Excelsior! Eller något i den stilen...

”Everybody gets a second i the sun. I have a feeling mine has just begun.”
- Kent

Medan den östgötska eftermiddagen pågår blander sig ett orange ljus med cigarettröken och får röken att bli nästan gul. ”Stålgrå rök med gula inslag” tänker han och blickar ut över Norrköpings gråa hus. Men hur grå än vardagen ter sig i övrigt så är pojken i Tornet i ett tillstånd som är lite mer kaosartat än vanligt. In a good way that is för han har gått och blivit kär. Ja, jag vet, det kanske kommer lite som en chock för dig men ändå...

Pojken i Tornet är kär, ler och menar det. Dessutom ler han ganska ofta åt ingenting. Han bara går omkring och ler. Låt honom göra det. Låt honom traska runt i höstlöven medan han nästan (men bara nästan) är beredd är att lägga sig ner och göra en ”lövängel” (kom igen, man kan ju inte tappa huvudet fullständigt). Sedan utbryter natten som avslöjar alla tusentals stjärnor. Och det är när natten sluter sig runt pojken i Tornet som han tyst, tyst viskar till kvinnan bortom Österlens vindpinade slätter: ”Kyss mig som en slägga...”

/Elfwingson

Foto: Åsa

Usus est magister optimus, sa de och skrattade både länge och mycket åt sig själva

I går var H-bandet ute på äventyr, vi var nämligen i Stockholm. Den ”kungliga hufvudstaden” i allmänhet och Grand Hotel i synnerhet fick storslaget besök av oss och valda av näringslivet förundrades över vår finstämda stämsång. Jag förstår att Linköpings universitet vill framstå som ett bra universitet när de engagerar H-bandet som underhållning under ett par timmar. De borde känna sig ofantligt privilegierade som fick höra oss...eller så tyckte de bara att vi vi var jobbiga och ett "nödvändigt ont". I vilket fall som helst, vi fick duktigt med pengar för det där giget och då är ju vi nöjda och glada. Vilka vi gigar för är ju mindre intressant. Vi kunde inte brytt oss mindre.

För min egen del var jag glad att återigen få sjunga ihop med pojkarna. Nu var det ett tag sedan, men vi klarade av det där giget med galans som sig bör när det kommer till H-bandet. Vi levererar. Som fan dessutom. Men jag tror att vi inte kommer att sjunga ihop så värst länge till. Det är ju det som är det tråkiga med sådana här grejer som sker på tillvidarebasis. Så länge som man pluggar ihop så är det ju lungt, men den dagen alla försvinner från staden är det mer eller mindre kört. Alternativt bildar jag och A någon typ av utbrytarfalang och fortsätter. Eller kanske inte alls...

/Elfwingson

365 dagar and still going strong...

Ödmjuk som är jag hyllar jag mig själv denna dag...
I dag är det faktiskt ett år sedan jag publicerade den allra första texten. Leve mig! Typ.
Hovfotografen menade att jag borde fira allting med att helt sonika lägga ned bloggen, men jag har en stark känsla av att jag faktiskt inte kommer att göra det. Jag kommer att, vare sig du vill det eller inte, fortsätta ventilera ett axplock av alla mina tankegångar, funderingar och drömmar. På gott och ont.

Jag upprepar: Leve mig!

/Elfwingson

Alla dessa listor

Ålder:
27... Och ett halvt.

Yrke:
För närvarande utbildar jag mig till musikproducent.

En mening jag upprepar ofta:
"Å ena sidan..."

Tidskrifter, tidningar, TV- och radioprogram jag inte kan leva utan:
Tidskrifter: Ordfront, Bleck, Studio och Illustrerand Vetenskap.
Tidningar: DN, Svenska Dagbladet, Metro, Folkbladet och Östran/Nyheterna.
TV-program: SVT Nyheterna, Family Guy, Simpsons och Kulturnyheterna.
Radioprogram: Ekot, Spanarna och På minuten.

Saker jag stirrar på:
För protokollets skull vill jag påstå att "stirrar" är ett starkt ord. Jag skulle vilja säga "betraktar".
Människor. Helst barnfamiljer i kön på ICA Strömmen där sammanbrottet inom familjen ser ut att vara farligt nära. Arga föräldrar är vansinnigt underhållande.

Saker jag aldrig skulle stirra på:
Olyckor av alla slag. Sådana saker kan man ju för bövelen inte ställa sig till att stirra på, eller hur?!

Är erotisk utstrålning ett plus?
Det beror på vem som utstrålar den. Personligen har jag alltid ett erotiskt skimmer runt mig... Eller kanske inte alls!

Kan du sammanfatta de senaste tusen åren i tre ord?
Fort. Fortare. Fortast.

Kan du sammanfatta de tre tusen senaste årens mediautveckling i tre ord?
Runsten. Penna. Dator.

/Elfwingson

Det var väl mer att jag ville ha det sagt...

Jag är inte rädd för Döden. Inte som sådan alltså. Jag är inte rädd för hel den där grejen med att man är borta och ute ur matchen. Nej, jag är inte rädd för Döden. Däremot är jag otroligt rädd för på vilket sätt jag kommer att dö. Jag vill inte vara den som dör en ensam död och jag vill inte dö en våldsam död. För när jag dör vill jag att så många som möjligt ska vara samlade runt mig liksom. Vi ska prata en massa, kanske minnas någonting eller bara sitta tysta. När jag dör får det inte vara våldsamt. För jag vill inte vara den som dör, hostandes blod på någon bakgata någonstans efter en misshandel. Jag vill inte vara den som dör inklämd mellan två säten i en personbil. Nej, jag är inte rädd för Döden. Men jag är väldigt rädd för att den ska bli ensam eller våldsam. Eller båda dessa alternativ.... Samtidigt. Men, jag tror också att det kommer att ta ofantligt lång tid innan jag dör. Jag kommer nog att vara extremt gammal och kunna se tillbaka på ett långt, och stundtals, väldigt lyckligt liv. Där och då, på dödsbädden, kommer jag att bikta allt.

Men vet du vad, det är allt ett bra jävla tag tills dess.
Bara så att du vet.

/Elfwingson

Foto: Linda

Spöket vi alla älskar att hata

"Om du stirrar för länge ner i en avgrund, stirrar avgrunden tillbaka på dig"
Friedrich Nietzsche

För några nätter sedan gav pojken i Tornet nästan upp allting. Eller, i och för sig: han gav faktiskt upp, om än bara för en liten stund. Just då kändes det som en bra grej att hoppa av musikproducentprogrammet, emigrera till Månen och bli eremit på heltid. På det hela taget kan man säga att en jävla massa negativa vibbar flöt genom huvudet på pojken. ”Fuck this, det är fan inte värt det” tänkte han och ville bara lägga ner allting. Sedan lugnande han ner sig avsevärt. Han blir lite stimmig i bland, pojken i Tornet. Men fy fan, vad jag älskar honom ändå. Han kan skratta (fastän han gör det åt sig själv emellanåt), han kan tjuta som fan och bryr sig inte ett spår om det skulle vara sjuhundra människor omkring honom vid det tillfället och han har en plan med Livet. Men i bland blir han rädd. Han blir rädd och framförallt väldigt osäker på många saker och vill bara lägga ner, flytta utomlands och aldrig mer se tillbaka. Det är då som jag oftast inte gillar honom. ”Du måste fan ta dig i kragen nu, kompis” säger jag till honom. ”Väx upp, bli vuxen någon gång och försvinn för alltid ur den där studentbubblan” ropar jag till honom och bitchslappar upp honom rent mentalt. Jag tror att ordet jag söker efter är ”mänsklig”.

Pojken i Tornet är helt och hållet ”mänsklig”.

/Elfwingson

En lavin av saknad

Medan herr Berg sjunger att ”[...] och de små, små orden är svåra ord. Och de hårda orden är enkla ord” tänker jag återvända till en gammal kär (?) käpphäst: saknad. Jag tror att du har fattat det vid det här laget att jag emellanåt saknar. Vissa gånger saknar jag känslotillfällen som bara dyker upp några få gånger om året, men oftast saknar jag personer.
Mina vänner närmare bestämt...

Jag saknar T och att bara få sitta bredvid honom medan han spelar några av sina låtar. Senare skulle han ha en utläggning om Paul Auster (eller någon annan författare) och jag skulle fråga massor, lyssna och lära mig. Sedan skulle vi sitta i köket och dricka kaffe samt röka på tok för många cigg.

Jag saknar L och att få sitta i hennes vackra kök och dricka kaffe eller kanske något fräsigt thé som jag aldrig druckit förut. Men först skulle jag ta av mig skorna och prydligt ställa dem invid väggen i den där smala hallen. Jag skulle gå på upptäcksfärd i hennes skivsamling och troligtvis hitta några sköna schlagerhits och såklart en hel massa annan bra musik. Sedan skulle jag ställa mig vid fönstret och röka och blicka över den oerhört exotiska utsikten. Till slut skulle jag ta gitarren, den där blå, och lira några licks.

Jag saknar Hovfotografen och att sitta med henne nere vid campus. Vi skulle sitta där och inte säga så mycket. I bland skulle hon dra en skön kommentar och vi skulle skratta samtidigt som vi minns att någon av oss läst någonstans att det ska vara nyttigt att skratta. Vi skulle köpa varsin kaffe och tyst berätta små historier för varandra. Fullkomligt vansinniga historier om människorna som kommer och går vid den där trappan precis utanför Kåkenhus. Sedan skulle jag sitta och tyst iaktta henne medan hon tecknar någonting i sitt skissblock. Jag skulle bli imponerad av hennes ”klotter” (som hon själv kallar det) och önska att även jag en vacker dag kunde teckna lika vackert som henne.

Jag saknar mina vänner. Hjärtat klyvs mitt itu medan jag tänker på att de är så jävla långt borta i bland. De minsta rutorna i världen och telefonen räcker inte till i bland. Jag skulle så gärna vilja ha dem här. Jag vet inte om det var alldeles för länge sedan nu som jag skrev (eller sa det) men...

Jag älskar er, mina vänner. Och jag saknar er så in i helvete.

/Elfwingson

En utav Hovfotografens alla listor...

Vad gör du just nu?
Försöker plugga. Någonting som går extra dåligt när Hovfotografen bombaderar mig med listor. Men vad gör man inte för sina vänner...?

Är du pinsam på fyllan?
Om du anser att en extra-super-multi-hyper pratig Elfwingson är pinsam så "ja".

Är du blyg?
Njaa... Kvistig fråga i och för sig. Jag tror inte det. Eller vänta lite här nu... Jo, i bland blir jag faktiskt lite blyg, men vill gärna prata bort det efteråt och inte låtsas om som det har hänt.

Roligaste resa?
"Rolig" är ett starkt ord. En väldigt intressant och nyttig resa däremot var den till Polen -98 då jag och några gymnasiepolare besökte Stutthof, ett koncentrationsläger strax utanför Gdansk som en uppgift i samhällskunskapsundervisningen. Det var en resa som gjorde extremt starkt intryck på mig. Jag anser för övrigt att alla borde göra en studieresa till något av de många koncentrationslägren som finns.

När spydde du senast?
I oktober förra året. Vi talar inte mer om den saken...

Vilken låt lyssnar du på?
Verkligen (Kent)

Har du sovit i din egen säng inatt?
Ja.

Har någon annan sovit i din säng inatt?
Nopps.

Har din pappa glasögon?
Ja.

Mamma också?
Ja.

Har du glasögon?
Så in i helvete! Jag är översynt och ser så gott som ingenting utan mina brillor. Men det är väldigt sällan jag har dem på mig när det ska plåtas.

Bor du i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Ingen av ovan nämnda städer. Däremot bor jag i Norrköping men drömmer mig stundtals bort till andra ställen.

Vem är du mest kär i och varför?
"Vem är du kär i och varför?" Går vi i lågstadiet fortfarande?

Har du sagt "jag älskar dig" till någon idag?
Inte i dag, men jag säger det ganska ofta till både T och L.

Vad tycker du är äckligt?
Åtskilligt.

Vad såg du senast på TV?
Nyheterna på SVT.

Vem fick du SMS ifrån senast och vad stod det?
Det var ifrån I och det löd "Men hur kommer det sig?"

Är det lätt att förföra dig?
Hovfotografen, jag tror att vi har pratat om det här redan...

Hur svarar du i telefon?
Beror på vilken tid på dygnet man väljer att ringa. På morgonen blir det ett karatehest "Hallååå...?". Under dagen (under förutsättning att jag vet vem det är som ringer) är det ett snabbt "Allá!". Om kvällen blir de nog ett "Jaa?" som jag har fått veta låter "otåligt" och "nästan lite surt".

Vad har du för intresse?
Mina vänner, musiken, kaffet och cigaretterna.

/Elfwingson

”Wunderbar” utropade pojken i Tornet när hösten var över honom

Det var Kulturnatt i går. Norrköpings gator fylldes till bredden av mer eller mindre kulturella människor som sprang runt och tittade samt deltog i många av de olika aktiviteterna som anordnandes. Inte för att jag hade någon koll på vad som hände, vad jag däremot visste var att Peps Persson gigade på Flygeln på kvällen och det skulle jag samt fyra galenpannor till både åhöra och se. Så var tanken i alla fall... Några missöden senare (som inte vi kan lastas för) befann vi oss på Trappan (det nybyggda studenthuset här i Norpan). Där både dansade och drack vi tappert till klockan var halv tre. Med en tanke på efterfest som blev till pannkaksmys (där jag fick två korvar med bröd i stället) satte jag punkt för Kulturnatten 2006. Dessutom började den här dagen oerhört bra. Mest tack vare att jag slog upp de lite grumliga, bruna ögonen och bara var lite bakis. Det ordnade upp sig efter en tandborstning, några glas vatten samt ett telefonsamtal från T. Det kändes bra att få prata dig, brorsan. Även denna dag avslutades på ett nog så bra sätt. Först ett telefonsamtal från L och sedan ett par timmars promenad och ett långt samtal med I om gårdagens äventyr är en bra avslutning på en bra dag, vare sig du tror det eller inte. Nåväl, hösten är över oss och jag kunde inte vara mer nöjd. Nu börjas det: thé i löjligt stora koppar, blåsiga och mörka höstkvällar, flera timmar framför datorskärmen med de pastellfärgade ljudspåren samt kaffe nere på campus. T och L: hösten är över oss och lövträden rodnar vackert som blyga konfirmander. Hösten är här! Leve den! Leve oss, mina vänner.

/Elfwingson

Det är sådana här dagar man känner att man verkligen lever

I dag har det varit en bra dag. Jag steg upp ofantligt tidigt och pluggade nästan hela dagen utan avbrott. Isthé och några leverpastejsmörgåsar rutschade ner i magen med ett ”tjosan”. Sedan lagade lagade jag Flygande Jacob medan jag mobiliserade mina röstresurser och sjöng med i ”If I were a rich man” ur Fiddler On The Roof, ”Der Vogelfänger” (Papageno's aria för dem inte som är bekant med Mozarts mästerverk Trollflöjten) samt ”Red & Black” från les Misérables. Sedan avslutades det hela med filmkväll (Sideways) och en flaska Merlot hos A och L. En riktigt pretentiös eftermiddag och kväll med andra ord. Men fy fan, vad jag trivdes.

/Elfwingson

Jag säger aldrig ”hej då” till henne. Jag säger ”på återseende”

På slaget fyra kommer bussen och nästan allting sägs sådär i sista minuten. Hon tar sin gigantiskt stora ryggsäck och kastar in den i bussen stora svarta mage. Den försvinner bland ungefär sjuhundra resväskor och ryggsäckar. Hon tar sin bok, laptop, iPod och en flaska vatten med sig på flygbussen.
- Säg ingenting fånigt och sentimentalt nu, för då börjar jag fan i mig tjuta, säger jag.
- Åhh, det gör du ju redan, svarar hon och torkar bort några av sina egna tårar.
- Jag saknar dig redan, säger jag sedan och ger henne samtidigt en löjligt stor påse med Gott & Blandat.
- Nämen åh vad du är gullig, utbrister hon och menar att resan kommer att bli mycket bättre med denna påse full med lycka.
- Ja, för det har ju inte något att göra med ditt abnorma craving för godis?
- Inte alls. Hur kan du tror det? säger hon med spelad förvåning. Hon ger mig en kram och en puss på kinden och går upp i bussen. Hon är en utav de sista som gör det. En äldre kvinna tittar på oss: två ungdomar med rödkantade ögon som inte ens försöker spela oberörda och tuffa.
Sedan går bussen och jag ser någon vinka. Det kanske är hon, men å andra sidan skulle det inte vara hennes stil liksom. Men i tron på att hon fått akut hjärnsläpp vinkar jag tillbaka och hoppas någonstans längst in att det kanske är hon som vinkar. Medan jag går hemåt blixtrar en sensommarsol över mig, alla människor och bilar rör sig som i ultrarapid. Jag flyter bort i musiken förlovade land och blir ofantligt sugen på kaffe. I samma sekund vibrerar mobilen till och det är I som undrar om jag har lust att ta en fika på stan. ”Inte idag” blir mitt inte så uttömmande svar tillbaka. Jag vill bara gå hem, lägga mig under täcket och inte komma fram förrän den är december då jag högst eventuellt ska få träffa henne igen. Brunbränd, lycklig och full med anekdoter.

På återseende, Hovfotografen.

/Elfwingson

Jag ville egentligen inte alls bli plåtad...

I bland blir jag en pretentiös besserwisser som bara älskar att orera, förklara och avbryta ditt resonemang och då är jag extremt alldeles jävla jättedryg att ha att göra med. I bland vill jag bara sjunka ner i en tidning och läsa utrikesnyheterna utan att bli störd. I bland vill jag gå ner till en pub med dig och dricka rom och cola (eller ett par glas vin) och bara hålla käften. I bland vill jag bara softa runt på stan utan något speciellt ärende och lyssna på musik. I bland kan jag vara smakråd om du ska köpa nya kläder (fastän jag innerst inne bara vill lägga mig ner och dö eftersom det är så vansinnigt tråkigt att vara just smakråd, men vad gör man inte om Hovfotografen under hot drar en med ner på stan). Men oftast är jag faktiskt vara en skön snubbe att umgås med. Det vet du också. Jag ville egentligen inte alls bli fotad vid just de HÄR tillfället, men jag antar att de här bilderna är de mest naturliga som du någonsin kommer att få se. Och om vi tar ett steg ännu ett steg närmare sanningen så var det nog så att jag var alldeles för trött för att säga ifrån.

/Elfwingson

Foto: Åsa

På förekommen anledning återvänder jag till min sedvanliga litteratur

På ett varmt tåg på väg ner till Malmö i somras streckläste jag Månpalatset av Paul Auster. T hade orerat sig alldeles vild över denna författare en längre tid och hällt liter av beröm över Auster en hel vår och sommar, därför lånade jag just Månpalatset av en kompis här i Norpan. Månpalatset var extremt bra, så styrkt av min läsgirighet lånade jag även New York-trilogin. ”Om Månpalatset var så sjukt bra så kanske Austers andra romaner vara minst lika bra” resonerade jag. Tänk så in i helvete fel jag hade. Jag har precis avslutat Stad av glas och förbanne mig vad stentrist den var! Den var lika spännande att läsa som att titta på när färg torkar. Grymt besviken går jag alltså tillbaka till mina favoritförfattre: Dean R Koontz, H P Lovecraft, E A Poe och Sven Hassel och det är den sistnämnde jag ska berätta lite om nu. Men först ett litet utdrag från en utav hans böcker:

”- Varför deserterar ni inte? Ni kämpar för en förlorad sak. Gå under jorden här i Frankrike. Det finns många som skulle hjälpa er.
- Det är något, som ni inte förstår. Jag är soldat som miljoner andra. Jag har mina kamrater. kompaniet är mitt hem. Om jag deserterar, sviker jag kamraterna, som litar på mig, liksom jag litar på dem. Man deserterar bara i ett anfall av vanvett. Vi är fem kamrater i en stridsvagn. En dödens kvintett. Vi vet, att vi har förlorat kriget. Det har vi vetat länge. Långt innan politikerna hade det klart för sig. Det är kamratskapet, som får en att fortsätta. Ni kan läsa om det hos Remarque. Hans Katczinsky, pratmakaren, löjtnant Ludwig och Paul är sådana som vi. De visste också, att kejsarens krig var förlorat, men inte de heller kastade ifrån sig gevären. De fortsatte troget. De hade liksom vi bara en sak kvar - kamratskapet. De fruktade freden mer än kriget. Freden betydde upplösning av kompaniet. att bli utkastad i ensamhet. Det värsta av allting. Hellre död än ensamhet. Det är svårt att förstå, när man inte har prövat på det. Läs Remarque, men läs honom långsamt, så kommer ni att förstå.

[...]

- Berätta för mig om kriget!
- Vad ska jag berätta? Kriget är likadant. Man är tillsammans med sin bäste vän. I nästa ögonblick står man och stirrar på en grötig massa. Man är ensam. Det är kriget. Raserade hus, skrikande förtvivlade människor, dånande kanoner, skarpa kommandoord. Det är kriget. Dammiga vägar, torra strupar, ömma fötter, värkande muskler, längtan efter sömn, tärande svält. Det är kriget. Slag av kolvar mot försvarslösa människokroppar, brak av explosioner, rop om nåd och bamhärtighet, hänsynslöst mördande. Det är kriget. Något annat kan jag inte berätta.” *

Dansken Sven Hassel var tjugo år när han tog värvning i den tyska armén (Wermacht) strax innan 2:a världskrigets utbrott. Efter några små felsteg hamnade han hastigt (men inte speciellt lustigt) i en straffbattaljon, 27:e pansarregementet. För dem som inte vet de kan jag avslöja att just straffbattaljonerna var de minst ansedda enheterna (på båda sidorna) under kriget. Det var de som fick de värsta uppdragen och mer eller mindre alltid gick i täten (i och för sig tillsammans med pionjärerna - ”kanonmaten”) och betraktades som allmänt slaktavfall. Ingen av straffsoldaterna förväntades att överleva mera än ett par dagar men en del överlevde faktiskt kriget, däribland Sven Hassel själv. I en straffbattaljon hamnade alla sorters människor: politiskt och religiöst oliktänkade, tjuvar och militärfängelsekunder vars enda alternativ var dödsstraff. Oftast blandades olika nationaliteter i dessa regementen, precis som i Wermacht och Waffen-SS. Det Hassel menar på är att dessa soldater inte slogs för ”Führer und Vaterland” utan helt enkelt för att överleva.

Böckerna präglas av ett extremt grovt språk men också en sorts antikrigsromantik, precis som Seigfried Sasson, Robert Graves och Erich Maria Remarque's böcker också gjorde på sin tid. Jag vet inte hur många gånger jag har läst Hassel's böcker nu men det är tillräckligt många gånger för att känna någon form av sympati för Hassel och hans ”brothers-in-arms”: unteroffizer Alfred Kalb (Legionären) yrkessoldaten som hade varit vid Främlingslegionen, feldwebel Peter ”Barcelona” Blom som hade kämpat med de kommunistiska 4. ingeniero del ejecito español under spanska inbördeskriget, den stendumme obergefrieter Wolfgang ”Lillebror” Creuzfeldt - Hein Hoyer Strasse's värsta avskum, den humanistiske och rättrådige feldwebel Willie ”Oldfuchs” Beir, obergefrieter Joseph Porta med sin outtömliga svada och unteroffizer Julius Heide - mönstersoldaten (som enligt Hassel, blev generalmajor inom den östtyska krigsmakten efter kriget). Visst är det så att vissa romanfigurer etsar sig fast på ett märkligt sätt. 5:e kompaniets 1:a pluton som ingick i det 27:e pansarregementet har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

/Elfwingson

* ur Likvidera Paris, Sven Hassel, 1967

Förresten, om man känner för att läsa mer om Sven Hassel och hans böcker så gör man det med framgång här.

Fotot finns att beskåda på La Gleize War Museum i Belgien och föreställer en okänd SS-Schutze som, belamrad med kontraband, skyndar vidare efter ett överraskningsfall på amerikanska förband vid Poteau.

Hovfotografen har hittat en lista som hon absolut tyckte att jag borde besvara så sanningsenligt som möjligt

Nämn en skönhetsprodukt du inte skulle klara dig utan!
"Klegg" givetvis.

Vad kommer du att införskaffa till hösten/vintern?
Ingen aning... Nya studiomonitorer kanske?

Nämn ett plagg som vi aldrig kommer få se dig i.
Snickarbyxor, helt klart.

Vad gillar du bäst hos dig själv utseendemässigt?
Ögonen är jag faktiskt jävligt nöjd med. Och nyckelbenen (såklart).

Sveriges bäst klädda enligt dig.
Personer som du och jag. Det vill säga, vi som är sköna och har hittat rätt med vår klädstil.

Sveriges sämst klädda enligt dig.
Ingen kommentar (men Steven Seagal är en bubblare, jag lovar).

Nämn en bloggare som du tycker klär sig i din smak!
Det har jag fan ingen koll på...

Vilket är ditt drömjobb?
Egentligen borde jag kanske säga "musikproducent" här kanske, men det får bli "framgångsrik författare".

Vad är det som utmärker just din blogg?
Haffa T eller L på stan och fråga dem.

Vad ligger högst upp på din önskelista just nu?
Att bli klar med ex-jobbet (en nåd att stilla be om).


OK, Hovfotografen är du nöjd nu?

/Elfwingson

Klara stjärnor och ett (numera) svartfärgat hår sveper förbi pojken i Tornet

Medan jag röker en cigg sitter jag i mitt fönster och pratar både länge samt ingående med Å. Samtidigt lyser en blek måne upp mitt glåmiga ansikte och alla stjärnor lyser i kapp med månen. Jag blir supernostalgisk på flera sätt och kommer ihåg en varm, varm natt i augusti. Då låg hon och jag på rygg i gräset och tittade på stjärnorna. Då, precis som nu, lyser de i kapp för att synas. Jag blåser ut den grå röken och knäpper i väg ciggen så att den landar på taket till soprummet. Jag vill minnas att det tills den där augustinatten var väldigt länge sedan som jag tog mig tid till att titta på stjärnorna. Därför var det ett mycket vackert och fint ögonblick att ligga där i gräset, i ett litet samhälle strax utanför Malmö, och liksom dela det ögonblicket med Å. Jag trodde att inte att det fanns människor som fortfarande gillade att ligga och titta på stjärnorna.

Inte i mitt sällskap i alla fall...

/Elfwingson

”Leendet är en sympatisk rynka som slätar ut de andra” - Bibi Rödöö

Om du slår upp ordet ”lycka” i en synonymordbok nära dig får du den här förklaringen: subst. 1 djup glädje, glädje, djup tillfredsställelse, sällhet, salighet, upprymdhet, eufori 2 gynnsamt öde, öde, slump, skickelse; tur, framgång, medgång, succé, välgång, välfärd. Någon frågar sig om varför hon inte är lycklig när hon kanske borde vara det. Jag satt och tänkte på det där och jag vill mena att lycka är någonting flyktigt. Lycklig är man så länge man är, liksom. Lite senare när man inte är ”lycklig” så kan man ju alltid försöka tänka tillbaka på de gångerna man var lycklig och så kommer man ihåg det och hajar att även ”olycka” är någonting flyktigt. Personligen så anser jag fortfarande att de är de små sakerna som gör en lycklig: exempelvis ringa L och lyssna till hur hennes dag varit, käka en köttbullemacka eller bara glida runt med en cigg på stan (naturligtvis behöver man inte göra dessa saker samtidigt). Det jag vill komma till är att man kanske inte ska gå runt och vänta (och framförallt inte grubbla) på att lyckorusen ska trilla ned över en som ett stilla höstregn utan att kanske låta dagen eller natten gå och låta allting bara hända. För när man väl står där och undrar vart tändaren tagit vägen, så händer det någonting som får ens dag att leva upp. Bli gladare. Ljusare. Och till och med kanske mer eller mindre "lycklig" för några få minuter. Det är de tillfällena som jag är jävligt nöjd med tillvaron. Och det är då jag ler och menar det.
Ler och är lycklig.

/Elfwingson

Sida vid sida längs med Drottninggatan

Medan Hovfotografen undrar vad jag egentligen håller på med (eftersom jag bara svarar helt kort på hennes anrop över den minsta rutan i världen), funderar jag på om det finns någonting mer i Indien, utöver indier och blodiglar. Jag skriver nämligen på en fyrapoängare om Indiens musikindustri. Samtidigt skriver jag en ”miniuppsats” (ja, vår lärare kallar det så!) om public service och huruvida public service's funktion faktiskt är överflödig på grund av Internet. Sedan tråkar allt och (nästan) alla ut mig och jag rusar ner på stan för att träffa Hovfotografen. Medan vi sitter där i en sensommarsol och småkall vind pratar vi om att hösten, trots allt, kommer även i år. Hon dricker sin latte medan jag sävligt suger i mig mitt isthé ur mitt löjligt stora glas. Både okända och kända människor går förbi. De okända tittar vi helt diskret på medan de kända människorna hälsas medelst glada tillrop. Klockan går alldeles för snabbt och snart börjar det skymma. Men det är inte förrän cafépersonalen börjar blänga surt på oss som vi bryter upp. Sida vid sida längs med Drottninggatan säger hon att hon kommer att sakna Vaxkupan, den lilla tobaksaffären där hon alltid får köpa cigaretter på kredit mot slutet av månaden och café Kuriosa (a k a ”små tanter och stora kakor”-caféet”). Sedan ger hon mig en lång kram och säger: "Jag kommer att sakna dig också, vännen".

För några helger sedan var D och A här och vi spelade in några (demo)spår. Synnerligen uppsluppen och framförallt lyrisk tog jag mig an mixningen strax efter de hade åkt hem. Jag vet inte varför jag blev så nöjd. Det är nog en mix av att de både är ofantligt duktiga på att skriva låtar ihop, arbetet gick tämligen smärtfritt men framförallt att de redan från början hade en klar och genomarbetad idé om hur låtarna skulle ”låta”. Det är en fröjd att få jobba med folk som vet vad de vill ha och inte är rädda för att få vänta några dagar extra medan jag mixar om saker och ting. Nu kanske det gör sitt till att vi faktiskt spelat ihop i samma band i flera år, men det var ju ett tag sedan och de där båda har ju utvecklats enormt mycket under den tiden som förflutit sedan I-bandet splittrades. I sommar var vi tre på ett smärre äventyr. Vi hade bestämt att vi skulle göra allvar av allting och grilla ute i skärgården och det gjorde vi också. Det var bara en som fattades, J. Vi blev ju en slagkraftig trojka, men en kvasi-kulturell kvartett hade varit skönt det också. Jag saknade i alla fall J medan jag satt där på en sten och grälade på korvarna för att de inte ville ligga stilla på grillen. Ibland bryter jag ihop av skratt, så även i somras. Man gör det när man umgås med A och D. A kom med några av sommarens skönaste kommentarer (eller vad sägs om ”Sicket skådespel!” när vi tände grillen?) medan D kort och koncist bröt ner alla väggar av tristess med sina rara cynismer.

Snart försvinner T till England, Hovfotografen ännu längre bort medan L snart ska göra sin praktik och bli (om möjligt) än mer överhopad med jobb.

Men jag ska inte gnälla för snart är hösten här och allting blir brandgult. Kan man vara annat än optimistisk?

/Elfwingson

Flykten från Sverige

”Show your fear or she may fade away” - Limahl

Hovfotografen kom med en trist besked i går kväll. Alltså, kanske inte så trist för henne, men för mig. Eller jag vill ändå inte säga att det var speciellt trist.... Eller... Jo men så där lite småtrist känns det ändå måste jag erkänna.

Nåväl, över ett par glas vin berättade hon att hon ska flytta utomlands. Hon blev klar med sin utbildning nu i våras så jag antar att det här beslutet att fly landet har mognat fram under sommaren. Ett bra beslut i och för sig, men ändå... Medan vi satt där och pratade på den där lilla mysiga puben som vi gjort till ”vår pub” spelades ”Never Ending Story” ut högtalarna och vi liksom hajade till och log.
"Fan vad länge sedan det var man hörde den låten” sa jag medan jag drack av mitt goda vin.
"Ja... Verkligen!" svarade hon. ”Ha, den får bli vårt soundtrack, Elfwingson!” utropade hon sedan. Under tiden satt jag och försökte komma på samtalsämnen som styrde bort diskussionen om flytten. Men jag antar att det är oundvikligt: snart kommer jag att stå där bland hundratals flyttkartonger i hennes lägenhet... Några dagar senare kommer jag att stå vid tåget och säga mitt ”på återseende”. Vad fan ska jag säga? Förbannat trist att inte ha möjligheten att hänga ut med henne som vanligt, men som hon sa:
”Det finns ju fortfarande mail och MSN så du måste ju inte ge upp allting for ever, Elfwingson!”
Det är ju i och för sig väldigt sant. Men ändå... Så det är nog dags att ta fram några av de där bra vibbarna och försöka göra även det här till någonting positivt. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skulle sakna henne. Jag kommer faktiskt att sakna henne henne som fan...

När jag gick hem öppnade sig himlen och spöregnet var ett faktum.

/Elfwingson

Goth...?

Hur uttalar man ordet ”goth”? Är det ”got”, ”gåht” eller den mer engelskorienterade versionen: ”gaath”? Därom tviste de lärde. Som jag exempelvis. Och Hovfotografen. Vi är ofantligt lärda med vet överlag väldigt lite tillsammans. Det är nästan skrämmande... Usch!

Jag vill i och för sig uttala ordet ”gaath” (eftersom jag anser att man inte ska försvenska utländska ord) medan Hovfotgrafen känner sig mer bekväm med "got"-uttalet. Någonting som däremot går alldeles utmärkt är att blanda in engelska ord i meningar när man känner för det och det gick i och för sig bra i K-huset. Där blev det mer regel än undantag det där med jargong. Överlag var det oerhört mycket jargong i K-huset.

Nåväl, tillbaka till ämnet: uttalet av ordet ”goth”. Hur i helvete uttalar man ordet egentligen?

/Elfwingson

I'm back on track and behind the beat

Två dagar. Det tog två dagar för mig att finna mig tillrätta i vardagen igen. Du vet vad jag menar: plugg, plugg, plugg och åter plugg. I mitt fall innebär pluggandet att sitta i en studio (alternativt i min lägenhet) framför en dator och reda ut hundratusentals pastellfärgade ljudspår. Jag tror att du har fattat det nu för det har jag sysslat med i snart två och ett halv år. Men snart ska det bli allvar av allting: exjobbet. Det som inte heller kommer som en överraskning för dig är att jag ska göra det tillsammans med T. Jag vet faktiskt inte vad jag känner fär det där ännu. Det är så klart spännande men samtidigt lite isande och oroväckande. Visst ser jag fram emot det också. Visst gör jag det. Men det är väl inte exjobbet i sig som är oroväckande, det är mer tiden efter. Vet du, det känns som om det bara var två-tre månder sedan jag flyttade till Norrköping och tyckte att framtiden fick bjuda på vad som helst. Nu har jag en termin kvar och har faktiskt ingen aning om vad som händer efter jul. Om jag får som jag vill så blir det Studiefrämjandet. Det vore ganska skönt faktiskt. Då får jag bo kvar och slipper att stimma runt i landet. Men det där märker man.

Nu är sommaren slut, men vädret är fortfarande extremt bra. Det känns fel på något sätt. När man börjar skolan igen ska det automatiskt bli taskigt väder varje dag. På så sätt blir det mer motiverat att sitta inomhus och jobba liksom. På något sätt så verkar det som om Norrköpings studenter inte ville inse detta faktum att sommaren obönhörligen är slut. Således satt de flesta (inklusive undertecknad) ute på den där löjligt stora trappan utanför campusbyggnaden. Några (återigen: inklusive undertecknad) drack kaffe, läste dagens Metro och bara hängde ut medan några hade tagit an sig den monumentala uppgiften att studera sina föreläsningsanteckningar. Medan jag satt där och studerade människor var det någon som kastade en Metro på mig så att jag nästan spillade mitt livselexir över mig. Fylld med extremt bra argument, några väl valda svordomar och en blick svartare än ebenholtz reste jag mig upp för att möta min antagonist face to face, helt beredd på en öppen konflikt. Det var Hovfotografen som stod där och skrattade medan hon sa:
”Ta det lugnt, det är bara jag!”
”Shit, lägg av med det där!” härjade jag som höll på att komma ner efter mitt lilla utbrott (som i och för sig aldrig blev något utbrott).
”Lugn, det är ju ingen fara skedd” svarade hon.
”Du, jag höll ta mig fan på att spilla kaffe på mig”.
”Gnällspik! Kom nu går vi och sätter oss och tar en cigg någonstans. Förslagsvis i solen. Jag vill bli brun.”

Sedan sa vi ingenting på en lång stund. Det fanns inte så mycket att säga och då behöver man ju inte prata, eller hur? Vi satt mest där, rökte och tittade på människor. Sedan var klockan helt plötsligt tio över tolv och jag var tvungen att traska ner till dagens andra föreläsning.

/Elfwingson

Sommaren var...

...T.
Han och jag gjorde allvar av våra planer på att ses under midsommarhelgen och även om han blev allergisk just den dagen så var jag mer lycklig än någonsin. Jag fick ju träffa honom, T – min bästa vän i hela jävla världen och det var det som poesi hela tiden. Och medan jag betraktade honom medan han nös upprepade gånger insåg jag att det en gång bara måste bli så att han och jag ska befinna oss på samma kust… Allt annat är förbanne mig otänkbart. Fan vet hur många gånger vi har krigat ihop nu men det är nog alltid så att han kommer att stå bakom mig, watching my back och se till att ingen jävel hugger ner mig bakifrån (det är tämligen populärt har jag märkt). Fan vet hur många gånger han och jag har stått ensamma kvar på slagfältet, pustat ut, varit blodiga men till slut bara skrattat åt eländet. Han frågade mig en gång om han och jag kan skratta ihop också och jag tror att vi bevisade det under en (smått kaotisk) midsommarhelg. Vi kan skratta ihop också. Nätterna är inte alltid nattsvarta och fyllda av mörker, elände och kallt kaffe. Vi kan skratta ihop också, jag lovar. Vi kan ha kul ihop också. Vi är bäst i världen på det. Bara så att ni vet.

…SMS både till och från Hovfotografen och I.
Svarta små bokstäver på grön botten som har varit viktiga för mig (vad de än tror). Små informativa meddelanden som hållit mig uppdaterad på både Norrköpings-fronten och Norge-fronten.

...jobb.
Jag blev löjligt solbränd på bara två dagar redan den första veckan när jag jobbade och jag slog de flesta. Även dig, kompis. Face it, jag har pigment som få och slipper alltid att bli bränd á la ”grisrosa” alt. ”lätt knaperstekt bacon”.

…döda dagar och levande nätter.
Långa promenader om nätterna som gjort mig mer levande än någonsin medan dagarna har varit i ett solindränkt töcken.

…att träffa S på hemmaplan.
Prata, röka, lösa problem och skapa nya. Hon och jag är mer eller mindre oövervinnerliga tillsammans. Just därför kickar vi hårdare än hårdast, jag lovar.

…musik (såklart).
Hela tiden har spellistan med Kent, Jens Lekman, Lars Winnerbäck och Blue Öyster Cult med flera rullat och jag har varit lycklig över det. Så jävla lycklig.

…utrensning.
Några personer har åkt ut ur mitt liv. Personer som dragit för gott men aldrig sa ”hej då”. Tja, helt enkelt människor som inte betydde lika mycket som man från början trodde samt personer som underskattat mig, behandlat mig respektlöst och därmed sjunkit tillräckligt mycket i mina ögon för att jag bara ska känna förakt för dem. Ni borde ha åkt ut för länge sedan och det känns bara skönt att kunna borsta bort er som obetydligt damm från jackan. Då kan man ju i och för sig tycka att det vore en bra idé att ge igen med samma mynt men... Nej. Det kan antingen bero på att 1. jag är för bra för det eller 2. de är inte värda det. Troligtvis är det så att det är en mix av båda alternativen. Kom ihåg att jag kan säga ”ha ett fint liv” till vem som helst vilken dag som helst i veckan. Man väljer alltid själv nämligen. Väljer ni bort mig, så väljer jag bort er. That’s the way it is liksom. Det är bara att lära sig att leva med det... L sa en gång att man måste kunna säga “hej då” och liksom släppa taget medan T, en varm juninatt 2005, sa: “Varför ska man fortsätta umgås och prata med människor som typ sårat en eller behandlat en med disrespect?” I vilket fall som helst så var båda kommentarerna extremt bra och tänkvärda.

…själavård.
Jag har försökt att agera vardagshjälte och räddat Å från förvirring och mördande tristess. Och jag har gjort det vilken dag som helst i veckan. Yay me! Genom rosa sommarkvällar blev det ett gäng SMS vilket inte var helt och hållet fel. Inte alls faktiskt. Även där blev det väldigt många SMS emellanåt och ibland har jag stått bredvid henne, petat i askan och mumlat någonting om att människor tydligen är kapabla till vad som helst och att illusionen om livet nästan alltid är vacker.

…rädsla (men inte från min sida för en gångs skull).
Jag har träffat rädda och nästintill själsligt döda människor. Paniken har lyst som gröna lyktor ur deras sorgsna ögon medan jag nästan har blivit smittad av deras panik. Då har jag dragit fortare än kvickt eftersom att de har påmint mig om hur dåligt omdöme människor kan ha efter katastrofer.

…rosa.
Det var någonting magiskt med sommarkvällarna. De var alldeles…eh... Rosa helt enkelt. Rosa och omtumlande för pojken i Tornet. ”Omtumlande” in a good way that is...

Med sommaren 2006 i ryggsäcken ska jag påbörja min sista termin på musikproducentprogrammet och jag kommer att göra det med ett leende på läpparna. För nu ska jag få syssla med det jag tycker är absolut roligast: musik och musikproduktion. Wish me luck, people! I'm going in there again.

/Elfwingson
Foto: Linda

Inner peace... Trots allt.

Snart dags att dra... ”Tåget går, tåget går. Vi kanske ses om ett år...” Du vet hur det är: säga ”hej då” eller ”sköt om dig” eller ”på återseende”. Jag tycker egentligen inte om att säga ”hej då”. Helst av allt skulle alla (på några få undantag när) gärna få vara kvar i mitt liv medan de skulle säga att de aldrig någonsin skulle försvinna. Men att de sakta men säkert försvinner är ett smärtsamt faktum och det är därför som jag samlar på fotografier och citat. Jag minns allt som sades, gjordes och skrevs. So? Jag minns allting av en anledning. So? Jag är kanske rädd för att en dag inse att alla andra krigade färdigt och jag blev kvar? So? Jag kanske är rädd för att en dag vara skapligt ensam. På riktigt. So? Jag är en ”nostalgimissbrukare” säger både T och L. So sue me. Jag vet vem jag är och vart jag har mig själv och erkänner det högt och klart. Jag har inte så mycket att dölja. Det tog kanske...få se här nu... sjutton år men kolla här: jag kan numera stå på egna ben utan att de går av och jag vet vem jag är. Jag kan verkligen inte säga att J och jag var på samma nivå, men jag kan hålla med när hon menade att det är fint att ha någonting kvar när alla har försvunnit ut ur ens liv. ”Nostalgimissbrukare” kallar de mig. So sue me. Jag kan faktiskt se fram emot och uppskatta framtiden också, bara så att du vet...

Jag säger hej då till henne som hjälpt mig under så lång tid. Hon säger hej då och ger mig ett löfte om att ”det bara är att höra av sig igen om det skulle vara någonting som känns jobbigt”. Det känns bra. Det känns bra att kunna ha kvar möjligheten att prata med henne om mina små bagateller. Hon har lärt mig SÅ mycket om att bygga upp ett självförtroende, att säga ifrån eller bara kunna ta tillvara dagarna (och nätterna) på det där sköna sättet. OK, de sköna vibbarna kanske kom från mig själv, men hon är bäst i världen för att hon har tagit fram dem hos mig. Fan vet vad jag hade varit om jag inte hade haft henne... Säkerligen kvar på ruta ett.

Till höstterminen kommer inte Kollektivet att existera längre. Vart ska jag då försvinna när lägenheten blir för trång och mörk? Det ordnar sig nog, jag kommer nog att hitta någonstans att hänga...

Hej då V, L och A. Hej då I, A och K. Snart dags att dra... Tåget går, tåget går. Vi kanske ses om ett år.

/Elfwingson

Hovfotografen

Säkerligen den enda längre texten om Linda...

Glider runt i lägenheten medan hon gräver i skivsamlingen och lovar att sätta tillbaka alla skivorna på rätt plats så jag ska slippa att få ett psykbryt. Gräver, gräver, gräver... Hon hittar en vinylplatta från förr och tycker att det är sött att jag sparat det sista fragmentet av min barndom. Barndomen... När var den? För hundra år sedan eller bara för några timmar sedan? Tog den någonsin slut? Går ut med soporna, röker, blir rastlös och säger till henne att vi borde gå en promenad. Hon utropar ödmjukt ”Om trevlig är lika med tråkig så är jag den tråkigaste personen som finns!” och skrattar så att hon nästan trillar omkull. Jag har spenderat mycket tid med henne den här veckan. ”Varför?!” För att jag inte har haft någonting annat för mig och för att de flesta andra har åkt från stan så klart! Väl hemma igen spelar hon gitarr och sjunger som två gudinnor och njuter av varje ögonblick hon gör det. Jag ska anmäla henne till Idol 2006 (rots att hon hotat med både det ena och det andra). Hon är en sådan där ”skivnörd” som bara älskar att stå i en vintage vinyl-affär och rota igenom back efter back med LP-skivor för att slutligen hitta en Rolling Stones-platta i ”mint condition”. Då blir hon gladare än gladast och skickar trehundra SMS till de flesta av sina ”skivnördar” till kompisar. Mig till exempel. Hon tillbringar ungefär 98% av sin lediga tid till att hänga på Vaxkupan här i Norrköping och leta sällsynta 7”-singlar med band ingen har hört talas om. Resten av tiden tillbringar hon med att dricka kaffe med extremt bra människor.
Hon ska jobba på ett senildemensboende i sommar. Det kommer att gå bra eftersom att hon har övat sig på mig hela vårterminen. Jag är skapligt förvirrad och glömmer bort det mesta, men det finns i och för sig en grej som tar priset: den gången jag glömde bort min mammas namn! Linda menar att jag kommer att brinna särdeles länge i skärselden för att jag glömde bort det. Newsflash for you, baby: jag tror inte vare sig på himmel eller helvete och erkänner inte gud. När jag sa det det frågade hon mig vad tror på. ”Mig själv naturligtvis” svarade jag med en axelryckning.

Jag tog en långfika med henne tidigare i veckan. Som vanligt satt vi där och sa inte speciellt mycket till att börja med. Bara drack vårt kaffe och tittade på människorna som stressade runt. Det där med att hålla käften ihop är en bra grej. Jo men faktiskt, det där med att hålla käften ihop är sjukt underskattat och det är ju onekligen lite trist. Man behöver ju inte prata jämt. Jag aldrig träffat på någon annan kvinna som kan hålla käften lika mycket som hon kan. Hon frågade om jag kommer tillbaka. ”Det är klart jag kommer tillbaka” svarade jag. Hon sa att det kändes bra att veta och att hon lovar att hålla ställningarna tills dess. Hon kommer att göra det med bravur, jag lovar. Hon gav mig en kram och menade att våren hade varit ohållbar om inte jag funnits. Fan, det spelar ingen roll vem som än säger det för det känns lika fint och bra varenda gång. Varje gång blir min lilla kamin till hjärta några grader varmare.

Jag lovade att vi skulle ha en riktigt heartbreakerevening när jag kommer tillbaka: vi ska sitta på taket, titta på solnedgången, dricka massor av rödvin, röka för många cigaretter, lyssna på extremt ledsam musik och prata om de som aldrig överlevde sitt eget krig. Inte så jävla kul att se fram emot tycker du kanske. Inte i din värld kanske. Men i vår värld är det någonting av det största som kan hända. Hon sa någonting fint i vintras när hennes måne hängde alltför lågt (då det för övrigt var många månar som hängde lågt). Hon sa: ”Det är skönt att vara ensam. Men det är också skönt att ha någon att vara ensam med”. På något sätt så kom de där orden att sammanfatta hela vintern och våren. ”Det är skönt att ha någon att vara ensam med”... Hon är faktiskt en vansinnigt insiktsfull och en mycket intelligent kvinna när hon är på det humöret. Henne vill jag inte tappa bort när jag är klar med kriget i Norrköping. Vi pratade om framtiden också. Vad som händer, vad som borde hända och vad som inte bör hända. Hon sa att hon inte visste hur det skulle gå med ”den där E” men att framtiden fick utvisa det.
Hon säger att det är skönt att följa mitt liv på håll via de här texterna. Ibland har hon frågat hur det varit med mig och ibland inte. Ibland har jag svarat henne och ibland inte. Men vare sig jag har svarat eller inte har hon varit skön med det och det har känts hur bra som helst. Hon viskade tyst att hon hittills har skrivit ut och sparat varenda text. ”Varför det?!” utropade jag förvånat. ”För att det många gånger är så skönt att läsa om vissa saker som man kan relatera till” svarade hon. Sedan sa hon: ”Du är bra att ha att göra med” och jag svarade: ”Kanske det, men ge mig bara en anledning och jag blir din värsta mardröm” och skrattade. ”Hellre det än ingenting alls” svarade hon och drack upp kaffet som nästan hade blivit kallt. Jag gav henne en kram och lovade att höra av mig för det är sådant jag gör: hör av mig.

/Elfwingson

Runt, runt, runt...

Tusen studenter kastade ifrån sig sina vapen. Tusen studenter dansade runt, runt, runt medan Håkan Hellström skrek ut sin (o)lycka. L var där. K och I var också där. Jag var där. Vid fullt medvetande dessutom. Åtminstone till en början...

Jag har aldrig någonsin sett så mycket människor på Huset förr vid ett och samma tillfälle.. Det var hur många som helst och alla var lika glada. Några var glada över att de äntligen gjort sin sista tenta. Några var glada över att de äntligen hade satt punkt för sin magisteruppsats. Några var glada för att ännu en termin äntligen var över och några var helt enkelt bara glada. Jag och L tillhörde den sistnämnda skaran: vi var helt enkelt bara jävligt glada. Glada och förbannat nöjda med livet.

Men kvällen började med att H-bandet gigade i Linköping. Det gick bättre än bäst och vi fick vansinnigt mycket applåder. Applåder och tre omstarter (= extranummer). Jag kände mig sagolikt nöjd över att ha kommit ihåg alla texterna i huvudet även denna gång. Sedan var det järnet hem till Norrköping, en snabb dusch i K-huset, ett kvickt ombyte till civila kläder, ett glas rödvin för att sedan möta L utanför hennes port. Tanken var att vi skulle på förfest till någon av hennes kompisar. Nu blev det inte så eftersom att J ringde och tyckte absolut att vi skulle komma upp till deras förfest i stället. Så på stående fot tog vi beslutet att gå på den förfesten. Uppe hos J fick man nästan använda komplett bergsbestigarutrustning för att komma över berget av skor som låg innanför ytterdörren. Men väl inne i lägenheten möttes vi av en stor skara människor som hälsade oss välkomna medelst muntra rop.
”Det finns rödvin i köket... Och så finns det chips....eh... lite överallt” berättade J medan han mötte oss i hallen. ”Köket är ju alltid en bra början” sa jag till L och vi begav oss dit. Där var det redan löjligt mycket människor så vi fick liksom armbåga oss fram till vinet, som till all lycka inte var slut. Jag tror att L tyckte att det kändes lite skumt att inte känna någon men det blev ändring på det efter några minuter... Hon har ju den där fantastiska förmågan att smälta in i nästan alla sällskap bara på några få minuter. I bland önskar jag att jag kunde vara likadan. Det röktes ute på balkongen, det dracks vin i köket, i vardagsrummet och i hallen. Det pratades musik, konst, fotbolls-VM, skumma gitarrackord och C-uppsatser. Det ska väl erkännas att både jag, L och de flesta andra drack ganska så tappert av det vinet som tenderade att bli godare och godare efter varje glas. Men när vinet var urdrucket, chipsen uppätna och samtalsämnena var slut gick allihopa ner till Huset. Eftersom jag har suttit i sektionen hade jag en gratisbiljett och hade på något jävla sätt lyckats ordna fram ännu en till som jag storsint gav bort till L. Hela Huset var som en enda gigantisk stereo. Klubb Republik hade övervånignen och körde sin indiepop medan det på undervåningen och utanför bjöds på clubmusik och diverse liveakter. Nåväl... Det var inte om musiken jag skulle berätta om... Men vad ska jag då berätta om? Ska jag berätta om hur tusen studenter drack litervis med öl (och hur några av dem fick upp den tämligen snabbt). Eller ska jag berätta om hur tusen studenter hoppade upp och ner när det eminenta ska-bandet Bad Communication lirade? Eller ska jag berätta den smått tragiska historien om hur ett gäng musikproducenter försökte sig på att lansera fyra stycken (något mindre talangfulla) KSM:are som de nya ABBA?

Nej, jag berättar om det någon annan gång... Istället kan jag berätta om hur jag och L egentligen inte ville gå hem när allting var slut. Vi gick en långpromenad i stället. Kanske för att fylla huvudet med frisk luft eller kanske för att vi inte var riktigt redo för att gå hem. Medan solen höll på att vakna och sparka av sig täcket gick vi längs med Drottninggatan, drev med varandras dåliga sidor, tittade på husornament, drömde om världar långt borta från vår egen verklighet, pratade om det som var och det som aldrig blev. Till slut blev vi alldeles för trötta och började gå hemåt. Vid hennes port sa jag ”jag ringer och väcker dig i morgon bitti klockan sju så käkar vi en löjligt stor frukost” och hon svarade att hon inte skulle vara främmande för tanken men menade att ”det blir nog jag som ringer och väcker dig”.

Frukost blev det men inte vid klockan sju...

/Elfwingson
Foto: Linda

Don't go there...

Uppfuckad dag. Uppfuckad kväll. Uppfuckad natt. Bättre i morgon. Mår bättre i morgon, jag lovar.

Att det blir kaos och panik ibland det får man lära sig att greja, men att det blir kaos och panik typ sjuhundra gånger på en vecka blir till och med för mycket för mig. Jag har spenderat hela jävla vårterminen till att lyssna och nu när jag ska prata så missförstås (nästan) allting hela tiden. Jag totalvägrar att tro att det är mig det är fel på. Jag har inte fått någon skum sjukdom som gör att jag har svårt att göra mig förstådd. Kolla här: jag är inte på topp varenda dag. Tro det eller ej men jag har riktigt dåliga dagar jag också, jag lovar. I dag var en sådan dag och det sista man behöver då är att någon försöker lägga skuld på mig för någonting jag faktiskt inte har ett skit att göra med. Det är förbannat dåligt och jävligt karaktärslöst att göra det. Ta itu med det där problemet (som jag fortfarande inte anser vara något problem) men försök för helvetes alla jävlar inte lägga någon skuld på mig. Lägg ner eller låt mig vara!

Mår bättre i morgon, jag lovar.

/Elfwingson

”Den här stan gör mig galen igen” - kent

För en gångs skull ska det bli jävligt skönt att få sticka bort och jobba med någonting annat än de där förbannade pastellfärgade ljudspåren. Här i Norrköping blir det förr eller senare alltid lite awkward. Det har en tendens att bli det nämligen har jag märkt... Awkward alltså. Alltid är det någonting liksom. Det är aldrig det där sköna läget jämt (men det är nog så det ska vara) utan alltid är det någonting som ska hända. Jag antar att jag har förtjänat det på något sätt. För några kvällar sedan hade jag ett ganska så långt och allvarligt samtal med I. När vi var klara med det där samtalet trodde jag att allting var bra och att alla förstod allting i hela världen och att ingen stod kvar och undrade vad det var som precis hade hänt. Tänk så jävla åt helvete fel man kan ha ibland! Men vi återvänder till det där lite senare...

K hörde av sig i dag (det trodde jag aldrig att hon skulle göra) och undrade om jag skulle till Huset och festa på lördag (du vet hur det är: pumptömning, sista chansen att träffa folket innan alla drar iväg och jobbar över sommaren). Nästan hörbart säger jag att jag hade funderat på det och ”det vore skapligt ju kul att träffa alla innan sommaren för vem vet om alla är kvar till hösten...” Sedan blir hon farligt frågvis och undrar över en massa saker... Vad säger man? Sanningen? Fuck no! Den är nästan aldrig fin och vacker så den håller man käften om när det behövs förstår du. En fet lögn i stället? Njaa, inte en lögn. Vi kan ju kalla det för ”en sanning med modifikation” alternativt ”en vit lögn”. Till slut blir det för mycket och jag tar en promenad i stället. Du vet, den där långpromenaden man gärna tar om/när det är dags att tänka igenom en massa saker och då man rättfärdigar sitt eget beteende. Det är nog fruktansvärt nyttigt att göra det emellanåt. Räddfärdiga sig eget beteende alltså... När jag kommer hem igen har jag fått ungefär femtusen SMS (en kraftig överdrift så klart, men många SMS var det). Jag får skylla mig själv antar jag. Lämnar man mobilen hemma blir det på det sättet. För ungefär två sekunder tänker jag glatt ”åh herregud, så populär jag är” men när jag kikat igenom de där messen är natten över mig, fastän det fortfarande är ljust ute. Men med frisk mod ger jag mig ner på stan, går till det där fiket och sätter mig att vänta. Sedan blir det kaos för några minuter, men jag tror att vi benade ut det där problemet som faktiskt inte var något problem in the first place. Åtminstone kändes det så, OK. Att man inte ska gå på känsla i många fall är nog sant, men just den här gången gjorde jag det men det blev ju som vanligt. Jag trodde att jag varit klar, tydlig och (framförallt) rak men på något sätt blev det fel i alla fall.

Jag tror att jag håller med herr Berg som så många gånger förut: ”Den här stan gör mig galen igen”.

/Elfwingson
Foto: Linda

I den bästa av världar...

Någon skrev till mig och sa ”tack”

This one's for X.

Jag fick ett mail häromdagen där någon skrev att hon läst min blogg nästan sedan jag drog igång med den och menade att det har hjälp så mycket och att hon bara skrev för att säga ”tack”. Jag blev nog lite tagen av det där mailet tror jag... In a good way alltså. Man känner sig liksom bra på något. Det känns... Eh... Det känns... Nej, jag kan inte sätta ord på det. Det känns helt enkelt.

X: läs på du och om det nu är så att bara en bråkdel av allt jag skrivit har hjälp dig så behöver du inte säga ”tack”, jag lovar. Det räcker för mig att veta att det faktiskt har hjälpt.

Det var bara det.

/Elfwingson

Aurea mediocritas

Efter en kväll fylld av gott vin, en serie från förr och ett intressant samtal tar han den långa vägen hem, den längs med Strömmen. Pojken har lämnat sitt säkra torn och gett sig ut på ett vilt äventyr skulle man kunna säga. Kanske är det ett äventyr som blir lite för mycket för honom men nu är det för sent men inte fan ångrar sig pojken i Tornet för det.

Och medan jag går där längs med Strömmen frågar mig herr Berg vilken färg själen egentligen har. Han upprepar frågan alltför många gånger för att jag ska kunna ignorera den mera nu. ”Vilken färg har själen?” Jag tror att själen är antingen röd, svart eller grön. Välj själv, kompis. Människor väljer alltid till slut och om människorna inte kan förmå sig själv att välja så väljer själen åt en. That's the way it is och lär dig leva med det, Elfwingson. Skärp till dig nu, håll käften och gilla läget.

Någon frågade sig själv en gång hur mycket man egentligen vill känna sig själv. Det är väl på gott och ont jag säger att det är bra att känna sig själv ganska så mycket. Man har liksom mer koll på läget då. Man har mer koll på sig själv och vet hur man reagerar i olika situationer och man behöver inte flippa ur när det händer saker som är så där lite utanför ramarna. Så länge man har koll på sig själv har man också koll på sin egen själ och det kan ju inte vara en dålig grej, eller hur?
Faktiskt, jag totalvägrar att tro att det är en dålig grej...

Om jag alltid väljer den gyllene medelvägen annars så väljer jag alltid ena eller andra sidan när det gäller mig själv. Det kan ta lite tid, men skillnaden från förr är att jag numera aldrig ångrar mig. Man kan ju inte gå omkring och ångra saker hit och dit för då äter det ju upp en till slut. Nåväl, när man väl valt så kan du ju undra vad som händer sedan. Sanningen är så klart att det vet man ju aldrig och det kanske är det som är det bästa med hela grejen: man har inte en jävla aning om vad som händer efteråt men det är sådant man märker, jag lovar.

Och jag är fullkomligt lugn...

/Elfwingson
Foto: Linda