Den var absolut inte ny men den var vacker ändå. Jag vet att jag var så otroligt stolt över den och vi var oskiljaktiga genom många, långa år.
När jag var en sisådär fem-sex år fick jag min första cykel. Det hela hade börjat några veckor innan när jag vid köksbordet förklarade att jag ville ha en ny cykel. ”Nej, en ny cykel är alldeles för dyr” förklarade min föräldrar och tittade på mig med den där ”ledsen-killen-men-du-får-allt-vänta”. Case closed. Mina päron har alltid varit hårdare än flinta när det kommer till tjat och aldrig vikt en tum. Efter någon vecka eller så berättade pappa att vi skulle åka på en utflykt till Öland. Det här utspelade sig på vårkanten så det kändes inte så angeläget att åka till den vindpinade ön men eftersom jag inte hade sådär vansinnigt mycket att säga till om fick jag helt enkelt acceptera mitt öde och följa med.
Vi kringlade oss upp mot Löttorp och stannade vid en stor bondgård någonstans ute på vischan. Jag minns det där så väl; det regnade och träden hade precis fått den initiala grönskan över sina grenar. Några flyttfåglar flög ystert högt över våra huvuden och under oss doftade marken friskt. Vi stegade upp längs en sorts allé (som för en fem-sexåring verkade oändligt lång och mystisk på något vis). En man kom ut hälsade först på min pappa och sedan på mig med orden; ”jaha, och det här är den lycklige cykelägaren förstår jag?” Jag förstod ingenting. Pappa och den här mannen (som jag senare förstod var en före detta arbetskamrat) pratades vid lite och efter en stund försvann mannen in i ladugården. När han kom ut hade han med sig en cykel. Det var en röd DBS med en så kallad limpsadel, röd vimpel samt ett rött och ett grönt handtag. OK, det var inget solsken ute men på något vis gnistrade den där cykeln mot mig. Den log. Jag log och vi gnistrade i kapp. Jag tittade upp på min pappa. Han kramade min hand och blinkade som om han sa ”ja, den är din”. Sedan släppte han densamma och jag knatade iväg mot cykeln. Medan jag sprang mot cykeln kände jag en nästan omänsklig och bubblade känsla i magen. Det var, utan att överdriva, en helt fantastiskt känsla. Skulle jag få den här cykeln bara sådär?
Right out of the blue hade helt enkelt mina föräldrar bestämt sig för att hörsamma den yngste sonens önskan och via kontakter hittat en cykel som jag skulle få. Jag minns inte så mycket mer än just de där ögonblicken från den där händelsen på Öland men jag minns vad som hände när vi kommit hem igen. Självklart ville jag inget hellre än att prova min nya fina cykel men eftersom jag dock inte hade någon vidare motorik och balans (någonting jag i sanningens namn fortfarande kan ha svårt med. Fråga L får du säkert höra både det ena och det andra). Så pappa tog fram fram den där blå (och mycket oorganiserade) verktygslådan och trollade fram ett par stödhjul och monterade dem. Sedan fick jag hjälp att ta mina absolut första tramptag ute på vändplanen. Förmodligen trillade jag omkull ett par gånger men en lagom mängd Desivon samt några plåster senare skjutsade han iväg mig mot det stora äventyret Livet.
Nåväl, man kan ju tro att jag nu ska skriva någonting om att ”den där känslan har jag aldrig känt sedan dess” men tji fick du. För varje gång jag ger bort någonting, typ en present eller bjuder exempelvis L på mat infinner sig alltid den där euforiska känslan. Det liksom... Nej, jag kan inte förklara det. Det känns bara väldigt, väldigt bra och fantastiskt att ge bort någonting. Jag uppskattar såklart att få presenter men känslan av att ge bort någonting slår det med hästlängder.
/Elfwingson
Jag har faktiskt kvar min röda cykel. Den står där uppe på familjens gård, tar igen sig i en övergiven spilta och på något vis (och dammet till trots) gnistrar den fortfarande mot mig.