Jag kommer ut från badrummet, går in och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-sent-för-dig-som-ska-upp-om-några-timmar”. Fan. Samma sak varje natt om och om igen. Det är liksom en vansinneskarusell på tivoli som har gått sönder och aldrig vill sluta snurra. Jag står inte ut längre, vill bara gråta men hör den där barnkören mässa inuti mitt huvud. Står för några ögonblick alldeles stilla på vardagsrumsgolvet. Går ut i köket och dricker fyra glas iskallt vatten. Andas med djupa andetag, lutar mig mot diskbänken och drar pekfingret och tummen över näsryggen. Jag svär halvhögt för mig själv och dricker ett femte glas vatten. Fyller på tillbringaren och ställer in den i kylskåpet igen. Går sedan ut ur köket och sneglar in mot sängen. Grinar illa men varken säger eller tänker någonting. Tar på mig ett par jeans, en tröja, drar på mig jackan och går ut. Ställer mig på verandan och röker. En. Två. Tre cigaretter. Det smakar inte tobak. Det smakar galla.
Jag lutar mig mot träräcket och stirrar ner på den regnvåta asfalten. Nu, däremot, tänker jag en massa saker. Fem tusen tankar flyger genom huvudet samtidigt och det går alldeles för fort för att jag ska hinna fokusera på någon av dem. Jag beslutar mig för att ta en liten promenad. Bara runt kvarteret. En liten promenad. För hemmabruk. Tankarna skingras och det känns fantastiskt bra. Alla utom en. Jag drar ett par bloss till på cigaretten och dödar den sedan under skon. Allting formuleras till ord och min egen viskande röst slår sönder nattens dova tystnad: ”Det handlar om din hälsa och välbefinnande nu och jag tänker göra allt som står i min makt för att göra dessa två viktiga saker bra igen”.
Sådan är jag; hängiven liksom. Hängiven och alltid beredd att plocka upp både svärd, rustning och sköld i min kamp mot Goliat.
/Elfwingson