Lockout

Jag tror att han på andra sidan skrivbordet har sett alla skepnader som finns att se när det kommer till sorg. Från djupaste ilska till lättnad och allt där emellan. Han var saklig, lugn och berättade allt som finns att berätta. Jag kom på mig själv att sitta och stirra på en punkt bakom hans huvud. Det var ett rött hustak i plåt där takluckan stod öppen. Varför stod den öppen? Var någon på väg upp eller hade de precis gått ner? Skulle någon eller några sola däruppe? ”Alltså, ramlar de ner stukar de tummen om inte annat” tänkte jag.
Det var faktiskt det som intresserade mig mer än taskiga värden, märkliga dieter och negativa prognoser. Det kanske bara är en fråga om självförsvar eller för att jag kanske helt enkelt inte vågade lyssna.

Jag fick ett tråkigt besked för några dagar sedan men det kom nog aldrig som en riktigt chock när jag fick höra det. Jag har misstänkt det där allt sedan allting började för länge, länge sedan. Det är nämligen så att vid fler än ett tillfälle har min magkänsla visat sig ha rätt och så även den här gången. Jag kanske suckade lite djupare än vanligt och sjönk ihop lite mer där jag satt. Jag kanske slog ner blicken ännu lite mer men den där initialchocken uteblev konstigt nog. Den kom i och för sig lite senare men då var jag redan i säkra armar. Du förstår, det har varit så många turer kring det här nu så till slut så orkar man helt inte. Eller ”man” och ”man”... ”Jag” ska jag kanske säga. Nåväl, som sagt; det har varit såpass många turer kring det här att jag till slut nästan blivit apatisk inför det. Men bara nästan. Eller, i och för sig inte... Hm, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men i vilket fall som helst känns orättvist. Så. Jävla. Orättvist. Trots allt.
Du hör, det blir bara ett enda jävla gnäll så det är lika bra att jag lägger bloggandet på is. Jag har ändå ingenting att säga. Nu ska jag ut på en rollercoaster-resa och se vart den tar mig. Jag har bokat plats medan du inte ens hann till biljettluckan.

Vi hörs om vi hörs och ses kanske under solen.

/Elfwingson

”För stunden är vi klara med varandra...

...och det handlar om att förlora med stil.”

Tidigt i morse gjorde jag någonting mot min vilja. Det gjorde ont så gott som hela tiden att behöva känna och säga det där. Samtidigt så kanske jag begick mitt livs största misstag.

Det där jag gjorde gick fullkomligt stick i stäv med vad jag faktiskt känner. Det var inte bra. Det kändes inte alls bra. Det kändes fel, fel, fel och inte rätt någonstans. Men alltså... I bland måste man helt enkelt göra saker och ting för sin egen skull även om det känns i varenda nerv att det är åt helvete fel. Samtidigt känner jag att det är ren och skär självbevarelsebedrift. Som så många gånger förut är det så även den här gången är jag rädd. And it could be an ugly thing. Men det är ett så jävla högt spel and I fold, liksom. OK, det kanske inte är ett så vansinnigt högt spel för dig kanske, men för mig är det skapligt högt. Jag har gamblat med mig själv och mina känslor som insats förr och det har nästan alltid gått åt helvete. Det finns visserligen gånger då det har gått tämligen bra men då har alla inblandade varit medvetna om insatsen. Men jag måste ta hand om mig själv också. Fokusera på de sköna och bra grejerna; musiken, jobbet, vännerna och allt det där andra.
Vem vet, i din bok kanske det gör mig till den fegaste och mest egocentrerade skitstöveln i världen men då får det helt enkelt vara så. Jag kan i och för sig tala om en annan sak som det gör mig till; mänsklig.

Nåväl, människa eller inte, jag ville så gärna både skriva och säga ”på återseende” och ”vi ses snart igen” and here's the kicker; det vill jag nog fortfarande säga men i nuläget är det här bäst för mig själv.

/Elfwingson

Det finns en gräns för alla

Det har hänt bra saker. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har producerat timmar av musik och det har blivit helbra. Jag har sjungit mig hes och jag har spelat tills fingrarna gjort ont. Jag har garvat och menat det. Jag har, stundtals, försvunnit bort i lyckliga drömmar men lika snabbt kommit tillbaka. Jag har aldrig någonsin ljugit när jag sagt att jag älskat någon. Jag har funnits där jag skulle vara. Jag har funnits för dig som behövt det. Jag har gjort det som förväntats av mig. Jag har tröstat. Jag har pratat. Jag har lyssnat. Jag har kommit med goda råd och berättat en massa saker. Med andra ord har jag gjort det jag är absolut bäst på; att vara jag.
Men...

I över ett halvår har det hänt alldeles för många dåliga saker och jag vågar påstå att jag aldrig helt och hållet fått tid att återhämta mig. Jag fick aldrig chansen. Eller så tog jag den aldrig, men jag visste ju inte vad som komma skulle så ingen kan klandra mig för det. Det har hänt alldeles för mycket på en alltför kort tid för att jag ska vara OK med det. Atomvintern, malströmmen, Hovfotografens olycka, E's självförvållade frånfälle och nu det här. Det har blivit för mycket för mig helt enkelt. Förstår du hur jag menar? Det känns som om det har blivit för mycket. Nej, det är för mycket. Jag förstår inte varför det ska vara så här. Det är inte rättvist någonstans. Jag är visserligen inte hopplös men jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Det är inte rättvist och jag förtjänar inte det helt enkelt inte.

Tidigare i veckan...
Det är natt nu och jag tar en långpromenad. Under dagen och kvällen har jag pratat musik och musikproduktion med J. Jag har pratat med T om allting som hänt och jag har pratat med I om hur viktigt det är att kunna dra sig själv upp ur skiten. Jag har dessutom varit förhållandevis lugn. Men det är när jag sätter mig vid den där bryggan som allting välter. Det käftar ner mig och jag går ner för räkning. Det slår mig att jag faktiskt inte vill dö. Det slår mig hur otroligt rädd jag är för att just dö. Även om det är lika naturligt som att äta, sova och andas känns det inte rätt att dö. Inte här och absolut inte nu. Det känns inte naturligt. Jag tänker på hur jag inte på långa vägar är klar med Livet. ”...men om Livet är klar med mig är det förbannat orättvist” tänker jag sedan och slår en knuten näve i träbryggan. Jag ser hur allting rinner mig ur händerna på det där överjävligt hjälplösa sättet. Vart fan är studion jag skulle byggt? När ska Chile-resan bli av och vart i helvete är min fantastiska fru och mina underbara barn?

”Det spelar ingen roll. Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” nynnar jag och fastän junihimlen aldrig blir riktigt svart längre inser jag att allt det där jag tänkt spelar en väldigt stor roll. Jag undrar om jag borde säga någonting till L och till sist bestämmer jag mig för att göra det. Trots allt. Det är natt nu och någonting prasslar i buskarna bakom mig. ”Jag vill verkligen inte dö” viskar jag först. Sedan säger jag det igen men den här gången säger jag det lite halvhögt. Sedan lite starkare. Och sedan ännu lite starkare. Det blir ett mantra för mig och då kommer det. Det fullkomligt exploderar inom mig och jag vill så gärna ringa någon. Klockan är halv två men jag förmår mig inte att ringa någon. Jag borde göra det. Ge mig vad som helst nu för det är nu jag behöver det som mest. För vart är den där sköna känslan av oövervinnerlighet jag en gång kände så starkt och vart tog allt mitt mod vägen?
Det är natt nu och natten är jävlig. Det går runt, runt, runt. Det susar i öronen, händerna darrar, benen bär knappt, lungorna svider och ögonen blöder. Jag kommer hem, sätter mig och röker under köksfläkten. Ögonen blöder och det vill helt enkelt inte sluta. Sedan somnar jag nästan. Men bara nästan. Jag vet vad det är som fattas nu. Precis innan jag sluter ögonen för sista gången kramar jag krampaktigt min kudde och inser vem det är som fattas.

Jag är absolut världsbäst på att komma med råd, tips och idéer när det gäller andra men när jag själv står där fungerar det aldrig. Som sagt; det finns en gräns för alla. Nu när jag sitter här och inser att jag, för bara några minuter sedan, precis trampat över den där gränsen rasar jag. Och det gör förbannat ont ska jag säga. Jag ska vara helt och hållet ärligt mot dig; jag är rädd. Fruktansvärt rädd och den där primala rädslan gnager sig allt djupare och djupare. Alltmedan rock bottom, stundtals, känns isande nära är jag inte riktigt säker på att jag faktiskt vill vara där. Inte en gång till. Den här gången känns det annorlunda. Mer otäckt på något sätt och jag kan helt enkelt inte förmå mig att se bortom det där. Tro mig, jag försöker. Jag försöker hela tiden.

Det är inte roligt längre.

/Elfwingson