Tanken var vacker, men händelseförloppet blev mer vackert, jag lovar

Tanken var att L och jag skulle sett Da Vinci-koden förra söndagen.
Det gick sådär...

I stället lyckades vi slå fast att i det här finns det alldeles för mycket ömsesidiga känslor, kärlek, ömhet och respekt för att det ska kunna förbises och kastas till gamarna (eller som jag uttryckte det inför L häromkvällen "varför stå och titta på skogen om man har möjlighet att vistas i den") . Som jag redan sagt innan sitter det på hornhinnorna och i luftvägarna och än så länge så är jag lugn och skön med det. Dessutom så... Nej förresten! Inte den här gången. Den här gången håller jag käften för att jag faktiskt vill det och spelar inte rollen som tokexpressionist. Den här gången kommer du inte så nära, kompis. Tough shit för dig liksom.

Jag behöver inte ens ta upp det med L eftersom hon hajar läget.

/Elfwingson

Musiken och paniken II

...men det är verkligen inte så farligt som det låter.

”Vad skulle vi göra utan musiken” frågade A mig för snart en månad sedan. Ptja, jag vet inte riktigt. Å ena sidan så vill jag ju säga: ”Faktiskt ingenting. Vi skulle troligtvis förmultna och dö inom ett par sekunder”. Å andra sidan så är det nog så att vi hade haft någonting helt annat att bränna upp våra tragikomiska liv i; jobb, träning eller alkohol. Det finns så mycket att välja på. Oftast väljer jag att skriva ner det här. Men då och då blir det musik. På något sätt känns det som om det blir mer... Påtagligt. Förstår du hur jag menar?
Jag menar att visst kan en text vara nog så stark och beröra men en grym textrad i kombination med fyra ackord, vågar jag påstå, kan ofta slå alla inblandade i solar plexus med mer kraft. Det är mer påtagligt. Mer nära sanningen. Starkare. Och i bland känns det som om sex stycken spår på en EP säger fan så mycket mer än milslånga rader av text i en blogg.
Nu när alla inblandade i mitt lilla EP-projekt har hört låtarna (förmodligen till leda vid det här laget) har jag lagt undan det. Komprimerat filerna till små, små .rar-paket och lagt dem på disk. Därför tänker jag inte ens tanken att ens försöka slå mynt av Atomvinter. Om Glöd var ett professionellt viktigt projekt så var Atomvinter ett praktexempel på ett emotionellt viktigt projekt. Skriven under fyra dygn. Arrangerad och producerad på en vecka och så snabbt har jag aldrig jobbat förut. Framförallt inte med något eget material. Men hey... It's in the past now och vi är glada igen, jag lovar. Att jag sedan tycker att L var oerhört modig som vågade sticka in skallen i lejonkulan och lyssna på dem är ju inte helt och hållet en annan sak... Jag hade förmodligen inte gjort det.

Häromkvällen satte jag två nya stämmor till Hallelujah. Mest för att prova omfånget och se om jag fortfarande kan ta toppstämmor (det kan jag) men också för att se om det gick att arra upp låten i fråga ännu mer (det gick). För några veckor sedan fick jag gåshud medan jag stod framför kören och lyssnade på deras genomsjungning av Hallelujah. Jag kände mig som doktor Frankenstein och nästan skrek inombords: ”It's alive. It's alive!” samtidigt som jag kände ”Vad fan har jag gjort? Är det verkligen mitt arr de sjunger?” Under de få minuter som de sjöng blev jag mig fem mil lång och hade ett ego som inte skulle fått plats i en oljetanker.

Jag var (och är) en stolt körledare och de tog mig ända dit.

/Elfwingson

Vad fan ska jag säga...?

Vad har jag att förlora om jag berättar?
Förmodligen ingenting. Eller vänta här nu... Tänk om det är så att jag verkligen har allt att förlora? Det vore ju onekligen faktiskt ganska så överjävligt.

Jag drömde för några nätter sedan och det var jävligt. Eller ”jävligt” var kanske ett lite för starkt uttryck. Eller... Nej, det var det faktiskt inte. Det kan ju vara skillnad på ”jävligt” och ”jävligt”. Förstår du hur jag menar? Förmodligen inte...
Vad jag menar att det finns både bra och dåliga ”jävligt”. Det här jävliga var i alla fall ett bra sådant. Vad det var jag drömde tänker jag inte ta upp här (och nu kan du säkert säga att en sådan grej kan man inte haspla ur sig hur som helst utan att ha täckning för det och helst berätta om det. Men grejen är att det är det inte så många som har med det att göra. Inte alls många faktiskt. Egentligen bara en person har med det att göra. Ja, utöver mig då förstås. Dessutom har jag 100% täckning för det, jag lovar). Dessutom är jag inte riktigt helt säker på vad det var jag drömde. Eller det är jag ju, men ändå inte liksom. På morgonen satt det bara små, små fragment kvar och jag såg mig faktiskt om och undrade för en hundradels sekund vart jag egentligen befann mig. Men jag insåg inom ett par sekunder till att jag befann mig i min egen säng och allt det där.

Som sagt; jag är inte helt säker på exakt vad det var jag drömde. Det jag med all säkerhet vet är att det sitter på mina hornhinnor och det sitter i luftgångarna.

/Elfwingson

Det är vackert ibland...

Jag har fått dig att skratta.
Jag har (förmodligen) fått dig att hånle.
Jag har fått dig förbannad.
Jag har fått dig upprörd.
För några veckor sedan fick jag dig att gråta och det genom en sådan banal (?) sak som musik.
Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle få dig att gråta på grund av (eller tack vare beroende på hur man ser det) min musik. Och mitt i alltihopa så kändes det fint på något sätt. Ja, jävlar i havet! Jag har fått T att gråta genom min musik.

Tack.

/Elfwingson

"Ta det,Jesper!"

J är en gammal riddare utan vapen. Vi spelade i samma band under flera år och man kan nästan säga att vi har vuxit upp ihop. Det är fan inte långt i från i alla fall. Sedan några år tillbaka har även han börjat intressera sig för musikproduktionens underbara värld och jag har försökt att stötta honom så mycket jag kunnat på vägen. Jag har lotsat honom igenom bland annat Cubase och GuitarRig och menat att vissa reverb kan man helt enkelt inte använda till sång.
Vi har suttit många många timmar i telefon och diskuterat musik, arrangering och nivåjustering. Att det sedan, ibland, varit ett veritabelt helvete att försöka förklara automatisering per telefon kanske inte gör så mycket.
Häromkvällen skickade han en låt till mig (Do we ever come back) som ingår i ett projekt tillsammans med en god vän till honom. Som sagt: han skickade mig den här låten (visserligen en råmix med slasksång men ändå...) häromkvällen and it blew my mind. Superlativen tar helt enkelt inte slut. Det är fantastiskt bra mixat redan nu. Nivåerna är galet bra som de är och alla instrumenten låter otroligt bra. Jag hör hur han tänkt och hur kan på ett (lite) smärtsamt sätt återuppleva alla de timmarna med instrument han har gått igenom. Vankandet av och an medan spåren bouncats (då jag brukar hinna röka ett antal cigg ute på verandan). Du har gått igenom ännu en fas och dessutom känner att du växer. Blir mer säker. Mer säker och mer skicklig. Du märker själv hur alla timmar framför skärmen och alla sega frustrationsmoment finally pays off.

Ur högtalarna kommer det guld och jag är otroligt stolt över dig.

/Elfwingson

Mikrosömn

Jag sover inte. Inte på riktigt. I stället vrider och vänder jag på mig i sängen. Jag försöker slappna av men det går ”sådär”. Min tinnitus har övergått från det sedvanliga brus jag är van vid till tjutande toner. Stigande. Fallande. Samtidigt försvinner allt ljud och kvar är det där stigande och fallande helvetet. Sjutusen oroliga tankar formligen flyger genom huvudet samtidigt. Jag vrider kroppen tre varv till och ger slutligen upp. Oro, tankar och tinnitus, ni vinner!
Går upp utan att tända någon lampa och dricker två stora glas iskallt vatten. Lutar mig mot köksbänken och drar med pekfingret och tummen över näsroten. Tänker i ena sekunden alla tankar i hela världen och i nästa ingenting alls. Sätter mig på köksgolvet och vilar huvudet mot en utav skåpsluckorna. Köket ligger blåsvart och skuggan från en utav köksstolarna flyter ovanför mitt huvud. Drar handen över ansiktet. Gråter jag? Förmodligen. Du förstår, jag har slutat att räkna nu.

Jag skakar på huvudet och inser att natten bara börjat.

/Elfwingson

Det blir en orolig natt igen...

Hej. Hej. Hej. Då kör vi. En, två, tre, fyr!
Nej, jag fixar inte det här. Fan!
Bra. Jättebra. Då tar vi nästa. En, två, tre!
Världen går i ultrarapid. Bubblan spricker nästan. Men bara nästan. Snälla, låt den hålla bara i en timme till! Ett körarr av Hallelujah exploderar i mina öron. Allt exploderar. Glas splittras och små glasfragment skär sönder ögon på mig.
OK, då vet ni vad ni har att repa på tills nästa gång. Glöm inte att ta var sitt textpapper och en CD. Och så vill jag att alla lyssnar och repar hemma så mycket ni bara kan, OK?

Det här gick inte så bra. Jag insåg det när jag kom hem, betraktade mig själv från ovan för ett par ögonblick och inte tyckte om vad jag såg.

/Elfwingson

Minus tre grader och det är alldeles för kallt för att gå ut och promenera för närvarande

Det frös till is i går kväll; tiden, tårarna och blodet.
Termometern visade tre minusgrader och frosten lade sig över mina hornhinnor. Allting blev suddigt, smärtsamt och ångestframkallande.

Suddigt.
Suddigt och inte alls så bra som jag trodde.
Eller som jag ville tro rättare sagt.

"Kan inte, vill inte, får inte, törs inte" mässar jag medan det första och det sista spåret på Glöd är skrämmande aktuella igen.

/Elfwingson

Så är det förstår du...

Som sagt; förlora med stil. Resa sig på "åtta", vinna ett par ronder för till sist att falla till golvet på knockout.

eller

Satsa hela insatsen på rött och se vad som händer.

/Elfwingson