Det är onekligen väldigt trist (för att inte säga jävligt) när saker man tycker är roliga blir grå och inte skänker en lika mycket glädje som det gjorde en gång. Ta det här med musikproduktion till exempel; det är någonting som skänker mig frid, harmoni och, framförallt, glädje. För snart två månader sedan kände jag hur luften började gå ur mig och när den väl hade gått ur mig kände jag en väldig sorg. Ja, du läste rätt; sorg. Den här äckliga känslan av att ”det är inte roligt längre” infann sig och in från höger kom, trots allt, sorgen. Det är inte så att jag tappat tron på mig själv som producent. För jag vet att jag kan när det väl gäller. Då kan jag spotta ur mig en hel skiva (eller varför inte en EP) som kickar hårdare än hårdast. Och även om det nu, mot all förmodan, skulle inträffa att jag tvivlade på mig själv har jag personer runt mig som drar mig upp ur skyttegravarna och försäkrar motsatsen.
Det är inte det...
Senast den här känslan infann sig var jag mitt uppe i ett projekt. Det var november 2005 och jag undrade om det alltid skulle vara sådär. Rutin och tomgång. Jag visste ju längst in att jag brann för det där. Sitta och prodda, putsa, fixa och mixa pastellfärgade ljudspår och höra hur det (oftast) kommer guld ur högtalarna. Det där ni andra ibland har så svårt att förstå och ta till er. Nåväl, efter den där dipen i november 2005 påbörjade jag min praktik. Fyra veckor på ett studieförbund. Jag tänker inte tråka ut dig med detaljer om vad det var jag gjorde eftersom att det är oväsentligt eftersom att det viktiga är att jag fick göra det här jag tycker är så roligt och, framförallt; att jag fick en nytändning. Plötsligt brann jag igen och det var ingen liten låga ska jag säga. Det blev en gigantiskt brasa! I glappet mellan sorgen och den här nytändningen pysslade jag med allt annat än just musikproduktion. Givetvis pluggade jag samtidigt men jag slog av något på takten. Jag läste mina favoritförfattare, bakade, umgicks med vänner (det vill säga; hängde ut i K-huset), pratade om mina drömmar, promenerade om kvällarna/nätterna och en hel massa annat jag visste kunde ge mig samma sorts inre frid (det finns faktiskt andra saker som gör mig glad).
Så, även den här gången satsar jag på säkra kort och sådant jag med säkerhet vet ger mig glädje. Som jag redan sagt; jag väntar. Slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag brinner igen. Jag har blivit ganska duktig på det genom åren; att sitta av tiden och bara vänta.
Framförallt har jag blivit duktigt på att vänta när jag vet att allting kommer att bli bra igen.
Med kärlek till L.
/Elfwingson