Jag pratar eftersom att det är lite av min grej förstår du och jag har alltid 100% täckning för det jag hasplar ur mig. Men då och då undrar jag om allt verkligen tas emot med förståelse och allt det där. Jag förvånade mig själv både utanför och innanför L's ytterdörr genom att säga massa saker häromkvällen. Samtidigt undrade jag över ords innebörd och värdeladdning. En halv sekund senare tänkte jag ”äsch fuck it, jag säger väl allting rakt rent ut så är det ute ur systemet och jag får det sagt en gång för alla”.
Jag kände att det enda vettiga var att gå en långpromenad. Mest för att ha någonting annat att tänka på än mig själv. Det blåste ute så att man hade fullt upp med att inte blåsa omkull. Jag tänkte på julen och på S som inte finns bland de levande längre. Egentligen tänkte jag på allt annat än utom just mig själv och mitt pärlband av smärta. Trots det så landade allting som hade hänt och sagts tidigare på dagen och att jag verkligen borde ta och prata med L om det där. Har jag inte ljugit för henne innan så är det ju jävligt dumt att börja med det nu liksom. En tanke formades i huvudet och när jag var beredd att uttrycka den här tanken i ord såg jag på mobildisplayen att L redan hade ringt en gång. Givetvis hade jag missat det där samtalet men jag fick en ny chans. Tio minuter senare var jag på väg till henne. Där berättade jag det jag faktiskt inte ville ta över telefon. Vad som hade sagts tidigare på dagen och hur jävla rädd det gör mig. Samtidigt, där i soffan, sa jag det jag kanske borde sagt för ett bra tag sedan; ”din närhet gör mig varm”. För det gör den verkligen. Det är något med hennes fysiska närhet som gör mig varm, glad och lycklig. Det är visserligen ganska mycket mer som gör mig varm, glad och lycklig när det kommer till L men det kan vi kanske utelämna den här gången, ok?
Du kan kalla mig...eh... Äh, kalla mig vad du vill för är det någonting jag faktiskt kan vara så är det brutalt uppriktigt. För ett bra tag sedan, efter att jag kommit hem från jobbet, skickade jag ett SMS till L där jag i all enkelhet önskade henne en god natt och sådär. Ett ganska vanligt mess men svaret som kom var nog inte alltför uppenbart. Hon menade att det var konstigt att jag skickat det där messet just då eftersom hon hade tänkt på mig. Det var ju givetvis intressant och jag undrade så klart vad det var hon hade tänkt (jag menar, hade det varit någonting riktigt jävla tokdåligt så hade det ju varit trist liksom). Vad det nu var hon svarade är oviktigt för dig utan det är nog mer det där hon sa en vecka efteråt ”i bland kanske man är för ärlig för sitt eget bästa” och menade att hon drog på svaret kanske mest för sin egen skull. Och kanske, kanske vad jag skulle tycka om det. Det där sista är spekulation så det visslar om det.
Jag är brutalt uppriktigt och ärlig och det kanske inte är bäst alla gånger, men jag är sådan. Då har jag i alla fall varit helt ärlig mot mig själv. På gott och ont säger jag saker. I alla fallen har jag faktiskt tänkt över det jag säger och om det verkligen är så nyttigt att säga det. Ett tämligen ospännande drag hos mig men samtidigt handlar jag ofta jag på impuls även om det inte märks. Jämt kommer jag fram till samma sak och det är ”kom igen nu kompis, du har ingenting att förlora”. Men nu så... Alltså, jag vet inte men ibland känns det i alla fall som om jag har allt att förlora och som om jag borde tänka mig för både en, två och tre gånger innan jag vräker ur mig någonting. Men som sagt; alla människor i hela världen måste ta ansvar för vad de säger och så även jag. Det gör jag faktiskt vad du än tror om mig.
Ptja, det var nog bara det.
/Elfwingson