I går dog jag lite i L's soffa. Det tog inte många minuter förrän jag liksom föll i någon sorts djup dvala. Magen vände sig ut och in medan min diafragma värkte men inom ett par minuter blev jag liksom ett med soffan. Sjönk ner i den. In i den. Och försvann. Exakt vart vet jag inte. Jag vet endast att jag var helt borta när L väckte mig efter vad som senare skulle visa sig bara vara en halvtimme. Då kändes det som jag hade sovit i tre dygn. Men tro mig, jag behövde sova. Morgon- och kvällsturen på jobbet knäckte mig nästan. Men bara nästan. ”Fan i mig, ska jag falla så ska jag falla med flaggan i topp” tänker jag men inser snart att det är totalt meningslöst och att ingen i hela världen vinner på det. Allra minst jag. Det är nog en utav mina största svagheter; att vara för stolt och alldeles för mån om att inte visa sig svag. Svag eller sjuk. Eller det är ju inte helt sant i och för sig. Vid fler än ett tillfälle de två senaste åren har jag visat mig just svag inför andra. Liksom erkänt att jag (för tillfället) varit den svagaste länken. För andra. För mig själv. Vissa stormar klarar man faktiskt att ”rida ut så att säga”. Men en del stormar fixar man helt enkelt inte. Det är som att förlora i sällskapsspel. ”OK, jag förlorade den här gången. Men hey, du vann förmodligen för att du är bättre än mig” och sedan är det inte mer med det. Nej, det är faktiskt inte mer med det. För inte är jag den som gnisslar tänder efter en förlust i till exempel TP och tänker att ”nästa gång spöar jag skiten ur dig, din jävel”.
En annan sak jag varit oerhört dålig på förr i världen var att be om hjälp från andra. Jag skulle minsann klara av det här själv för att bevisa en massa saker för mig själv och så vidare. Men det har man ju inte ett skit för så det lade jag ner. Men det tog tid att komma dit. För nog är det så att man stundtals måste erkänna sig besegrad och/eller ta hjälp av någon annan som förstår grejen bättre än vad man gör själv.
Waterloo, here I come...
/Elfwingson