Jag lägger upp två pastellfärgade mono-spår till. Två toppstämmor. Betraktar dem likgiltigt ett par ögonblick och tar sedan bort dem. Gör om. Gör rätt. Gör annorlunda. Springer i mål med andan i halsen. ”Is it all worthwhile?” tänker jag och citerar en gammal hjälte från förr. ”Gör det du gör allra bäst, Andreas; take it up a notch” säger en före detta kursare och hans ord värmer mig. Men i bland så känner jag mig för stor för mig själv. Jag har stundtals mycket att bevisa för mig själv. För mycket. Å andra sidan så är det bara jag som kan säga ifrån när jag vill. Och det gör jag. Då och då. Snart lär det vara dags igen. Musiken är ju inte det absolut mest viktiga i livet (även om många av er kanske kan tro det när ni läser mina inlägg). Nåväl, det kanske är dags att säga ifrån snart igen men tills dess kör jag på. Tar det ett steg längre och kör på.
Någon sa att det är då jag är som bäst.
/Elfwingson