...men det är verkligen inte så farligt som det låter.
”Vad skulle vi göra utan musiken” frågade A mig för snart en månad sedan. Ptja, jag vet inte riktigt. Å ena sidan så vill jag ju säga: ”Faktiskt ingenting. Vi skulle troligtvis förmultna och dö inom ett par sekunder”. Å andra sidan så är det nog så att vi hade haft någonting helt annat att bränna upp våra tragikomiska liv i; jobb, träning eller alkohol. Det finns så mycket att välja på. Oftast väljer jag att skriva ner det här. Men då och då blir det musik. På något sätt känns det som om det blir mer... Påtagligt. Förstår du hur jag menar?
Jag menar att visst kan en text vara nog så stark och beröra men en grym textrad i kombination med fyra ackord, vågar jag påstå, kan ofta slå alla inblandade i solar plexus med mer kraft. Det är mer påtagligt. Mer nära sanningen. Starkare. Och i bland känns det som om sex stycken spår på en EP säger fan så mycket mer än milslånga rader av text i en blogg.
Nu när alla inblandade i mitt lilla EP-projekt har hört låtarna (förmodligen till leda vid det här laget) har jag lagt undan det. Komprimerat filerna till små, små .rar-paket och lagt dem på disk. Därför tänker jag inte ens tanken att ens försöka slå mynt av Atomvinter. Om Glöd var ett professionellt viktigt projekt så var Atomvinter ett praktexempel på ett emotionellt viktigt projekt. Skriven under fyra dygn. Arrangerad och producerad på en vecka och så snabbt har jag aldrig jobbat förut. Framförallt inte med något eget material. Men hey... It's in the past now och vi är glada igen, jag lovar. Att jag sedan tycker att L var oerhört modig som vågade sticka in skallen i lejonkulan och lyssna på dem är ju inte helt och hållet en annan sak... Jag hade förmodligen inte gjort det.
Häromkvällen satte jag två nya stämmor till Hallelujah. Mest för att prova omfånget och se om jag fortfarande kan ta toppstämmor (det kan jag) men också för att se om det gick att arra upp låten i fråga ännu mer (det gick). För några veckor sedan fick jag gåshud medan jag stod framför kören och lyssnade på deras genomsjungning av Hallelujah. Jag kände mig som doktor Frankenstein och nästan skrek inombords: ”It's alive. It's alive!” samtidigt som jag kände ”Vad fan har jag gjort? Är det verkligen mitt arr de sjunger?” Under de få minuter som de sjöng blev jag mig fem mil lång och hade ett ego som inte skulle fått plats i en oljetanker.
Jag var (och är) en stolt körledare och de tog mig ända dit.
/Elfwingson