För några nätter sedan satt jag och mumsade i mig en löjligt stor och hembakad lussebulle (ja, jag bakade dem alldeles själv), drack en stor mugg rykande te och lyssnade igenom 2008 års produktioner. Allt från Glöd (såklart) till EP:n Atomvinter (ännu mer ”såklart”) och allt däremellan. Covern Håll mitt hjärta som både kändes och var oerhört påtaglig en dag i maj när jag spelade in den. Den folkrocksosande Sjömans-sviten (signerad herr T) med kioskvältarna Banditer och Sjömansblues som (enligt mig själv) var en ren och skär motreaktion på Vita nätter. Exprimentalbumet Morrissey & jag (återigen tillsammans med T) som på något sätt kanske inte blev som jag hade önskat och som kanske hade mått bäst av att tas ett varv till. Cover-versionerna på T's Till dina vita nätter (vars text första gången slog mig som en slägga och som gick rakt in och genom mig), Kungavinter samt När natten faller. Instrumentalprojektet Hill 419 där jag fick gå loss medelst klassiska klanger och oerhört genomtänkt (och linjär) stämföring. The timeless art of seduction som var ett club-projekt och som för övrigt var den enda låten som Breitholz recenserade (jag fick en fyra av tio) på allears på den tiden då det begav sig . Det ska även nämnas att den där club-prylen övergav jag tämligen snabbt eftersom att låten gick lite i kaklet och då insåg jag att det där inte var min påse.
Black cab som det blev fan så mycket mer röj i än orginalet (tycker åtminstone jag). A green hill som jag blåste nytt liv i tack vare strålande insatser av mina gamla riddare utan svärd, A och J. Den uråldriga Dagdrömmaren som fick nya kläder samt Paperweight som framfördes med bravur, passion och glöd av L. Det är när jag lyssnar igenom de här låtarna, Atomvinter och Glöd som jag liksom sammanfattar mig själv på något konstigt sätt. Går från klarhet till klarhet. Från insikt till insikt. Det är på dessa projekt jag tyst har slipat mina vapen. Förfinat mina kunskaper. Kommit ett steg längre. Trasslat in mig i men hittat ut igen. Ni är några stycken som varit med på den här resan. Ni har blivit plågade med olika versioner. Låtarna har tagit den korta vägen via de minsta rutorna i världen och landat hos er. Ni har tyckt till. Hissat och dissat. Ni har hindrat mig från hybris men även dragit mig ur skyttegravarna när det behövts.
Ni har gett mig konstgjord andning när jag inte kunnat andats själv. Ni har dunkat mig i ryggen och kommit med tonvis av beröm och komplimanger. Och det känns både bra och viktigt. Du förstår, slutligen är det här det enda sättet jag har kvar... När allting balanserar på knivsudden och orden inte räcker till är det här det enda sättet för mig att beskriva eller att säga någonting jag verkligen, verkligen känner inför något eller någon.
Visst, jag kan prata i fyra timmar i sträck (”men låt oss för guds skull inte gå ner längs den vägen” tänker nog L tyst för sig själv just nu). Jag kan skriva sjuhundra inlägg här på bloggen men till sist är det musiken som är min absolut sista bastion och mitt yttersta sätt att uttrycka mig.
/Elfwingson