Det hela som krävs helt enkelt att man har lite självdistans och våga förändra någonting. Man kan alltid göra lite bättre ifrån sig än vad man tror och det är alltid värt det. Det är inte förrän efteråt som man inser att man tog rätt beslut, lade i den högsta växeln och gjorde allvar av allt raljerande.
Efter den där lilla utflykten med Att stjäla en kyss kände jag att det här bara kan bli bättre så därför stöptes både Malström och Tusen steg tillbaka om i en annan form. För ganska länge sedan kändes båda arren helt rätt. Det skulle vara hårt och snabbt. Det skulle vara tungt och distat. Nästan på gränsen till oljud. Men när jag lyssnade igenom de där båda låtarna insåg jag att det där helt enkelt inte är jag. Det är alldeles för mycket på något sätt. För mycket av allt. Därför tog jag arren ett par vändor till och malde sönder dem. Bröt ner dem i atomer och satte ihop dem igen och ut på andra sidan kom det här. Tanken med Malström var från början att den skulle låta helt galet. Som en panikångestattack på syra liksom. Men nu får den istället vara ett sorts lugnt kaos. Den segar i och för sig lite men jag märkte att ett lugnt tempo funkar minst lika bra.
Tusen steg tillbaka finns det faktiskt en liten historia om; den texten man kunde höra på den snabba versionen var nämligen inte den första texten. Jag vet inte varför jag skrev om den men det kändes som om jag gav ut allt för mycket. Men när jag under produktionen av den ”nya” versionen kikade igenom texten resonerade jag mer i banorna ”jag har ingen anledning att sticka under stolen med någonting och ingen kommer åt mig längre”. Lite pubertalt kan tyckas men så gick tankarna i alla fall. Dessutom kändes texten mer rättvis inför personen det handlar om. Hon hade nog varit ganska nöjd med den där låten. Det gamla arret funkade säkerligen till den gamla texten men det gjorde det inte till den nya. Därför förändrade jag hela strukturen. Slog sönder och provade någonting nytt. Och så här i efterhand känns det helt rätt. Mer rätt än någonting annat. Men jävlar i havet vilken tid det tog! Det tog tre stycken (helt olika) demoversioner för att komma fram till målet. Det färdiga resultatet är en sammanslagning av dessa tre versioner. Bara trummorna var något av en mardröm då jag absolut ville ha ett triolfill-in mot slutet i låten för att skjutsa ut låten ännu ett par snäpp. Det hela liknade nästan Norrköpingstiden då jag satt och byggde trummor för hand. Någonting som jag försöker akta mig för i vanliga fall men nu var det ju extraordinära omständigheter som krävde trumbyggande och timestretching. Från början tänkte jag hela låten som en obskyr fusion mellan Kent's ”Max 500” och ”Himmelstalund II”. Det vill säga luftighet och driv på samma gång. Samtidigt skulle det finnas en tyngd och den tyngden (har jag märkt) kan lokaliseras mycket i Art Vista's Grand Piano.
I alla fall, när jag väl fått en idé om ljudbilden har jag väldigt svårt att släppa den. Visserligen kan jag släppa den men då ska jag verkligen känna och veta att den inte håller. Jag tycker nämligen att jag kommit så pass långt att jag vet hur jag vill ha saker och ting så därför känns det bara som en skön grej att från början bara veta hur det ska vara. Sedan gäller det att ge sig fan på att få det man vill ha. Visst, Malström är ingen dålig låt och det nya arret funkar på den men Tusen steg tillbaka är någonting som jag håller väldigt högt. Jag är i och för sig ganska stolt över alla produktioner jag gjort hittills men just den här låten är jag väldigt stolt över.
Som sagt; jag vill gärna ha som regel att det senaste jag ger ifrån mig aldrig får vara sämre än sin föregångare och den här gången är jag i hamn.
/Elfwingson
tisdag, maj 26, 2009
Att stjäla en kyss
Du är alltid lika vacker. Du klär alltid i sommarskrud. Du ser jävligt bra ut i höstcasual. Du fäller mig till marken när du har fått på din vintermundering och du får mig att rodna medan du sätter på dig din våroutfit. Det är när jag tänker på dig och försvinner bort i lyckliga drömmar som jag inte tvekar en sekund. Det är inför dig som jag är och förblir lika mållös medan du kysser mig.
Du är alltid lika vacker.
Det är någonting fantastiskt med att faktiskt kunna skriva någonting nytt för en gångs skull. Jag brukar som bekant att gnälla över hur fruktansvärt tråkigt det är att skriva nytt material. Men efter lite knåpande, ett par glas vin och en urgammal ackordfigur landade den där låten; Att stjäla en kyss. I och för sig ligger väl det fantastiska inte i att skriva någonting nytt nu när jag tänker efter. Det fina är att kunna uppleva någonting underbart och kunna berätta om det. Att förmedla en känsla eller någonting i den stilen. Men jag tar inte cred för det där. Det är mer upplevelsen jag berättar om som får tar halva ”skulden”. Eftersom jag inte är så mycket för att skriva låtar lär det väl ta ett år till innan jag kommer upp med någonting nytt igen. Det gör visserligen ingenting eftersom att det finns så många andra som gör det där bättre. Och framförallt snabbare.
/Elfwingson
Du är alltid lika vacker.
Det är någonting fantastiskt med att faktiskt kunna skriva någonting nytt för en gångs skull. Jag brukar som bekant att gnälla över hur fruktansvärt tråkigt det är att skriva nytt material. Men efter lite knåpande, ett par glas vin och en urgammal ackordfigur landade den där låten; Att stjäla en kyss. I och för sig ligger väl det fantastiska inte i att skriva någonting nytt nu när jag tänker efter. Det fina är att kunna uppleva någonting underbart och kunna berätta om det. Att förmedla en känsla eller någonting i den stilen. Men jag tar inte cred för det där. Det är mer upplevelsen jag berättar om som får tar halva ”skulden”. Eftersom jag inte är så mycket för att skriva låtar lär det väl ta ett år till innan jag kommer upp med någonting nytt igen. Det gör visserligen ingenting eftersom att det finns så många andra som gör det där bättre. Och framförallt snabbare.
/Elfwingson
måndag, maj 18, 2009
Precis innan natten dränker mig
Himmelstalund har alltid varit och kommer alltid att vara ett utav mina flaggskepp och jag har T att tacka för det. Efter att jag sagt någonting i stil med ”skriv om det men behåll känslan från den första texten” kom han ett par dagar senare med den här texten. Så till 50 % är det här även T's flaggskepp. Jag har i och för sig ingen aning om vad han tycker om det men någonting tycker han säkert om det. Jag ska nog ta och fråga honom en vacker dag.
Ganska ofta pillar jag ihop små arr och ganska ofta går det åt helvete men lika många gånger blir det nästan bra. Jag försöker ha som grundregel att det senaste projektet aldrig får vara sämre än sin föregångare. En tämligen enkel uppgift kan tänkas men (oftast) ack så svår att genomföra. För dig som antingen känner mig eller följt den här bloggen vet om att låten Himmelstalund alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Det är dött lopp om det är texten eller om det är arret som gör att jag tycker om den här låten så mycket. Den fanns med på Glöd från start. Den var första spåret och skulle liksom ”öppna” hela skivan. Nu hamnade inte den ”rockiga” versionen på Glöd utan det blev den mer stillsamma duettversionen. Nåväl, jag har aldrig riktigt släppt den ”gamla” (och första) versionen dock utan låtit den ligga och samla damm. Men häromdagen tog jag mod till mig, transponerade den (det vill säga bytte tonart) och tog bort samtliga audiospår förutom trumspåret (som visserligen krävde en hel del om-mixning) och började om från början.
När allting var klar ungefär ett dygn senare var jag mer än nöjd. Och den här gången fick jag till ackgitarrerna precis sådär luftiga och sköna som jag alltid velat ha dem. Den här gången blev sången råbra och stämmorna sitter som gjutna. Nu låter Himmelstalund som den ska göra och med det menar jag inte att duettversionen på skivan är dålig. Tvärtom, den platsar mer än väl in på Glöd men jag har alltid tyckt att den rockiga versionen är bättre. Den känns helt enkelt mer... Hm, hur ska jag försöka förklara det?
Den känns mer ”jag” på något sätt.
Där har vi det.
/Elfwingson
Ganska ofta pillar jag ihop små arr och ganska ofta går det åt helvete men lika många gånger blir det nästan bra. Jag försöker ha som grundregel att det senaste projektet aldrig får vara sämre än sin föregångare. En tämligen enkel uppgift kan tänkas men (oftast) ack så svår att genomföra. För dig som antingen känner mig eller följt den här bloggen vet om att låten Himmelstalund alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Det är dött lopp om det är texten eller om det är arret som gör att jag tycker om den här låten så mycket. Den fanns med på Glöd från start. Den var första spåret och skulle liksom ”öppna” hela skivan. Nu hamnade inte den ”rockiga” versionen på Glöd utan det blev den mer stillsamma duettversionen. Nåväl, jag har aldrig riktigt släppt den ”gamla” (och första) versionen dock utan låtit den ligga och samla damm. Men häromdagen tog jag mod till mig, transponerade den (det vill säga bytte tonart) och tog bort samtliga audiospår förutom trumspåret (som visserligen krävde en hel del om-mixning) och började om från början.
När allting var klar ungefär ett dygn senare var jag mer än nöjd. Och den här gången fick jag till ackgitarrerna precis sådär luftiga och sköna som jag alltid velat ha dem. Den här gången blev sången råbra och stämmorna sitter som gjutna. Nu låter Himmelstalund som den ska göra och med det menar jag inte att duettversionen på skivan är dålig. Tvärtom, den platsar mer än väl in på Glöd men jag har alltid tyckt att den rockiga versionen är bättre. Den känns helt enkelt mer... Hm, hur ska jag försöka förklara det?
Den känns mer ”jag” på något sätt.
Där har vi det.
/Elfwingson
söndag, maj 17, 2009
När hemligheten inte är så hemlig längre
Jag ska berätta en hemlighet; det är faktiskt inte jag som präglar produktionerna. Det är ni andra som slutligen sätter den sista spiken i kistan vare sig det är medelst ett outstanding låtskrivande eller en vacker röst.
L tackade mig för att jag plockat fram frukosten härom morgonen. Det är visserligen ingenting att tacka för (mycket eftersom jag hade mer tid att göra det på medan hon susade runt i lägenheten som, ett ganska sött, yrväder. Och jag ska säga att när det inträffar är det bäst att hålla sig så mycket ur vägen som man bara kan medan marmelad, smör, kaffe, fil och smörgåsar placeras ut på köksbordet). Senare på dagen menade hon att vi gör Jag är hos dig igen jävligt bra (någonting jag faktiskt är böjd att hålla med om) och sedan berömde hon mig för att jag sjungit en andrastämma på samma låt (och det är nu den här texten slutar handla om L's och mitt frukostäventyr och glider in i musikproduktionsvärlden).
Närhelst jag proddat mindre projekt tillsammans med människor i min närhet haglar alltid superlativen över mig. När det begav sig öste T skopor med beröm över mig och han visade sin stora tacksamhet över att jag proddade hans skiva, Vita nätter. Vid ett tillfälle, när allting nästan var klart, frågade han med ett skevt leende ”vad fan har du gjort?” A har under flera projekt och sessionsrep ”aah”- och ”ooh”:at över vissa grejer jag fyllt hans låtar med. Det kanske är en baslinje som passar just för tillfället eller bara ett trumkomp som helt enkelt känts väldigt bra.
Som sagt; L berömde mig för en andrastämma på den där Winnerbäck-låten (som ingår i Dreams of L.A-projektet) och menade att den där stämman ”gjorde hela låten”. Men jag har väldigt svårt att förlika mig med (och kanske, i förlängningen, ta till mig) det där berömmet. Det känns inte rättvist. Nja. ”rättvist” är nog fel ord. OK, det känns inte befogat på något vis. Grejen är den att jag (nästan) aldrig tänker när jag proddar. Det som känns bra för tillfället hamnar på tejp. Å andra sidan så kanske man uppfattar saker och ting annorlunda dagen efter och funderar i banor som ”hur fan tänkte jag här?” och förändrar hela ljudbilden. Det jag försöker säga är nog att mycket helt enkelt bara ”blir”.
Nåväl, det där med att det på något sätt skulle vara jag som sätter produktionerna är i och för sig inte helt och hållet båg men jag menar ändå att det inte är jag som står för den där sista boosten på era produktioner. Det är inte jag som skrivit Slow down eller Where is she now? Det är inte jag som suttit vid köksbordet och meckat ihop text och musik till Vita nätter och det är absolut inte min andrastämma som ”gör” Jag är hos dig igen.
It's all you, baby.
/Elfwingson
L tackade mig för att jag plockat fram frukosten härom morgonen. Det är visserligen ingenting att tacka för (mycket eftersom jag hade mer tid att göra det på medan hon susade runt i lägenheten som, ett ganska sött, yrväder. Och jag ska säga att när det inträffar är det bäst att hålla sig så mycket ur vägen som man bara kan medan marmelad, smör, kaffe, fil och smörgåsar placeras ut på köksbordet). Senare på dagen menade hon att vi gör Jag är hos dig igen jävligt bra (någonting jag faktiskt är böjd att hålla med om) och sedan berömde hon mig för att jag sjungit en andrastämma på samma låt (och det är nu den här texten slutar handla om L's och mitt frukostäventyr och glider in i musikproduktionsvärlden).
Närhelst jag proddat mindre projekt tillsammans med människor i min närhet haglar alltid superlativen över mig. När det begav sig öste T skopor med beröm över mig och han visade sin stora tacksamhet över att jag proddade hans skiva, Vita nätter. Vid ett tillfälle, när allting nästan var klart, frågade han med ett skevt leende ”vad fan har du gjort?” A har under flera projekt och sessionsrep ”aah”- och ”ooh”:at över vissa grejer jag fyllt hans låtar med. Det kanske är en baslinje som passar just för tillfället eller bara ett trumkomp som helt enkelt känts väldigt bra.
Som sagt; L berömde mig för en andrastämma på den där Winnerbäck-låten (som ingår i Dreams of L.A-projektet) och menade att den där stämman ”gjorde hela låten”. Men jag har väldigt svårt att förlika mig med (och kanske, i förlängningen, ta till mig) det där berömmet. Det känns inte rättvist. Nja. ”rättvist” är nog fel ord. OK, det känns inte befogat på något vis. Grejen är den att jag (nästan) aldrig tänker när jag proddar. Det som känns bra för tillfället hamnar på tejp. Å andra sidan så kanske man uppfattar saker och ting annorlunda dagen efter och funderar i banor som ”hur fan tänkte jag här?” och förändrar hela ljudbilden. Det jag försöker säga är nog att mycket helt enkelt bara ”blir”.
Nåväl, det där med att det på något sätt skulle vara jag som sätter produktionerna är i och för sig inte helt och hållet båg men jag menar ändå att det inte är jag som står för den där sista boosten på era produktioner. Det är inte jag som skrivit Slow down eller Where is she now? Det är inte jag som suttit vid köksbordet och meckat ihop text och musik till Vita nätter och det är absolut inte min andrastämma som ”gör” Jag är hos dig igen.
It's all you, baby.
/Elfwingson
tisdag, maj 12, 2009
”Har du kvar din röda cykel?” - Claes Jansson
Den var absolut inte ny men den var vacker ändå. Jag vet att jag var så otroligt stolt över den och vi var oskiljaktiga genom många, långa år.
När jag var en sisådär fem-sex år fick jag min första cykel. Det hela hade börjat några veckor innan när jag vid köksbordet förklarade att jag ville ha en ny cykel. ”Nej, en ny cykel är alldeles för dyr” förklarade min föräldrar och tittade på mig med den där ”ledsen-killen-men-du-får-allt-vänta”. Case closed. Mina päron har alltid varit hårdare än flinta när det kommer till tjat och aldrig vikt en tum. Efter någon vecka eller så berättade pappa att vi skulle åka på en utflykt till Öland. Det här utspelade sig på vårkanten så det kändes inte så angeläget att åka till den vindpinade ön men eftersom jag inte hade sådär vansinnigt mycket att säga till om fick jag helt enkelt acceptera mitt öde och följa med.
Vi kringlade oss upp mot Löttorp och stannade vid en stor bondgård någonstans ute på vischan. Jag minns det där så väl; det regnade och träden hade precis fått den initiala grönskan över sina grenar. Några flyttfåglar flög ystert högt över våra huvuden och under oss doftade marken friskt. Vi stegade upp längs en sorts allé (som för en fem-sexåring verkade oändligt lång och mystisk på något vis). En man kom ut hälsade först på min pappa och sedan på mig med orden; ”jaha, och det här är den lycklige cykelägaren förstår jag?” Jag förstod ingenting. Pappa och den här mannen (som jag senare förstod var en före detta arbetskamrat) pratades vid lite och efter en stund försvann mannen in i ladugården. När han kom ut hade han med sig en cykel. Det var en röd DBS med en så kallad limpsadel, röd vimpel samt ett rött och ett grönt handtag. OK, det var inget solsken ute men på något vis gnistrade den där cykeln mot mig. Den log. Jag log och vi gnistrade i kapp. Jag tittade upp på min pappa. Han kramade min hand och blinkade som om han sa ”ja, den är din”. Sedan släppte han densamma och jag knatade iväg mot cykeln. Medan jag sprang mot cykeln kände jag en nästan omänsklig och bubblade känsla i magen. Det var, utan att överdriva, en helt fantastiskt känsla. Skulle jag få den här cykeln bara sådär?
Right out of the blue hade helt enkelt mina föräldrar bestämt sig för att hörsamma den yngste sonens önskan och via kontakter hittat en cykel som jag skulle få. Jag minns inte så mycket mer än just de där ögonblicken från den där händelsen på Öland men jag minns vad som hände när vi kommit hem igen. Självklart ville jag inget hellre än att prova min nya fina cykel men eftersom jag dock inte hade någon vidare motorik och balans (någonting jag i sanningens namn fortfarande kan ha svårt med. Fråga L får du säkert höra både det ena och det andra). Så pappa tog fram fram den där blå (och mycket oorganiserade) verktygslådan och trollade fram ett par stödhjul och monterade dem. Sedan fick jag hjälp att ta mina absolut första tramptag ute på vändplanen. Förmodligen trillade jag omkull ett par gånger men en lagom mängd Desivon samt några plåster senare skjutsade han iväg mig mot det stora äventyret Livet.
Nåväl, man kan ju tro att jag nu ska skriva någonting om att ”den där känslan har jag aldrig känt sedan dess” men tji fick du. För varje gång jag ger bort någonting, typ en present eller bjuder exempelvis L på mat infinner sig alltid den där euforiska känslan. Det liksom... Nej, jag kan inte förklara det. Det känns bara väldigt, väldigt bra och fantastiskt att ge bort någonting. Jag uppskattar såklart att få presenter men känslan av att ge bort någonting slår det med hästlängder.
/Elfwingson
Jag har faktiskt kvar min röda cykel. Den står där uppe på familjens gård, tar igen sig i en övergiven spilta och på något vis (och dammet till trots) gnistrar den fortfarande mot mig.
När jag var en sisådär fem-sex år fick jag min första cykel. Det hela hade börjat några veckor innan när jag vid köksbordet förklarade att jag ville ha en ny cykel. ”Nej, en ny cykel är alldeles för dyr” förklarade min föräldrar och tittade på mig med den där ”ledsen-killen-men-du-får-allt-vänta”. Case closed. Mina päron har alltid varit hårdare än flinta när det kommer till tjat och aldrig vikt en tum. Efter någon vecka eller så berättade pappa att vi skulle åka på en utflykt till Öland. Det här utspelade sig på vårkanten så det kändes inte så angeläget att åka till den vindpinade ön men eftersom jag inte hade sådär vansinnigt mycket att säga till om fick jag helt enkelt acceptera mitt öde och följa med.
Vi kringlade oss upp mot Löttorp och stannade vid en stor bondgård någonstans ute på vischan. Jag minns det där så väl; det regnade och träden hade precis fått den initiala grönskan över sina grenar. Några flyttfåglar flög ystert högt över våra huvuden och under oss doftade marken friskt. Vi stegade upp längs en sorts allé (som för en fem-sexåring verkade oändligt lång och mystisk på något vis). En man kom ut hälsade först på min pappa och sedan på mig med orden; ”jaha, och det här är den lycklige cykelägaren förstår jag?” Jag förstod ingenting. Pappa och den här mannen (som jag senare förstod var en före detta arbetskamrat) pratades vid lite och efter en stund försvann mannen in i ladugården. När han kom ut hade han med sig en cykel. Det var en röd DBS med en så kallad limpsadel, röd vimpel samt ett rött och ett grönt handtag. OK, det var inget solsken ute men på något vis gnistrade den där cykeln mot mig. Den log. Jag log och vi gnistrade i kapp. Jag tittade upp på min pappa. Han kramade min hand och blinkade som om han sa ”ja, den är din”. Sedan släppte han densamma och jag knatade iväg mot cykeln. Medan jag sprang mot cykeln kände jag en nästan omänsklig och bubblade känsla i magen. Det var, utan att överdriva, en helt fantastiskt känsla. Skulle jag få den här cykeln bara sådär?
Right out of the blue hade helt enkelt mina föräldrar bestämt sig för att hörsamma den yngste sonens önskan och via kontakter hittat en cykel som jag skulle få. Jag minns inte så mycket mer än just de där ögonblicken från den där händelsen på Öland men jag minns vad som hände när vi kommit hem igen. Självklart ville jag inget hellre än att prova min nya fina cykel men eftersom jag dock inte hade någon vidare motorik och balans (någonting jag i sanningens namn fortfarande kan ha svårt med. Fråga L får du säkert höra både det ena och det andra). Så pappa tog fram fram den där blå (och mycket oorganiserade) verktygslådan och trollade fram ett par stödhjul och monterade dem. Sedan fick jag hjälp att ta mina absolut första tramptag ute på vändplanen. Förmodligen trillade jag omkull ett par gånger men en lagom mängd Desivon samt några plåster senare skjutsade han iväg mig mot det stora äventyret Livet.
Nåväl, man kan ju tro att jag nu ska skriva någonting om att ”den där känslan har jag aldrig känt sedan dess” men tji fick du. För varje gång jag ger bort någonting, typ en present eller bjuder exempelvis L på mat infinner sig alltid den där euforiska känslan. Det liksom... Nej, jag kan inte förklara det. Det känns bara väldigt, väldigt bra och fantastiskt att ge bort någonting. Jag uppskattar såklart att få presenter men känslan av att ge bort någonting slår det med hästlängder.
/Elfwingson
Jag har faktiskt kvar min röda cykel. Den står där uppe på familjens gård, tar igen sig i en övergiven spilta och på något vis (och dammet till trots) gnistrar den fortfarande mot mig.
torsdag, maj 07, 2009
Det är inte så märkligt egentligen
Har du någonsin varit med om att få någonting kastat i ansiktet (och det inte har varit en tårta)? Man blir liksom så förbluffad att man helt enkelt inte får tid att mobilisera något försvar. Sedan, när allt är över, kommer du på en jävligt bra comeback. Nåväl, redan efter två minuter in i samtalet kokade jag och i normala fall skulle jag låtit hell reign upon their sorry asses men
I bland måste man helt enkelt låta allting ta sin tid och inte störa den där så oerhört viktiga tiden av bottenlös sorg och odefinierbar ilska.
OK, jag tar allt ni sa på den förlamade sorgens konto. Ni är ledsna. Ni är upprörda. Ni är chockade. Ni är förmodligen väldigt mycket, men det hindrar inte mig från att ta riktigt jävla illa vid mig.
För helvete, det är många år sedan jag beslutade mig från att inte ens försöka rädda världen och människor i den. Nej, det håller inte. Ni kan inte ens tänka tanken på att skylla allt på mig. Men som sagt var; allting ligger på den förlamade sorgens konto och jag tänker inte jiddra mer om det nu. Gå igenom det här nu, kom ut på andra sidan så pratar vi med varandra då istället, OK?
Vi säger så.
Jag är alltid bäst på en grej och det är att vara just Claudio Henrik Andreas Elfwingson (med vad allt det innebär). Ingen annan är speciellt bra på det, jag lovar.
/Elfwingson
I bland måste man helt enkelt låta allting ta sin tid och inte störa den där så oerhört viktiga tiden av bottenlös sorg och odefinierbar ilska.
OK, jag tar allt ni sa på den förlamade sorgens konto. Ni är ledsna. Ni är upprörda. Ni är chockade. Ni är förmodligen väldigt mycket, men det hindrar inte mig från att ta riktigt jävla illa vid mig.
För helvete, det är många år sedan jag beslutade mig från att inte ens försöka rädda världen och människor i den. Nej, det håller inte. Ni kan inte ens tänka tanken på att skylla allt på mig. Men som sagt var; allting ligger på den förlamade sorgens konto och jag tänker inte jiddra mer om det nu. Gå igenom det här nu, kom ut på andra sidan så pratar vi med varandra då istället, OK?
Vi säger så.
Jag är alltid bäst på en grej och det är att vara just Claudio Henrik Andreas Elfwingson (med vad allt det innebär). Ingen annan är speciellt bra på det, jag lovar.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)