Medan herr Berg sjunger att ”[...] och de små, små orden är svåra ord. Och de hårda orden är enkla ord” tänker jag återvända till en gammal kär (?) käpphäst: saknad. Jag tror att du har fattat det vid det här laget att jag emellanåt saknar. Vissa gånger saknar jag känslotillfällen som bara dyker upp några få gånger om året, men oftast saknar jag personer.
Mina vänner närmare bestämt...
Jag saknar T och att bara få sitta bredvid honom medan han spelar några av sina låtar. Senare skulle han ha en utläggning om Paul Auster (eller någon annan författare) och jag skulle fråga massor, lyssna och lära mig. Sedan skulle vi sitta i köket och dricka kaffe samt röka på tok för många cigg.
Jag saknar L och att få sitta i hennes vackra kök och dricka kaffe eller kanske något fräsigt thé som jag aldrig druckit förut. Men först skulle jag ta av mig skorna och prydligt ställa dem invid väggen i den där smala hallen. Jag skulle gå på upptäcksfärd i hennes skivsamling och troligtvis hitta några sköna schlagerhits och såklart en hel massa annan bra musik. Sedan skulle jag ställa mig vid fönstret och röka och blicka över den oerhört exotiska utsikten. Till slut skulle jag ta gitarren, den där blå, och lira några licks.
Jag saknar Hovfotografen och att sitta med henne nere vid campus. Vi skulle sitta där och inte säga så mycket. I bland skulle hon dra en skön kommentar och vi skulle skratta samtidigt som vi minns att någon av oss läst någonstans att det ska vara nyttigt att skratta. Vi skulle köpa varsin kaffe och tyst berätta små historier för varandra. Fullkomligt vansinniga historier om människorna som kommer och går vid den där trappan precis utanför Kåkenhus. Sedan skulle jag sitta och tyst iaktta henne medan hon tecknar någonting i sitt skissblock. Jag skulle bli imponerad av hennes ”klotter” (som hon själv kallar det) och önska att även jag en vacker dag kunde teckna lika vackert som henne.
Jag saknar mina vänner. Hjärtat klyvs mitt itu medan jag tänker på att de är så jävla långt borta i bland. De minsta rutorna i världen och telefonen räcker inte till i bland. Jag skulle så gärna vilja ha dem här. Jag vet inte om det var alldeles för länge sedan nu som jag skrev (eller sa det) men...
Jag älskar er, mina vänner. Och jag saknar er så in i helvete.
/Elfwingson