Det hela som krävs helt enkelt att man har lite självdistans och våga förändra någonting. Man kan alltid göra lite bättre ifrån sig än vad man tror och det är alltid värt det. Det är inte förrän efteråt som man inser att man tog rätt beslut, lade i den högsta växeln och gjorde allvar av allt raljerande.
Efter den där lilla utflykten med Att stjäla en kyss kände jag att det här bara kan bli bättre så därför stöptes både Malström och Tusen steg tillbaka om i en annan form. För ganska länge sedan kändes båda arren helt rätt. Det skulle vara hårt och snabbt. Det skulle vara tungt och distat. Nästan på gränsen till oljud. Men när jag lyssnade igenom de där båda låtarna insåg jag att det där helt enkelt inte är jag. Det är alldeles för mycket på något sätt. För mycket av allt. Därför tog jag arren ett par vändor till och malde sönder dem. Bröt ner dem i atomer och satte ihop dem igen och ut på andra sidan kom det här. Tanken med Malström var från början att den skulle låta helt galet. Som en panikångestattack på syra liksom. Men nu får den istället vara ett sorts lugnt kaos. Den segar i och för sig lite men jag märkte att ett lugnt tempo funkar minst lika bra.
Tusen steg tillbaka finns det faktiskt en liten historia om; den texten man kunde höra på den snabba versionen var nämligen inte den första texten. Jag vet inte varför jag skrev om den men det kändes som om jag gav ut allt för mycket. Men när jag under produktionen av den ”nya” versionen kikade igenom texten resonerade jag mer i banorna ”jag har ingen anledning att sticka under stolen med någonting och ingen kommer åt mig längre”. Lite pubertalt kan tyckas men så gick tankarna i alla fall. Dessutom kändes texten mer rättvis inför personen det handlar om. Hon hade nog varit ganska nöjd med den där låten. Det gamla arret funkade säkerligen till den gamla texten men det gjorde det inte till den nya. Därför förändrade jag hela strukturen. Slog sönder och provade någonting nytt. Och så här i efterhand känns det helt rätt. Mer rätt än någonting annat. Men jävlar i havet vilken tid det tog! Det tog tre stycken (helt olika) demoversioner för att komma fram till målet. Det färdiga resultatet är en sammanslagning av dessa tre versioner. Bara trummorna var något av en mardröm då jag absolut ville ha ett triolfill-in mot slutet i låten för att skjutsa ut låten ännu ett par snäpp. Det hela liknade nästan Norrköpingstiden då jag satt och byggde trummor för hand. Någonting som jag försöker akta mig för i vanliga fall men nu var det ju extraordinära omständigheter som krävde trumbyggande och timestretching. Från början tänkte jag hela låten som en obskyr fusion mellan Kent's ”Max 500” och ”Himmelstalund II”. Det vill säga luftighet och driv på samma gång. Samtidigt skulle det finnas en tyngd och den tyngden (har jag märkt) kan lokaliseras mycket i Art Vista's Grand Piano.
I alla fall, när jag väl fått en idé om ljudbilden har jag väldigt svårt att släppa den. Visserligen kan jag släppa den men då ska jag verkligen känna och veta att den inte håller. Jag tycker nämligen att jag kommit så pass långt att jag vet hur jag vill ha saker och ting så därför känns det bara som en skön grej att från början bara veta hur det ska vara. Sedan gäller det att ge sig fan på att få det man vill ha. Visst, Malström är ingen dålig låt och det nya arret funkar på den men Tusen steg tillbaka är någonting som jag håller väldigt högt. Jag är i och för sig ganska stolt över alla produktioner jag gjort hittills men just den här låten är jag väldigt stolt över.
Som sagt; jag vill gärna ha som regel att det senaste jag ger ifrån mig aldrig får vara sämre än sin föregångare och den här gången är jag i hamn.
/Elfwingson