Kommer hem och dör ett slag. Dagen har gått på fast forward-läget. Hela tiden. Spring, spring, spring. Ett par rökpauser har jag åtminstone hunnit med men eftersom cigarettpaketet är halvfyllt med halvrökta fimpar skvallrar det om att de där rökpauserna har blivit abrupt avbrutna. Hänger upp jackan och drar av mig mina arbetskläder. En löjligt lång och varm dusch är det enda jag tänker på. ”Men först ska vi ta och släpa den här uppfuckade kroppen till köket” säger jag halvhögt för mig själv. Dricker en halv liter iskallt vatten men är fortfarande törstig. Dricker upp den sista halvlitern och fyller på tillbringaren inför nästa omgång.
Traskar in i sovrummet och plockar fram rena kläder ur garderoben. Tittar på sängen och den ser så jävla skön och inbjudande ut så jag bara vill kasta mig ner på den och bara sova tills det blir morgon igen. Jag kväver instinkten och tar ett inte för elegant svanhopp in i duschen. Dör i en halvtimme. Låter det varma vattnet skölja över mig. Jag tänker på gröna äpplen och vårregn. På tillit. På förtroenden. På orsak och verkan. Jag tänker på film. Scener av en utbombad nordfransk by. Så känner jag mig; utbombad. Som om någon har kastat in en handgranat och stängt dörren. Förr i världen fick de tyska, amerikanska och engelska frontsoldaterna chocklad med amfetamin. Då höll de sig vakna inför nästa anfall.
Är jag fortfarande vaken eller drömmer jag bara?
Tänker på gröna äpplen och vårregn igen. Kliver ut ur duschen och ut i ett ishelvete av ett sällan skådat slag. Lägger mig i sängen och försvinner in i en orolig dvala. Drömmer om iskristaller, mediciner som får min lever att förtvina och om en alldeles för blek sol långt, långt borta. Vaknar med överkastet virat runt mig och med armarna runt en kudde. Tänker på gröna äpplen och ett vårregn. Dör ett slag. Dör för att leva.
Det blir bättre.
Det blir det alltid.
/Elfwingson