Men...
I över ett halvår har det hänt alldeles för många dåliga saker och jag vågar påstå att jag aldrig helt och hållet fått tid att återhämta mig. Jag fick aldrig chansen. Eller så tog jag den aldrig, men jag visste ju inte vad som komma skulle så ingen kan klandra mig för det. Det har hänt alldeles för mycket på en alltför kort tid för att jag ska vara OK med det. Atomvintern, malströmmen, Hovfotografens olycka, E's självförvållade frånfälle och nu det här. Det har blivit för mycket för mig helt enkelt. Förstår du hur jag menar? Det känns som om det har blivit för mycket. Nej, det är för mycket. Jag förstår inte varför det ska vara så här. Det är inte rättvist någonstans. Jag är visserligen inte hopplös men jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Det är inte rättvist och jag förtjänar inte det helt enkelt inte.
Tidigare i veckan...
Det är natt nu och jag tar en långpromenad. Under dagen och kvällen har jag pratat musik och musikproduktion med J. Jag har pratat med T om allting som hänt och jag har pratat med I om hur viktigt det är att kunna dra sig själv upp ur skiten. Jag har dessutom varit förhållandevis lugn. Men det är när jag sätter mig vid den där bryggan som allting välter. Det käftar ner mig och jag går ner för räkning. Det slår mig att jag faktiskt inte vill dö. Det slår mig hur otroligt rädd jag är för att just dö. Även om det är lika naturligt som att äta, sova och andas känns det inte rätt att dö. Inte här och absolut inte nu. Det känns inte naturligt. Jag tänker på hur jag inte på långa vägar är klar med Livet. ”...men om Livet är klar med mig är det förbannat orättvist” tänker jag sedan och slår en knuten näve i träbryggan. Jag ser hur allting rinner mig ur händerna på det där överjävligt hjälplösa sättet. Vart fan är studion jag skulle byggt? När ska Chile-resan bli av och vart i helvete är min fantastiska fru och mina underbara barn?
Jag är absolut världsbäst på att komma med råd, tips och idéer när det gäller andra men när jag själv står där fungerar det aldrig. Som sagt; det finns en gräns för alla. Nu när jag sitter här och inser att jag, för bara några minuter sedan, precis trampat över den där gränsen rasar jag. Och det gör förbannat ont ska jag säga. Jag ska vara helt och hållet ärligt mot dig; jag är rädd. Fruktansvärt rädd och den där primala rädslan gnager sig allt djupare och djupare. Alltmedan rock bottom, stundtals, känns isande nära är jag inte riktigt säker på att jag faktiskt vill vara där. Inte en gång till. Den här gången känns det annorlunda. Mer otäckt på något sätt och jag kan helt enkelt inte förmå mig att se bortom det där. Tro mig, jag försöker. Jag försöker hela tiden.”Det spelar ingen roll. Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” nynnar jag och fastän junihimlen aldrig blir riktigt svart längre inser jag att allt det där jag tänkt spelar en väldigt stor roll. Jag undrar om jag borde säga någonting till L och till sist bestämmer jag mig för att göra det. Trots allt. Det är natt nu och någonting prasslar i buskarna bakom mig. ”Jag vill verkligen inte dö” viskar jag först. Sedan säger jag det igen men den här gången säger jag det lite halvhögt. Sedan lite starkare. Och sedan ännu lite starkare. Det blir ett mantra för mig och då kommer det. Det fullkomligt exploderar inom mig och jag vill så gärna ringa någon. Klockan är halv två men jag förmår mig inte att ringa någon. Jag borde göra det. Ge mig vad som helst nu för det är nu jag behöver det som mest. För vart är den där sköna känslan av oövervinnerlighet jag en gång kände så starkt och vart tog allt mitt mod vägen?
Det är natt nu och natten är jävlig. Det går runt, runt, runt. Det susar i öronen, händerna darrar, benen bär knappt, lungorna svider och ögonen blöder. Jag kommer hem, sätter mig och röker under köksfläkten. Ögonen blöder och det vill helt enkelt inte sluta. Sedan somnar jag nästan. Men bara nästan. Jag vet vad det är som fattas nu. Precis innan jag sluter ögonen för sista gången kramar jag krampaktigt min kudde och inser vem det är som fattas.
Det är inte roligt längre.
/Elfwingson