Kommer hem och kastar av mig jackan på hallgovlet. Ramlar ner i soffan och lägger huvudet bakåt. Ett pärlband av smärta och de där förbannade tankarna som snurrar runt. Den där oroskänslan i magen brottas med alla möjliga former av positiva vibes. Det är inte tillståndet som äter mig levande, det är rädslan. Försöker skala bort den där rädslan och bli som vanligt men det funkar liksom inte. ”Du får vänta och se nu”. Vänta och se. I alla andra fall fixar jag det men just nu har jag lika mycket lust att ”vänta och se” som att äta spik. Jag vill faktiskt inte. På riktigt. Varför vet ingen och varför vet inte jag? Jag vill veta som fan. Jag känner mig kall och kylan sprider sig precis som ett gift. Bränner iväg ett SMS till L fastän jag inte vet vad jag ska skriva. Helst av allt så vill jag skriva och säga att jag tänker på henne, att jag skulle vilja ligga med huvudet i hennes knä, känna hur hennes fingrar flyter genom mitt hår och höra hennes vackra röst viska i mitt öra. Men det skrev jag aldrig. Kanske mest för att hon redan vet om det...
Eller?
Kan man känna sådant?
När jag dött ett slag tänkte jag att ingenting blir bättre av att sitta och mögla ihop så jag gjorde det som jag har haft som en plan i ett par veckor nu men liksom inte hunnit med; köpa julklappar. Så jag vandrade ut och och försökte, för mitt inre, se hur de ska se ut när de vecklar upp papperet och plockar fram sina presenter. För mitt inre såg det bra ut och det gjorde mig glad. Fantastiskt glad. Min kamin till hjärta blev några grader varmare och det behövs nu.
Mer än någonsin.
/Elfwingson