Jag rusar runt. Tömmer ett bäcken här. Håller en hand där. Lugnar. Lyssnar på någon som berättar om en tid före mig. Bryr mig. Tar hand om. Gör det jag oftast är väldigt, väldigt bra på.
Jag kommer hem. Bryr mig inte om att magen värker igen. Sparkar av mig skorna i hallen. Kastar av mig jackan i sovrummet. Drar av mig mina arbetskläder. Slänger mig på sängen. Försvinner in i en orolig dvala som stillas av en rogivande dröm...
Drömmer om en lugn oas. En oas där ömhet, tillit, närhet, känslor och kärlek dominerar. Där det doftar underbart. En oas där jag trivs, lever och ler. Ett favorit hang-out om ni så vill. Sedan helt utan förvarning; kaos. Panik. Förvirring. Ett dån bryter sönder den behagliga tystnaden och någon ropar genom dånet ”vi är inte klara med varandra än”. Tusentals små glasfragment flyger genom luften och skär sönder allting. Jag håller upp ena handen i ett desperat försökt att skydda ansiktet. Sedan vaknar jag. Magen bränner och...
Hur vad det han skrev?
”Tårar. Och jag vet inte ens varför.”
/Elfwingson