Himmelstalund har alltid varit och kommer alltid att vara ett utav mina flaggskepp och jag har T att tacka för det. Efter att jag sagt någonting i stil med ”skriv om det men behåll känslan från den första texten” kom han ett par dagar senare med den här texten. Så till 50 % är det här även T's flaggskepp. Jag har i och för sig ingen aning om vad han tycker om det men någonting tycker han säkert om det. Jag ska nog ta och fråga honom en vacker dag.
Ganska ofta pillar jag ihop små arr och ganska ofta går det åt helvete men lika många gånger blir det nästan bra. Jag försöker ha som grundregel att det senaste projektet aldrig får vara sämre än sin föregångare. En tämligen enkel uppgift kan tänkas men (oftast) ack så svår att genomföra. För dig som antingen känner mig eller följt den här bloggen vet om att låten Himmelstalund alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Det är dött lopp om det är texten eller om det är arret som gör att jag tycker om den här låten så mycket. Den fanns med på Glöd från start. Den var första spåret och skulle liksom ”öppna” hela skivan. Nu hamnade inte den ”rockiga” versionen på Glöd utan det blev den mer stillsamma duettversionen. Nåväl, jag har aldrig riktigt släppt den ”gamla” (och första) versionen dock utan låtit den ligga och samla damm. Men häromdagen tog jag mod till mig, transponerade den (det vill säga bytte tonart) och tog bort samtliga audiospår förutom trumspåret (som visserligen krävde en hel del om-mixning) och började om från början.
När allting var klar ungefär ett dygn senare var jag mer än nöjd. Och den här gången fick jag till ackgitarrerna precis sådär luftiga och sköna som jag alltid velat ha dem. Den här gången blev sången råbra och stämmorna sitter som gjutna. Nu låter Himmelstalund som den ska göra och med det menar jag inte att duettversionen på skivan är dålig. Tvärtom, den platsar mer än väl in på Glöd men jag har alltid tyckt att den rockiga versionen är bättre. Den känns helt enkelt mer... Hm, hur ska jag försöka förklara det?
Den känns mer ”jag” på något sätt.
Där har vi det.
/Elfwingson