för T och erkände att jag faktiskt är rädd. På riktigt. Han lugnade mig (som vanligt) och allt det nattsvarta gick över till något som kan liknas vid mörkblått. Men just där och då, efter körrepet, spelade väldigt mycket saker väldigt lite roll. Det var svart och det var hemskt. Och framförallt var det galet hemskt för att jag inte är sådan. Inte nu längre.

Du som känner mig vet om att jag är en jävligt rolig människa med en stor portion humor (ok, dåligt exempel men du vet vad jag menar). Jag faktiskt full av en jävla massa energi, good vibes och massor av livsglädje. Dessutom är jag faktiskt väldigt bra att ha till hands då och då. Därför kändes det så hemskt att behöva erkänna det där för T. Samtidigt tycker jag att det är nästan skamligt dåligt att tjuta över det här. Det finns många andra som är fan mycket mer sjuka än mig. Det här, vad det nu är, är ju en droppe i havet jämfört med vad de går igenom. Ett ytsår droppar man lite klorhexedin på och sätter eventuellt ett litet plåster på sedan vet man att det läker. En svacka i livet, en depression eller ett nervöst sammanbrott vet man kommer att försvinna. Man resonerar att ”nu kan det bara bli bättre” när man väl står där utlämnad och inte tror sig ha några tårar kvar. Och man gör någonting åt det. Men tillstånd som gäller ens inre organ och hälsa har man inte direkt koll på. En förkylning är seg men går förvisso över, men det här... Jag vet faktiskt inte om vad det är som pågår. Jag har inte koll och ingen verkar veta vad det är eller vad som är ursprunget. Men både jag själv, och människor jag älskar och som är betydelsefulla för mig, är på de godas sida och pumpar liksom in glädje hela tiden. Jag håller humöret uppe. Oftast går det kalasbra men, tyvärr, vissa kvällar går det... Hm, låt oss säga ”mindre bra”. Sanningen att säga så är det riktigt svart och det är då jag rasar. Men då får man helt enkelt ta sig själv i kragen och tänka att ”i morgon är det en nya dag fylld av bra grejer” och så blir det så. Allt är ju, som bekant, vad man gör det till. Så är det bara och jag tänker göra det här till någonting bra, jag lovar.

/Elfwingson

Fjärilar med taggiga vingar skär sönder min mage

Jag kommer ut från badrummet, går in och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-sent-för-dig-som-ska-upp-om-några-timmar”. Fan. Samma sak varje natt om och om igen. Det är liksom en vansinneskarusell på tivoli som har gått sönder och aldrig vill sluta snurra. Jag står inte ut längre, vill bara gråta men hör den där barnkören mässa inuti mitt huvud. Står för några ögonblick alldeles stilla på vardagsrumsgolvet. Går ut i köket och dricker fyra glas iskallt vatten. Andas med djupa andetag, lutar mig mot diskbänken och drar pekfingret och tummen över näsryggen. Jag svär halvhögt för mig själv och dricker ett femte glas vatten. Fyller på tillbringaren och ställer in den i kylskåpet igen. Går sedan ut ur köket och sneglar in mot sängen. Grinar illa men varken säger eller tänker någonting. Tar på mig ett par jeans, en tröja, drar på mig jackan och går ut. Ställer mig på verandan och röker. En. Två. Tre cigaretter. Det smakar inte tobak. Det smakar galla.

Jag lutar mig mot träräcket och stirrar ner på den regnvåta asfalten. Nu, däremot, tänker jag en massa saker. Fem tusen tankar flyger genom huvudet samtidigt och det går alldeles för fort för att jag ska hinna fokusera på någon av dem. Jag beslutar mig för att ta en liten promenad. Bara runt kvarteret. En liten promenad. För hemmabruk. Tankarna skingras och det känns fantastiskt bra. Alla utom en. Jag drar ett par bloss till på cigaretten och dödar den sedan under skon. Allting formuleras till ord och min egen viskande röst slår sönder nattens dova tystnad: ”Det handlar om din hälsa och välbefinnande nu och jag tänker göra allt som står i min makt för att göra dessa två viktiga saker bra igen”.

Sådan är jag; hängiven liksom. Hängiven och alltid beredd att plocka upp både svärd, rustning och sköld i min kamp mot Goliat.

/Elfwingson

Runnin' on fumes

Jag rusar runt. Tömmer ett bäcken här. Håller en hand där. Lugnar. Lyssnar på någon som berättar om en tid före mig. Bryr mig. Tar hand om. Gör det jag oftast är väldigt, väldigt bra på.
Jag kommer hem. Bryr mig inte om att magen värker igen. Sparkar av mig skorna i hallen. Kastar av mig jackan i sovrummet. Drar av mig mina arbetskläder. Slänger mig på sängen. Försvinner in i en orolig dvala som stillas av en rogivande dröm...

Drömmer om en lugn oas. En oas där ömhet, tillit, närhet, känslor och kärlek dominerar. Där det doftar underbart. En oas där jag trivs, lever och ler. Ett favorit hang-out om ni så vill. Sedan helt utan förvarning; kaos. Panik. Förvirring. Ett dån bryter sönder den behagliga tystnaden och någon ropar genom dånet ”vi är inte klara med varandra än”. Tusentals små glasfragment flyger genom luften och skär sönder allting. Jag håller upp ena handen i ett desperat försökt att skydda ansiktet. Sedan vaknar jag. Magen bränner och...

Hur vad det han skrev?
”Tårar. Och jag vet inte ens varför.”

/Elfwingson

Säkra kort

Det är onekligen väldigt trist (för att inte säga jävligt) när saker man tycker är roliga blir grå och inte skänker en lika mycket glädje som det gjorde en gång. Ta det här med musikproduktion till exempel; det är någonting som skänker mig frid, harmoni och, framförallt, glädje. För snart två månader sedan kände jag hur luften började gå ur mig och när den väl hade gått ur mig kände jag en väldig sorg. Ja, du läste rätt; sorg. Den här äckliga känslan av att ”det är inte roligt längre” infann sig och in från höger kom, trots allt, sorgen. Det är inte så att jag tappat tron på mig själv som producent. För jag vet att jag kan när det väl gäller. Då kan jag spotta ur mig en hel skiva (eller varför inte en EP) som kickar hårdare än hårdast. Och även om det nu, mot all förmodan, skulle inträffa att jag tvivlade på mig själv har jag personer runt mig som drar mig upp ur skyttegravarna och försäkrar motsatsen.
Det är inte det...

Senast den här känslan infann sig var jag mitt uppe i ett projekt. Det var november 2005 och jag undrade om det alltid skulle vara sådär. Rutin och tomgång. Jag visste ju längst in att jag brann för det där. Sitta och prodda, putsa, fixa och mixa pastellfärgade ljudspår och höra hur det (oftast) kommer guld ur högtalarna. Det där ni andra ibland har så svårt att förstå och ta till er. Nåväl, efter den där dipen i november 2005 påbörjade jag min praktik. Fyra veckor på ett studieförbund. Jag tänker inte tråka ut dig med detaljer om vad det var jag gjorde eftersom att det är oväsentligt eftersom att det viktiga är att jag fick göra det här jag tycker är så roligt och, framförallt; att jag fick en nytändning. Plötsligt brann jag igen och det var ingen liten låga ska jag säga. Det blev en gigantiskt brasa! I glappet mellan sorgen och den här nytändningen pysslade jag med allt annat än just musikproduktion. Givetvis pluggade jag samtidigt men jag slog av något på takten. Jag läste mina favoritförfattare, bakade, umgicks med vänner (det vill säga; hängde ut i K-huset), pratade om mina drömmar, promenerade om kvällarna/nätterna och en hel massa annat jag visste kunde ge mig samma sorts inre frid (det finns faktiskt andra saker som gör mig glad).
Så, även den här gången satsar jag på säkra kort och sådant jag med säkerhet vet ger mig glädje. Som jag redan sagt; jag väntar. Slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag brinner igen. Jag har blivit ganska duktig på det genom åren; att sitta av tiden och bara vänta.

Framförallt har jag blivit duktigt på att vänta när jag vet att allting kommer att bli bra igen.

Med kärlek till L.

/Elfwingson

Waterloo

I går dog jag lite i L's soffa. Det tog inte många minuter förrän jag liksom föll i någon sorts djup dvala. Magen vände sig ut och in medan min diafragma värkte men inom ett par minuter blev jag liksom ett med soffan. Sjönk ner i den. In i den. Och försvann. Exakt vart vet jag inte. Jag vet endast att jag var helt borta när L väckte mig efter vad som senare skulle visa sig bara vara en halvtimme. Då kändes det som jag hade sovit i tre dygn. Men tro mig, jag behövde sova. Morgon- och kvällsturen på jobbet knäckte mig nästan. Men bara nästan. ”Fan i mig, ska jag falla så ska jag falla med flaggan i topp” tänker jag men inser snart att det är totalt meningslöst och att ingen i hela världen vinner på det. Allra minst jag. Det är nog en utav mina största svagheter; att vara för stolt och alldeles för mån om att inte visa sig svag. Svag eller sjuk. Eller det är ju inte helt sant i och för sig. Vid fler än ett tillfälle de två senaste åren har jag visat mig just svag inför andra. Liksom erkänt att jag (för tillfället) varit den svagaste länken. För andra. För mig själv. Vissa stormar klarar man faktiskt att ”rida ut så att säga”. Men en del stormar fixar man helt enkelt inte. Det är som att förlora i sällskapsspel. ”OK, jag förlorade den här gången. Men hey, du vann förmodligen för att du är bättre än mig” och sedan är det inte mer med det. Nej, det är faktiskt inte mer med det. För inte är jag den som gnisslar tänder efter en förlust i till exempel TP och tänker att ”nästa gång spöar jag skiten ur dig, din jävel”.

En annan sak jag varit oerhört dålig på förr i världen var att be om hjälp från andra. Jag skulle minsann klara av det här själv för att bevisa en massa saker för mig själv och så vidare. Men det har man ju inte ett skit för så det lade jag ner. Men det tog tid att komma dit. För nog är det så att man stundtals måste erkänna sig besegrad och/eller ta hjälp av någon annan som förstår grejen bättre än vad man gör själv.

Waterloo, here I come...

/Elfwingson

...meanwhile i ett julpyntat kök sprängfyllt av harmoni

L säger att min handstil är manlig.
Förmodligen är det också det enda som är manligt med mig.

/Elfwingson

Döda och trötta

Tittar på mig själv i badrumsspegeln, Vrider och vänder. ”Å ena sidan och andra sidan...” Stirrar rakt in i mig själv genom de bruna ögonen. De är grumliga. De är döda. De är trötta. ”Bruna ögon är varma ögon” säger L men just för närvarande håller jag inte med. Och framförallt håller jag inte med om att de är fina just nu. De är döda. De är trötta. De är bottenlösa. Tråkiga.
Kompis, jag gick från att vilja till att önska. Men för några få sekunder vill jag verkligen. Vill, vill, vill. Jag vill vara frisk. Nu! Blir förbannad. Upprörd. Jävligt arg. Tvättar ansiktet i onödigt kallt vatten. Tittar upp igen och blänger tillbaka på ansiktet i speglen. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” sjunger en barnkör långt borta. Magen bränner. Vänder sig ut och in. Diafragman gör ont efter nattens äventyr. Dricker iskallt vatten för att inte råka ut för spontan självantändning. En liter vatten och jag är på topp igen. Halvdagen övergår till kväll och jag drar på mig mina arbetskläder. Tar på mig min jacka och sveper palestinasjalen runt halsen. Tittar på mig själv en sista gång i hallspegeln och säger: ”Kom igen nu, kompis! Du är världens bästa vårdbiträde och vare sig inget eller ingen knäcker dig”.
För ett kort ögonblick ser jag rakt in och igenom mig själv via de bruna ögonen. Magen bränner och min diafragma gör ont men jag tycker inte synd om mig själv. Det finns så många andra som gör det. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” mässar återigen barnkören. Det stämmer nog inte helt och hållet men jag blir trött på mitt jävla gnäll och det räcker nu. Nu får det vara nog. Jag föraktar visserligen inte människor som gnäller över en situation eller ett tillstånd de befinner sig i men som sagt; det finns redan så många som tycker synd om sig själva så då känns det ju synnerligen korkat att blanda in en idiot till i den soppan.

/Elfwingson

Granatchock II

Kommer hem och dör ett slag. Dagen har gått på fast forward-läget. Hela tiden. Spring, spring, spring. Ett par rökpauser har jag åtminstone hunnit med men eftersom cigarettpaketet är halvfyllt med halvrökta fimpar skvallrar det om att de där rökpauserna har blivit abrupt avbrutna. Hänger upp jackan och drar av mig mina arbetskläder. En löjligt lång och varm dusch är det enda jag tänker på. ”Men först ska vi ta och släpa den här uppfuckade kroppen till köket” säger jag halvhögt för mig själv. Dricker en halv liter iskallt vatten men är fortfarande törstig. Dricker upp den sista halvlitern och fyller på tillbringaren inför nästa omgång.

Traskar in i sovrummet och plockar fram rena kläder ur garderoben. Tittar på sängen och den ser så jävla skön och inbjudande ut så jag bara vill kasta mig ner på den och bara sova tills det blir morgon igen. Jag kväver instinkten och tar ett inte för elegant svanhopp in i duschen. Dör i en halvtimme. Låter det varma vattnet skölja över mig. Jag tänker på gröna äpplen och vårregn. På tillit. På förtroenden. På orsak och verkan. Jag tänker på film. Scener av en utbombad nordfransk by. Så känner jag mig; utbombad. Som om någon har kastat in en handgranat och stängt dörren. Förr i världen fick de tyska, amerikanska och engelska frontsoldaterna chocklad med amfetamin. Då höll de sig vakna inför nästa anfall.
Är jag fortfarande vaken eller drömmer jag bara?

Tänker på gröna äpplen och vårregn igen. Kliver ut ur duschen och ut i ett ishelvete av ett sällan skådat slag. Lägger mig i sängen och försvinner in i en orolig dvala. Drömmer om iskristaller, mediciner som får min lever att förtvina och om en alldeles för blek sol långt, långt borta. Vaknar med överkastet virat runt mig och med armarna runt en kudde. Tänker på gröna äpplen och ett vårregn. Dör ett slag. Dör för att leva.

Det blir bättre.
Det blir det alltid.

/Elfwingson

Det är inte hybris...

...det är mer ett kallt konstaterande från min sida.

Bara för att musikproduktionen ligger lite på is för närvarande hindrar det ju inte mig från skriva om den. Som sagt så satt jag och lyssnade igenom 2008 års produktioner då en tanke slog mig; lyssnar du exempelvis på Glöd i en stereo nära dig så hör du såklart ljudbilden och allt det där. Men gör du så att du lyssnar på samma skiva i ett par relativt bra lurar så ska du se att upplevelsen blir en helt annan. Små sublima detaljer i ljudbilden kommer upp till ytan. Det är inte så att det finns några dolda budskap utan det är mer de här små panoreringsdetaljerna. Detaljer som är ett med ljudbilden när du lyssnar i vanliga högtalare men som är mer påtagliga när du lyssnar i ett par lurar. När jag insåg det där blev jag faktiskt glad (och nästan lite stolt över mig själv). ”Tänka sig, jag kan producera musik som har en extra dimension beroende på lyssningssystem. Helt galet!”

Du kan kan ge dig fan på att det ska jag fortsätta med nu när jag hört hur spännande det kan bli.

/Elfwingson

Det enda jag har kvar

För några nätter sedan satt jag och mumsade i mig en löjligt stor och hembakad lussebulle (ja, jag bakade dem alldeles själv), drack en stor mugg rykande te och lyssnade igenom 2008 års produktioner. Allt från Glöd (såklart) till EP:n Atomvinter (ännu mer ”såklart”) och allt däremellan. Covern Håll mitt hjärta som både kändes och var oerhört påtaglig en dag i maj när jag spelade in den. Den folkrocksosande Sjömans-sviten (signerad herr T) med kioskvältarna Banditer och Sjömansblues som (enligt mig själv) var en ren och skär motreaktion på Vita nätter. Exprimentalbumet Morrissey & jag (återigen tillsammans med T) som på något sätt kanske inte blev som jag hade önskat och som kanske hade mått bäst av att tas ett varv till. Cover-versionerna på T's Till dina vita nätter (vars text första gången slog mig som en slägga och som gick rakt in och genom mig), Kungavinter samt När natten faller. Instrumentalprojektet Hill 419 där jag fick gå loss medelst klassiska klanger och oerhört genomtänkt (och linjär) stämföring. The timeless art of seduction som var ett club-projekt och som för övrigt var den enda låten som Breitholz recenserade (jag fick en fyra av tio) på allears på den tiden då det begav sig . Det ska även nämnas att den där club-prylen övergav jag tämligen snabbt eftersom att låten gick lite i kaklet och då insåg jag att det där inte var min påse.
Black cab som det blev fan så mycket mer röj i än orginalet (tycker åtminstone jag). A green hill som jag blåste nytt liv i tack vare strålande insatser av mina gamla riddare utan svärd, A och J. Den uråldriga Dagdrömmaren som fick nya kläder samt Paperweight som framfördes med bravur, passion och glöd av L. Det är när jag lyssnar igenom de här låtarna, Atomvinter och Glöd som jag liksom sammanfattar mig själv på något konstigt sätt. Går från klarhet till klarhet. Från insikt till insikt. Det är på dessa projekt jag tyst har slipat mina vapen. Förfinat mina kunskaper. Kommit ett steg längre. Trasslat in mig i men hittat ut igen. Ni är några stycken som varit med på den här resan. Ni har blivit plågade med olika versioner. Låtarna har tagit den korta vägen via de minsta rutorna i världen och landat hos er. Ni har tyckt till. Hissat och dissat. Ni har hindrat mig från hybris men även dragit mig ur skyttegravarna när det behövts.
Ni har gett mig konstgjord andning när jag inte kunnat andats själv. Ni har dunkat mig i ryggen och kommit med tonvis av beröm och komplimanger. Och det känns både bra och viktigt. Du förstår, slutligen är det här det enda sättet jag har kvar... När allting balanserar på knivsudden och orden inte räcker till är det här det enda sättet för mig att beskriva eller att säga någonting jag verkligen, verkligen känner inför något eller någon.

Visst, jag kan prata i fyra timmar i sträck (”men låt oss för guds skull inte gå ner längs den vägen” tänker nog L tyst för sig själv just nu). Jag kan skriva sjuhundra inlägg här på bloggen men till sist är det musiken som är min absolut sista bastion och mitt yttersta sätt att uttrycka mig.

/Elfwingson

Låt oss inte prodda så att mixerbordet brinner upp, OK?

Du är bra på någonting. Punkt slut. Kan du då aldrig bli bättre på det? Så där kan jag själv känna då och då. ”Hörru kompis, finns inte alltid möjligheten att bli bättre?” Så klart finns den ju alltid. Frågan är väl mer om man alltid ska ta den möjligheten?

Jag har en liten dip vad det gäller musikproduktionen just nu. Det sista (eller senaste om man så vill) jag gjorde var Paperweight (av Joshua Radin) tillsammans med L. Medvetet tonade jag faktiskt ner min egen insats för en gångs skull. Dels för att det (utöver produktionen) bara var en andrastämma och dels för att L's ögon lyste med en sällsam glöd när hon sa att hon ville göra den här låten. Hennes glädje och lycka inför den här covern (och kanske min egen glädje inför texten. Eller rättare sagt; den bakomliggande förklaringen av texten) var någonting som sporrade mig att göra någonting alldeles extra. Jag ville vara kung men blev bara en prins. Det räcker nog gott och väl i och för sig nu när jag tänker på det. Dessutom blev alla inblandade nöjda och lyckliga över det färdiga resultatet.

Nåväl, sedan dess har jag inte gjort så mycket när det gäller produktion. Några stämmor här och där. Kanske ett gitarrpålägg men inte så mycket mer. Det känns som om jag har tagit ett smärre break från produktionen och det är med blandade känslor jag gjort det. Jag tycker faktiskt att musikproduktion är något av det roligste som finns samtidigt som det faktiskt finns andra saker som också är roliga. Bland annat baka scones, dricka litervis med kaffe, hänga med vänner, jobba eller bara ta löjligt långa promenader genom en råkall dimma (och även om jag kan så ska jag inte lista fler saker nu, jag lovar).

Som sagt; man har alltid möjligheten att bli bättre på någonting men i bland kanske det bara är bäst att spara sig och inte bränna allt krut på en gång. Till sist så vet jag faktiskt om att, förr eller senare, kommer jag att kicka hårdare än hårdast. Fram tills dess väntar jag, slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag, återigen, kan sparka igång hjärn- och hjärtverksamheten för att producera ännu ett mästerverk.

/Elfwingson

Klorvatten får mina ögon att blöda

"[...] och i gruset låg en fegis kvar. När mina glasögon just sparkats av" - kent

Jag drömde häromnatten och den här gången var det faktiskt inget vidare. Det var ”jävligt” in a bad way liksom. Scenen sitter fastklistrad och jag tycker inte alls om det. Det är en, med jämna mellanrum, återkommande mardröm och jag vet inte om jag någonsin kommer att slippa den och det känns trist om det är så. Jag gick vidare men mardrömmen hängde liksom på. Jag, om någon, hade varit lycklig om jag sluppit den. Varje gång jag drömmer om det där vaknar jag alltid med lakanet virat runt kroppen som om jag försökt rymma från allting. Huvudvärken spränger sönder mitt huvud och ett oroligt skimmer höljer mina ögon i snövitt.
Förr i världen var jag alltid låg hela nästföljande dag. Jag var alldeles förtvivlad över att mina ungdomsår fortfarande gjorde sig påminda. Numera är jag varken låg eller förtvivlad. Det är mer så att jag stör mig på att den där mardrömmen fuckade upp min nattsömn. Irriterad liksom. Förstår du hur jag menar?
Det börjar alltid på samma sätt; ljus. Fukt. Vatten. Plask. Människor som ropar någonting. Ambiensljud som i en simhall. Händer. Armar. Råa skratt och till sist vattnet som forsar in i min mun och snabbt fyller lungorna. Ett dån från vattenmassorna som trycker mot trumhinnan och får det att mullra som ett åskväder. Hjärtat som arbetar för högtryck. Ytan som inte går att nå. Panik. Ögonen som svider av klorvatten och till sist; mörker. Vad säger man?
En utav mina största fobier handlar om öppna vatten i allmänhet och drunkning i synnerhet (och det har jag redan berättat om) och det finns en anledning till det. Tänk om jag någonsin kunde ta tag i den där fobin och göra mig fri från den. Om det någonsin inträffar kommer jag att bli världens mest lyckliga man.

/Elfwingson

Scones & kaffe

Det är nästan solsken ute medan jag riggar sångmiken och jag tycker att solskenet gör mig yster. Jag dyker med både liv och glädje in i dagens produktionsarbete. Men efter att ha lagt bara två stämmor till på T's projekt är jag fullkomligt slutkörd. Jag blir förvånad över mig själv och tänker ”förr i världen var det här a piece of cake. Men nu så är det på tok för ansträngande. Vad är det som har hänt med mig egentligen?”
Jag bestämmer mig för att koppla av och på vilket sätt kan man göra det bäst? Rätt gissat; genom att baka scones givetvis. Det var faktiskt oerhört länge sedan som jag bakade scones. Det var nog någon gång då jag bodde i Norrköping som det hände, vill jag minnas (oj, vad jag vill minnas det). Ungefär halvvägs i sconesbaket inser jag det som får mig att frysa till is; jag har ju ingen marmelad! Scones utan marmelad är som kaffe utan mjölk och socker eller som en Elfwingsonsk produktion utan tremologitarrer. ”Så kan man ju inte ha det” tänker jag och rusar iväg till en affär nära mig, köper apelsinmarmelad samt laktosfri mjölk. Sedan blev dagen så oerhört mycket finare (den var visserligen inte speciellt ful innan men den blev ytterligare ett par nyanser ljusare).
Jag njuter av mitt kaffe och mina nybakade scones. Jag skrattar till men fattar inte vad det är som är så roligt. ”Äsch, man måste inte veta allting jämt” tänker jag och skrattar en gång till. Livet är bara så fantastiskt, underbart och lyckligt som man gör det.

/Elfwingson

"Andreas"

Medan decembernatten försvinner iväg medelst regn och blåst tänker jag på vad L sa för några kvällar sedan medan vi stod och rökte på min veranda: ”Det känns bra att stå här igen” och jag kan inte göra annat än att hålla med henne.

I söndags hade jag namnsdag (och jag garanterar dig att det inte är speciellt stort i min värld) men trots detta hade L med sig både hemstöpta ljus och, hör och häpna, en present. När jag vecklade upp paketet blev jag faktiskt rörd. På riktigt. Tänk vad en liten bit filt formad som ett hjärta, lite fiskelina och en tillknixlad tjock, guldfärgad ståltråd kan göra för någon. Fast mest rörd blev jag nog ändå när jag läste det där tillhörande kortet ”Du är en ängel med ett stort hjärta”. Det var vackert på många sätt och vis (kanske mest för att hon vet att det stämmer).

Senare på kvällen när spellistan med herr Winnerbäck nästan var slut höll hon om mig och viskade ”du gör mig varm” och det gör mig otroligt gott att veta om det.

/Elfwingson

Vad är grejen, liksom?

Jag lägger upp två pastellfärgade mono-spår till. Två toppstämmor. Betraktar dem likgiltigt ett par ögonblick och tar sedan bort dem. Gör om. Gör rätt. Gör annorlunda. Springer i mål med andan i halsen. ”Is it all worthwhile?” tänker jag och citerar en gammal hjälte från förr. ”Gör det du gör allra bäst, Andreas; take it up a notch” säger en före detta kursare och hans ord värmer mig. Men i bland så känner jag mig för stor för mig själv. Jag har stundtals mycket att bevisa för mig själv. För mycket. Å andra sidan så är det bara jag som kan säga ifrån när jag vill. Och det gör jag. Då och då. Snart lär det vara dags igen. Musiken är ju inte det absolut mest viktiga i livet (även om många av er kanske kan tro det när ni läser mina inlägg). Nåväl, det kanske är dags att säga ifrån snart igen men tills dess kör jag på. Tar det ett steg längre och kör på.

Någon sa att det är då jag är som bäst.

/Elfwingson