Jag hoppas att jag får vara vännen, producenten, vårdbiträdet, drömmaren, den obotlige (och oftast hopplöse) romantikern, besserwissern, pralinen (don't ask) och professorn även under 2009. Vi ses!
/Elfwingson
Foto: Linn
tisdag, december 30, 2008
Kärt barn har många namn...
Jag hoppas att jag får vara vännen, producenten, vårdbiträdet, drömmaren, den obotlige (och oftast hopplöse) romantikern, besserwissern, pralinen (don't ask) och professorn även under 2009. Vi ses!
/Elfwingson
Foto: Linn
torsdag, december 25, 2008
Det är kört!
Nu är det bara en månad kvar tills vår kör och jag (i egenskap av körledare) ska gå upp och kicka Kalmarsalen till månen. Det är inte utan att man undrar hur det kommer att gå. Det hör liksom till på något sätt att man tänker så... Men jag har fullt förtroende för dem trots allt. Det må vara en amatörkör men du skulle själv uppleva trycket och dynamiken som den kan faktiskt under prestera. Det slår gnistor om dem och jag får gåshud nästan varje gång crescendot i ”Hallelujah” klyver mitt hjärta mitt itu. Så fantastiskt jävla jättebra är det! Du kanske skrattar åt mitt rus här nu men... Du förstår, på något sätt har det här blivit mer än ett jobb för mig. Det har blivit en sorts nytändning för mig.
Visst, jag hade kunskaper redan innan hur man sätter stämmor, dirigerar, olika omfång i en blandad kör och allt annat man ska tänka på när man är körledare. Men jag har även lärt mig massor om både mig själv och körledarskapet genom dem. Låter det komplicerat? Möt mig halvvägs här nu... Jag är visserligen inte helt felfri (det ska gudarna veta) och jag har jiddrat med dem i bland. Men det beror enbart på att jag har haft en råklar vision om låtarna och arren. Därför har jag velat dra dem åt det hållet hela tiden och jag får betalt nu när jag hör dem uppfylla mina arrangeringsdrömmar. Jag är och förblir en otroligt stolt körledare och jag har absolut ingen annan att tacka än dem för att de bar mig ändå hit. Om en månad är det dags att gå ut på scenen, visa vad vi kan och förhoppningsvis ligga i täten när juryn ska sammanträda.
Efter det här enda giget splittras kören. Men vi kommer att göra det med glädje eftersom att vi gjorde vårt allra bästa och, framförallt, att vi hade jävligt kul på resan.
/Elfwingson
Visst, jag hade kunskaper redan innan hur man sätter stämmor, dirigerar, olika omfång i en blandad kör och allt annat man ska tänka på när man är körledare. Men jag har även lärt mig massor om både mig själv och körledarskapet genom dem. Låter det komplicerat? Möt mig halvvägs här nu... Jag är visserligen inte helt felfri (det ska gudarna veta) och jag har jiddrat med dem i bland. Men det beror enbart på att jag har haft en råklar vision om låtarna och arren. Därför har jag velat dra dem åt det hållet hela tiden och jag får betalt nu när jag hör dem uppfylla mina arrangeringsdrömmar. Jag är och förblir en otroligt stolt körledare och jag har absolut ingen annan att tacka än dem för att de bar mig ändå hit. Om en månad är det dags att gå ut på scenen, visa vad vi kan och förhoppningsvis ligga i täten när juryn ska sammanträda.
Efter det här enda giget splittras kören. Men vi kommer att göra det med glädje eftersom att vi gjorde vårt allra bästa och, framförallt, att vi hade jävligt kul på resan.
/Elfwingson
tisdag, december 23, 2008
...men hey, det är ju bara jag.
Jag pratar eftersom att det är lite av min grej förstår du och jag har alltid 100% täckning för det jag hasplar ur mig. Men då och då undrar jag om allt verkligen tas emot med förståelse och allt det där. Jag förvånade mig själv både utanför och innanför L's ytterdörr genom att säga massa saker häromkvällen. Samtidigt undrade jag över ords innebörd och värdeladdning. En halv sekund senare tänkte jag ”äsch fuck it, jag säger väl allting rakt rent ut så är det ute ur systemet och jag får det sagt en gång för alla”.
Jag kände att det enda vettiga var att gå en långpromenad. Mest för att ha någonting annat att tänka på än mig själv. Det blåste ute så att man hade fullt upp med att inte blåsa omkull. Jag tänkte på julen och på S som inte finns bland de levande längre. Egentligen tänkte jag på allt annat än utom just mig själv och mitt pärlband av smärta. Trots det så landade allting som hade hänt och sagts tidigare på dagen och att jag verkligen borde ta och prata med L om det där. Har jag inte ljugit för henne innan så är det ju jävligt dumt att börja med det nu liksom. En tanke formades i huvudet och när jag var beredd att uttrycka den här tanken i ord såg jag på mobildisplayen att L redan hade ringt en gång. Givetvis hade jag missat det där samtalet men jag fick en ny chans. Tio minuter senare var jag på väg till henne. Där berättade jag det jag faktiskt inte ville ta över telefon. Vad som hade sagts tidigare på dagen och hur jävla rädd det gör mig. Samtidigt, där i soffan, sa jag det jag kanske borde sagt för ett bra tag sedan; ”din närhet gör mig varm”. För det gör den verkligen. Det är något med hennes fysiska närhet som gör mig varm, glad och lycklig. Det är visserligen ganska mycket mer som gör mig varm, glad och lycklig när det kommer till L men det kan vi kanske utelämna den här gången, ok?
Du kan kalla mig...eh... Äh, kalla mig vad du vill för är det någonting jag faktiskt kan vara så är det brutalt uppriktigt. För ett bra tag sedan, efter att jag kommit hem från jobbet, skickade jag ett SMS till L där jag i all enkelhet önskade henne en god natt och sådär. Ett ganska vanligt mess men svaret som kom var nog inte alltför uppenbart. Hon menade att det var konstigt att jag skickat det där messet just då eftersom hon hade tänkt på mig. Det var ju givetvis intressant och jag undrade så klart vad det var hon hade tänkt (jag menar, hade det varit någonting riktigt jävla tokdåligt så hade det ju varit trist liksom). Vad det nu var hon svarade är oviktigt för dig utan det är nog mer det där hon sa en vecka efteråt ”i bland kanske man är för ärlig för sitt eget bästa” och menade att hon drog på svaret kanske mest för sin egen skull. Och kanske, kanske vad jag skulle tycka om det. Det där sista är spekulation så det visslar om det.
Jag är brutalt uppriktigt och ärlig och det kanske inte är bäst alla gånger, men jag är sådan. Då har jag i alla fall varit helt ärlig mot mig själv. På gott och ont säger jag saker. I alla fallen har jag faktiskt tänkt över det jag säger och om det verkligen är så nyttigt att säga det. Ett tämligen ospännande drag hos mig men samtidigt handlar jag ofta jag på impuls även om det inte märks. Jämt kommer jag fram till samma sak och det är ”kom igen nu kompis, du har ingenting att förlora”. Men nu så... Alltså, jag vet inte men ibland känns det i alla fall som om jag har allt att förlora och som om jag borde tänka mig för både en, två och tre gånger innan jag vräker ur mig någonting. Men som sagt; alla människor i hela världen måste ta ansvar för vad de säger och så även jag. Det gör jag faktiskt vad du än tror om mig.
Ptja, det var nog bara det.
/Elfwingson
Jag kände att det enda vettiga var att gå en långpromenad. Mest för att ha någonting annat att tänka på än mig själv. Det blåste ute så att man hade fullt upp med att inte blåsa omkull. Jag tänkte på julen och på S som inte finns bland de levande längre. Egentligen tänkte jag på allt annat än utom just mig själv och mitt pärlband av smärta. Trots det så landade allting som hade hänt och sagts tidigare på dagen och att jag verkligen borde ta och prata med L om det där. Har jag inte ljugit för henne innan så är det ju jävligt dumt att börja med det nu liksom. En tanke formades i huvudet och när jag var beredd att uttrycka den här tanken i ord såg jag på mobildisplayen att L redan hade ringt en gång. Givetvis hade jag missat det där samtalet men jag fick en ny chans. Tio minuter senare var jag på väg till henne. Där berättade jag det jag faktiskt inte ville ta över telefon. Vad som hade sagts tidigare på dagen och hur jävla rädd det gör mig. Samtidigt, där i soffan, sa jag det jag kanske borde sagt för ett bra tag sedan; ”din närhet gör mig varm”. För det gör den verkligen. Det är något med hennes fysiska närhet som gör mig varm, glad och lycklig. Det är visserligen ganska mycket mer som gör mig varm, glad och lycklig när det kommer till L men det kan vi kanske utelämna den här gången, ok?
Du kan kalla mig...eh... Äh, kalla mig vad du vill för är det någonting jag faktiskt kan vara så är det brutalt uppriktigt. För ett bra tag sedan, efter att jag kommit hem från jobbet, skickade jag ett SMS till L där jag i all enkelhet önskade henne en god natt och sådär. Ett ganska vanligt mess men svaret som kom var nog inte alltför uppenbart. Hon menade att det var konstigt att jag skickat det där messet just då eftersom hon hade tänkt på mig. Det var ju givetvis intressant och jag undrade så klart vad det var hon hade tänkt (jag menar, hade det varit någonting riktigt jävla tokdåligt så hade det ju varit trist liksom). Vad det nu var hon svarade är oviktigt för dig utan det är nog mer det där hon sa en vecka efteråt ”i bland kanske man är för ärlig för sitt eget bästa” och menade att hon drog på svaret kanske mest för sin egen skull. Och kanske, kanske vad jag skulle tycka om det. Det där sista är spekulation så det visslar om det.
Jag är brutalt uppriktigt och ärlig och det kanske inte är bäst alla gånger, men jag är sådan. Då har jag i alla fall varit helt ärlig mot mig själv. På gott och ont säger jag saker. I alla fallen har jag faktiskt tänkt över det jag säger och om det verkligen är så nyttigt att säga det. Ett tämligen ospännande drag hos mig men samtidigt handlar jag ofta jag på impuls även om det inte märks. Jämt kommer jag fram till samma sak och det är ”kom igen nu kompis, du har ingenting att förlora”. Men nu så... Alltså, jag vet inte men ibland känns det i alla fall som om jag har allt att förlora och som om jag borde tänka mig för både en, två och tre gånger innan jag vräker ur mig någonting. Men som sagt; alla människor i hela världen måste ta ansvar för vad de säger och så även jag. Det gör jag faktiskt vad du än tror om mig.
Ptja, det var nog bara det.
/Elfwingson
måndag, december 22, 2008
Jag hatar inte julen
Många (som inte känner mig) är av den uppfattningen att jag ogillar eller till och med hatar julen. Det gör jag inte, men den är inte lika viktigt för mig som den kanske är för er. Jag tycker exempelvis att stämningen är väldigt mysig. Det är äpplen, bollar, glitter och ljus i en aldrig sinande ström. Det luktar lussebullar och pepparkakor vart man än vänder sig. Jag är av en enkla uppfattningen att julen inte handlar om vem som köper flest paket, maten eller traditionen som sådan. Julen handlar om välgärningar. Om det än så bara är en liten grej så är känslan av att gjort någonting bra för någon annan än sig själv helt oslagbar. Det är inte för att döva ett dåligt samvete som jag gör det utan för att att göra saker för andra är någonting som får mig att bli fantastiskt lycklig. Det är någonting underbart att se någon spricka upp i ett leende över någonting man har gjort för vederbörande. Det gör mig glad och alldeles varm inombords. Det är sådant julen (och egentligen resten av året) handlar om. Jag ska jobba under julafton och utföra mina välgärningar och jag kommer att göra det med ett leende på läpparna.
Det finns i och för sig en fråga jag ställer mig varje jul; varför är Jesusbarnet lika litet varje år?
/Elfwingson
Det finns i och för sig en fråga jag ställer mig varje jul; varför är Jesusbarnet lika litet varje år?
/Elfwingson
Gift
Kommer hem och kastar av mig jackan på hallgovlet. Ramlar ner i soffan och lägger huvudet bakåt. Ett pärlband av smärta och de där förbannade tankarna som snurrar runt. Den där oroskänslan i magen brottas med alla möjliga former av positiva vibes. Det är inte tillståndet som äter mig levande, det är rädslan. Försöker skala bort den där rädslan och bli som vanligt men det funkar liksom inte. ”Du får vänta och se nu”. Vänta och se. I alla andra fall fixar jag det men just nu har jag lika mycket lust att ”vänta och se” som att äta spik. Jag vill faktiskt inte. På riktigt. Varför vet ingen och varför vet inte jag? Jag vill veta som fan. Jag känner mig kall och kylan sprider sig precis som ett gift. Bränner iväg ett SMS till L fastän jag inte vet vad jag ska skriva. Helst av allt så vill jag skriva och säga att jag tänker på henne, att jag skulle vilja ligga med huvudet i hennes knä, känna hur hennes fingrar flyter genom mitt hår och höra hennes vackra röst viska i mitt öra. Men det skrev jag aldrig. Kanske mest för att hon redan vet om det...
Eller?
Kan man känna sådant?
När jag dött ett slag tänkte jag att ingenting blir bättre av att sitta och mögla ihop så jag gjorde det som jag har haft som en plan i ett par veckor nu men liksom inte hunnit med; köpa julklappar. Så jag vandrade ut och och försökte, för mitt inre, se hur de ska se ut när de vecklar upp papperet och plockar fram sina presenter. För mitt inre såg det bra ut och det gjorde mig glad. Fantastiskt glad. Min kamin till hjärta blev några grader varmare och det behövs nu.
Mer än någonsin.
/Elfwingson
Eller?
Kan man känna sådant?
När jag dött ett slag tänkte jag att ingenting blir bättre av att sitta och mögla ihop så jag gjorde det som jag har haft som en plan i ett par veckor nu men liksom inte hunnit med; köpa julklappar. Så jag vandrade ut och och försökte, för mitt inre, se hur de ska se ut när de vecklar upp papperet och plockar fram sina presenter. För mitt inre såg det bra ut och det gjorde mig glad. Fantastiskt glad. Min kamin till hjärta blev några grader varmare och det behövs nu.
Mer än någonsin.
/Elfwingson
Dagens bikt
För femton år sedan inträffade en grej som fick mig att inse en sak. Många år senare blixtrade en tanke förbi och den var ”klarade jag av det så klarar jag vad som helst”. Allt sedan dess har jag gått igenom livet med den inställningen.
/Elfwingson
Sista körrepet innan jul- och nyårshelgen
Hej. Hej. Hej. Mår alla bra? Vad skönt att höra. Hoppas att ni kan stänga av julstöket ett slag så kör vi igång. Ska vi börja med att sjunga upp då?
Fan, det här går inte längre. Vad i helvete ska jag göra?
Jättebra. Jag tror att vi stannar där. OK, vilken tar vi först? Hallelujah? OK. Jättebra. En, två, tre, fyr, fem, sex... Kan altarna bara öka lite mer i dynamik under andra versen? Kalas! Vi tar om...
Helvete, jag undrar om det syns på mig att en bajonett skär genom mig?
Jag hoppas inte det.
OK, då tar vi nästa låt. Och kom ihåg att le. Det är superviktigt. Då kör vi. Kolla på min hand. Det är där och ingen annanstans som rytmen sitter. OK, en, två, tre, fyr...
De synkar och de har fått in dynamiken. De låter som en enda röst under crescendot i Hallelujah. Jag försöker entusiasmera dem ytterligare medelst glada tillrop under tiden de sjunger. Få dem att låtsas att de står på en scen och sjunger inför över sexhundra personer. Engagerar dem. Hyllar dem. Samtidigt har bajonetten blivit utbytt mot en motorsåg och den skär värre än någonsin.
Varför i helvete står jag här?
Det här spelar ju ingen roll liksom. För vems skull står jag här? Kan man inte bara lägga ner typ en timme innan vi egentligen borde sluta, gå hem och dra täcket över huvudet?
Ska vi lägga ner för ikväll? Ni har säkert massor att göra hemma. OK, då ses vi i januari och då jävlar då kör vi hårt! Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år allihopa!
Fan, jag måste hem. Nu.
För en utav de första gångerna i livet hade jag riktigt dödsångest förra veckan. Det började med en oroskänsla i magen och den växte sig allt starkare under kvällen. Det var äckligt påtagligt och jag undrade vad det var med mig. Handen lydde knappt när jag försökte tända en cigarett och tankarna susade bara runt, runt, runt. På hornhinnan dansade L och jag blåste ut röken mellan darrande läppar. Senare på kvällen biktade jag mig för T och erkände att jag faktiskt är rädd. På riktigt. Han lugnade mig (som vanligt) och allt det nattsvarta gick över till något som kan liknas vid mörkblått. Men just där och då, efter körrepet, spelade väldigt mycket saker väldigt lite roll. Det var svart och det var hemskt. Och framförallt var det galet hemskt för att jag inte är sådan. Inte nu längre.
Du som känner mig vet om att jag är en jävligt rolig människa med en stor portion humor (ok, dåligt exempel men du vet vad jag menar). Jag faktiskt full av en jävla massa energi, good vibes och massor av livsglädje. Dessutom är jag faktiskt väldigt bra att ha till hands då och då. Därför kändes det så hemskt att behöva erkänna det där för T. Samtidigt tycker jag att det är nästan skamligt dåligt att tjuta över det här. Det finns många andra som är fan mycket mer sjuka än mig. Det här, vad det nu är, är ju en droppe i havet jämfört med vad de går igenom. Ett ytsår droppar man lite klorhexedin på och sätter eventuellt ett litet plåster på sedan vet man att det läker. En svacka i livet, en depression eller ett nervöst sammanbrott vet man kommer att försvinna. Man resonerar att ”nu kan det bara bli bättre” när man väl står där utlämnad och inte tror sig ha några tårar kvar. Och man gör någonting åt det. Men tillstånd som gäller ens inre organ och hälsa har man inte direkt koll på. En förkylning är seg men går förvisso över, men det här... Jag vet faktiskt inte om vad det är som pågår. Jag har inte koll och ingen verkar veta vad det är eller vad som är ursprunget. Men både jag själv, och människor jag älskar och som är betydelsefulla för mig, är på de godas sida och pumpar liksom in glädje hela tiden. Jag håller humöret uppe. Oftast går det kalasbra men, tyvärr, vissa kvällar går det... Hm, låt oss säga ”mindre bra”. Sanningen att säga så är det riktigt svart och det är då jag rasar. Men då får man helt enkelt ta sig själv i kragen och tänka att ”i morgon är det en nya dag fylld av bra grejer” och så blir det så. Allt är ju, som bekant, vad man gör det till. Så är det bara och jag tänker göra det här till någonting bra, jag lovar.
Du som känner mig vet om att jag är en jävligt rolig människa med en stor portion humor (ok, dåligt exempel men du vet vad jag menar). Jag faktiskt full av en jävla massa energi, good vibes och massor av livsglädje. Dessutom är jag faktiskt väldigt bra att ha till hands då och då. Därför kändes det så hemskt att behöva erkänna det där för T. Samtidigt tycker jag att det är nästan skamligt dåligt att tjuta över det här. Det finns många andra som är fan mycket mer sjuka än mig. Det här, vad det nu är, är ju en droppe i havet jämfört med vad de går igenom. Ett ytsår droppar man lite klorhexedin på och sätter eventuellt ett litet plåster på sedan vet man att det läker. En svacka i livet, en depression eller ett nervöst sammanbrott vet man kommer att försvinna. Man resonerar att ”nu kan det bara bli bättre” när man väl står där utlämnad och inte tror sig ha några tårar kvar. Och man gör någonting åt det. Men tillstånd som gäller ens inre organ och hälsa har man inte direkt koll på. En förkylning är seg men går förvisso över, men det här... Jag vet faktiskt inte om vad det är som pågår. Jag har inte koll och ingen verkar veta vad det är eller vad som är ursprunget. Men både jag själv, och människor jag älskar och som är betydelsefulla för mig, är på de godas sida och pumpar liksom in glädje hela tiden. Jag håller humöret uppe. Oftast går det kalasbra men, tyvärr, vissa kvällar går det... Hm, låt oss säga ”mindre bra”. Sanningen att säga så är det riktigt svart och det är då jag rasar. Men då får man helt enkelt ta sig själv i kragen och tänka att ”i morgon är det en nya dag fylld av bra grejer” och så blir det så. Allt är ju, som bekant, vad man gör det till. Så är det bara och jag tänker göra det här till någonting bra, jag lovar.
/Elfwingson
tisdag, december 16, 2008
Fjärilar med taggiga vingar skär sönder min mage
Jag kommer ut från badrummet, går in och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-sent-för-dig-som-ska-upp-om-några-timmar”. Fan. Samma sak varje natt om och om igen. Det är liksom en vansinneskarusell på tivoli som har gått sönder och aldrig vill sluta snurra. Jag står inte ut längre, vill bara gråta men hör den där barnkören mässa inuti mitt huvud. Står för några ögonblick alldeles stilla på vardagsrumsgolvet. Går ut i köket och dricker fyra glas iskallt vatten. Andas med djupa andetag, lutar mig mot diskbänken och drar pekfingret och tummen över näsryggen. Jag svär halvhögt för mig själv och dricker ett femte glas vatten. Fyller på tillbringaren och ställer in den i kylskåpet igen. Går sedan ut ur köket och sneglar in mot sängen. Grinar illa men varken säger eller tänker någonting. Tar på mig ett par jeans, en tröja, drar på mig jackan och går ut. Ställer mig på verandan och röker. En. Två. Tre cigaretter. Det smakar inte tobak. Det smakar galla.
Jag lutar mig mot träräcket och stirrar ner på den regnvåta asfalten. Nu, däremot, tänker jag en massa saker. Fem tusen tankar flyger genom huvudet samtidigt och det går alldeles för fort för att jag ska hinna fokusera på någon av dem. Jag beslutar mig för att ta en liten promenad. Bara runt kvarteret. En liten promenad. För hemmabruk. Tankarna skingras och det känns fantastiskt bra. Alla utom en. Jag drar ett par bloss till på cigaretten och dödar den sedan under skon. Allting formuleras till ord och min egen viskande röst slår sönder nattens dova tystnad: ”Det handlar om din hälsa och välbefinnande nu och jag tänker göra allt som står i min makt för att göra dessa två viktiga saker bra igen”.
Sådan är jag; hängiven liksom. Hängiven och alltid beredd att plocka upp både svärd, rustning och sköld i min kamp mot Goliat.
/Elfwingson
Jag lutar mig mot träräcket och stirrar ner på den regnvåta asfalten. Nu, däremot, tänker jag en massa saker. Fem tusen tankar flyger genom huvudet samtidigt och det går alldeles för fort för att jag ska hinna fokusera på någon av dem. Jag beslutar mig för att ta en liten promenad. Bara runt kvarteret. En liten promenad. För hemmabruk. Tankarna skingras och det känns fantastiskt bra. Alla utom en. Jag drar ett par bloss till på cigaretten och dödar den sedan under skon. Allting formuleras till ord och min egen viskande röst slår sönder nattens dova tystnad: ”Det handlar om din hälsa och välbefinnande nu och jag tänker göra allt som står i min makt för att göra dessa två viktiga saker bra igen”.
Sådan är jag; hängiven liksom. Hängiven och alltid beredd att plocka upp både svärd, rustning och sköld i min kamp mot Goliat.
/Elfwingson
måndag, december 15, 2008
Runnin' on fumes
Jag rusar runt. Tömmer ett bäcken här. Håller en hand där. Lugnar. Lyssnar på någon som berättar om en tid före mig. Bryr mig. Tar hand om. Gör det jag oftast är väldigt, väldigt bra på.
Jag kommer hem. Bryr mig inte om att magen värker igen. Sparkar av mig skorna i hallen. Kastar av mig jackan i sovrummet. Drar av mig mina arbetskläder. Slänger mig på sängen. Försvinner in i en orolig dvala som stillas av en rogivande dröm...
Drömmer om en lugn oas. En oas där ömhet, tillit, närhet, känslor och kärlek dominerar. Där det doftar underbart. En oas där jag trivs, lever och ler. Ett favorit hang-out om ni så vill. Sedan helt utan förvarning; kaos. Panik. Förvirring. Ett dån bryter sönder den behagliga tystnaden och någon ropar genom dånet ”vi är inte klara med varandra än”. Tusentals små glasfragment flyger genom luften och skär sönder allting. Jag håller upp ena handen i ett desperat försökt att skydda ansiktet. Sedan vaknar jag. Magen bränner och...
Hur vad det han skrev?
”Tårar. Och jag vet inte ens varför.”
/Elfwingson
Jag kommer hem. Bryr mig inte om att magen värker igen. Sparkar av mig skorna i hallen. Kastar av mig jackan i sovrummet. Drar av mig mina arbetskläder. Slänger mig på sängen. Försvinner in i en orolig dvala som stillas av en rogivande dröm...
Drömmer om en lugn oas. En oas där ömhet, tillit, närhet, känslor och kärlek dominerar. Där det doftar underbart. En oas där jag trivs, lever och ler. Ett favorit hang-out om ni så vill. Sedan helt utan förvarning; kaos. Panik. Förvirring. Ett dån bryter sönder den behagliga tystnaden och någon ropar genom dånet ”vi är inte klara med varandra än”. Tusentals små glasfragment flyger genom luften och skär sönder allting. Jag håller upp ena handen i ett desperat försökt att skydda ansiktet. Sedan vaknar jag. Magen bränner och...
Hur vad det han skrev?
”Tårar. Och jag vet inte ens varför.”
/Elfwingson
Säkra kort
Det är onekligen väldigt trist (för att inte säga jävligt) när saker man tycker är roliga blir grå och inte skänker en lika mycket glädje som det gjorde en gång. Ta det här med musikproduktion till exempel; det är någonting som skänker mig frid, harmoni och, framförallt, glädje. För snart två månader sedan kände jag hur luften började gå ur mig och när den väl hade gått ur mig kände jag en väldig sorg. Ja, du läste rätt; sorg. Den här äckliga känslan av att ”det är inte roligt längre” infann sig och in från höger kom, trots allt, sorgen. Det är inte så att jag tappat tron på mig själv som producent. För jag vet att jag kan när det väl gäller. Då kan jag spotta ur mig en hel skiva (eller varför inte en EP) som kickar hårdare än hårdast. Och även om det nu, mot all förmodan, skulle inträffa att jag tvivlade på mig själv har jag personer runt mig som drar mig upp ur skyttegravarna och försäkrar motsatsen.
Det är inte det...
Senast den här känslan infann sig var jag mitt uppe i ett projekt. Det var november 2005 och jag undrade om det alltid skulle vara sådär. Rutin och tomgång. Jag visste ju längst in att jag brann för det där. Sitta och prodda, putsa, fixa och mixa pastellfärgade ljudspår och höra hur det (oftast) kommer guld ur högtalarna. Det där ni andra ibland har så svårt att förstå och ta till er. Nåväl, efter den där dipen i november 2005 påbörjade jag min praktik. Fyra veckor på ett studieförbund. Jag tänker inte tråka ut dig med detaljer om vad det var jag gjorde eftersom att det är oväsentligt eftersom att det viktiga är att jag fick göra det här jag tycker är så roligt och, framförallt; att jag fick en nytändning. Plötsligt brann jag igen och det var ingen liten låga ska jag säga. Det blev en gigantiskt brasa! I glappet mellan sorgen och den här nytändningen pysslade jag med allt annat än just musikproduktion. Givetvis pluggade jag samtidigt men jag slog av något på takten. Jag läste mina favoritförfattare, bakade, umgicks med vänner (det vill säga; hängde ut i K-huset), pratade om mina drömmar, promenerade om kvällarna/nätterna och en hel massa annat jag visste kunde ge mig samma sorts inre frid (det finns faktiskt andra saker som gör mig glad).
Så, även den här gången satsar jag på säkra kort och sådant jag med säkerhet vet ger mig glädje. Som jag redan sagt; jag väntar. Slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag brinner igen. Jag har blivit ganska duktig på det genom åren; att sitta av tiden och bara vänta.
Framförallt har jag blivit duktigt på att vänta när jag vet att allting kommer att bli bra igen.
Med kärlek till L.
/Elfwingson
Det är inte det...
Senast den här känslan infann sig var jag mitt uppe i ett projekt. Det var november 2005 och jag undrade om det alltid skulle vara sådär. Rutin och tomgång. Jag visste ju längst in att jag brann för det där. Sitta och prodda, putsa, fixa och mixa pastellfärgade ljudspår och höra hur det (oftast) kommer guld ur högtalarna. Det där ni andra ibland har så svårt att förstå och ta till er. Nåväl, efter den där dipen i november 2005 påbörjade jag min praktik. Fyra veckor på ett studieförbund. Jag tänker inte tråka ut dig med detaljer om vad det var jag gjorde eftersom att det är oväsentligt eftersom att det viktiga är att jag fick göra det här jag tycker är så roligt och, framförallt; att jag fick en nytändning. Plötsligt brann jag igen och det var ingen liten låga ska jag säga. Det blev en gigantiskt brasa! I glappet mellan sorgen och den här nytändningen pysslade jag med allt annat än just musikproduktion. Givetvis pluggade jag samtidigt men jag slog av något på takten. Jag läste mina favoritförfattare, bakade, umgicks med vänner (det vill säga; hängde ut i K-huset), pratade om mina drömmar, promenerade om kvällarna/nätterna och en hel massa annat jag visste kunde ge mig samma sorts inre frid (det finns faktiskt andra saker som gör mig glad).
Så, även den här gången satsar jag på säkra kort och sådant jag med säkerhet vet ger mig glädje. Som jag redan sagt; jag väntar. Slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag brinner igen. Jag har blivit ganska duktig på det genom åren; att sitta av tiden och bara vänta.
Framförallt har jag blivit duktigt på att vänta när jag vet att allting kommer att bli bra igen.
Med kärlek till L.
/Elfwingson
Waterloo
I går dog jag lite i L's soffa. Det tog inte många minuter förrän jag liksom föll i någon sorts djup dvala. Magen vände sig ut och in medan min diafragma värkte men inom ett par minuter blev jag liksom ett med soffan. Sjönk ner i den. In i den. Och försvann. Exakt vart vet jag inte. Jag vet endast att jag var helt borta när L väckte mig efter vad som senare skulle visa sig bara vara en halvtimme. Då kändes det som jag hade sovit i tre dygn. Men tro mig, jag behövde sova. Morgon- och kvällsturen på jobbet knäckte mig nästan. Men bara nästan. ”Fan i mig, ska jag falla så ska jag falla med flaggan i topp” tänker jag men inser snart att det är totalt meningslöst och att ingen i hela världen vinner på det. Allra minst jag. Det är nog en utav mina största svagheter; att vara för stolt och alldeles för mån om att inte visa sig svag. Svag eller sjuk. Eller det är ju inte helt sant i och för sig. Vid fler än ett tillfälle de två senaste åren har jag visat mig just svag inför andra. Liksom erkänt att jag (för tillfället) varit den svagaste länken. För andra. För mig själv. Vissa stormar klarar man faktiskt att ”rida ut så att säga”. Men en del stormar fixar man helt enkelt inte. Det är som att förlora i sällskapsspel. ”OK, jag förlorade den här gången. Men hey, du vann förmodligen för att du är bättre än mig” och sedan är det inte mer med det. Nej, det är faktiskt inte mer med det. För inte är jag den som gnisslar tänder efter en förlust i till exempel TP och tänker att ”nästa gång spöar jag skiten ur dig, din jävel”.
En annan sak jag varit oerhört dålig på förr i världen var att be om hjälp från andra. Jag skulle minsann klara av det här själv för att bevisa en massa saker för mig själv och så vidare. Men det har man ju inte ett skit för så det lade jag ner. Men det tog tid att komma dit. För nog är det så att man stundtals måste erkänna sig besegrad och/eller ta hjälp av någon annan som förstår grejen bättre än vad man gör själv.
Waterloo, here I come...
/Elfwingson
En annan sak jag varit oerhört dålig på förr i världen var att be om hjälp från andra. Jag skulle minsann klara av det här själv för att bevisa en massa saker för mig själv och så vidare. Men det har man ju inte ett skit för så det lade jag ner. Men det tog tid att komma dit. För nog är det så att man stundtals måste erkänna sig besegrad och/eller ta hjälp av någon annan som förstår grejen bättre än vad man gör själv.
Waterloo, here I come...
/Elfwingson
fredag, december 12, 2008
...meanwhile i ett julpyntat kök sprängfyllt av harmoni
L säger att min handstil är manlig.
Förmodligen är det också det enda som är manligt med mig.
/Elfwingson
Döda och trötta
Tittar på mig själv i badrumsspegeln, Vrider och vänder. ”Å ena sidan och andra sidan...” Stirrar rakt in i mig själv genom de bruna ögonen. De är grumliga. De är döda. De är trötta. ”Bruna ögon är varma ögon” säger L men just för närvarande håller jag inte med. Och framförallt håller jag inte med om att de är fina just nu. De är döda. De är trötta. De är bottenlösa. Tråkiga.
Kompis, jag gick från att vilja till att önska. Men för några få sekunder vill jag verkligen. Vill, vill, vill. Jag vill vara frisk. Nu! Blir förbannad. Upprörd. Jävligt arg. Tvättar ansiktet i onödigt kallt vatten. Tittar upp igen och blänger tillbaka på ansiktet i speglen. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” sjunger en barnkör långt borta. Magen bränner. Vänder sig ut och in. Diafragman gör ont efter nattens äventyr. Dricker iskallt vatten för att inte råka ut för spontan självantändning. En liter vatten och jag är på topp igen. Halvdagen övergår till kväll och jag drar på mig mina arbetskläder. Tar på mig min jacka och sveper palestinasjalen runt halsen. Tittar på mig själv en sista gång i hallspegeln och säger: ”Kom igen nu, kompis! Du är världens bästa vårdbiträde och vare sig inget eller ingen knäcker dig”.
För ett kort ögonblick ser jag rakt in och igenom mig själv via de bruna ögonen. Magen bränner och min diafragma gör ont men jag tycker inte synd om mig själv. Det finns så många andra som gör det. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” mässar återigen barnkören. Det stämmer nog inte helt och hållet men jag blir trött på mitt jävla gnäll och det räcker nu. Nu får det vara nog. Jag föraktar visserligen inte människor som gnäller över en situation eller ett tillstånd de befinner sig i men som sagt; det finns redan så många som tycker synd om sig själva så då känns det ju synnerligen korkat att blanda in en idiot till i den soppan.
/Elfwingson
Kompis, jag gick från att vilja till att önska. Men för några få sekunder vill jag verkligen. Vill, vill, vill. Jag vill vara frisk. Nu! Blir förbannad. Upprörd. Jävligt arg. Tvättar ansiktet i onödigt kallt vatten. Tittar upp igen och blänger tillbaka på ansiktet i speglen. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” sjunger en barnkör långt borta. Magen bränner. Vänder sig ut och in. Diafragman gör ont efter nattens äventyr. Dricker iskallt vatten för att inte råka ut för spontan självantändning. En liter vatten och jag är på topp igen. Halvdagen övergår till kväll och jag drar på mig mina arbetskläder. Tar på mig min jacka och sveper palestinasjalen runt halsen. Tittar på mig själv en sista gång i hallspegeln och säger: ”Kom igen nu, kompis! Du är världens bästa vårdbiträde och vare sig inget eller ingen knäcker dig”.
För ett kort ögonblick ser jag rakt in och igenom mig själv via de bruna ögonen. Magen bränner och min diafragma gör ont men jag tycker inte synd om mig själv. Det finns så många andra som gör det. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” mässar återigen barnkören. Det stämmer nog inte helt och hållet men jag blir trött på mitt jävla gnäll och det räcker nu. Nu får det vara nog. Jag föraktar visserligen inte människor som gnäller över en situation eller ett tillstånd de befinner sig i men som sagt; det finns redan så många som tycker synd om sig själva så då känns det ju synnerligen korkat att blanda in en idiot till i den soppan.
/Elfwingson
onsdag, december 10, 2008
Granatchock II
Kommer hem och dör ett slag. Dagen har gått på fast forward-läget. Hela tiden. Spring, spring, spring. Ett par rökpauser har jag åtminstone hunnit med men eftersom cigarettpaketet är halvfyllt med halvrökta fimpar skvallrar det om att de där rökpauserna har blivit abrupt avbrutna. Hänger upp jackan och drar av mig mina arbetskläder. En löjligt lång och varm dusch är det enda jag tänker på. ”Men först ska vi ta och släpa den här uppfuckade kroppen till köket” säger jag halvhögt för mig själv. Dricker en halv liter iskallt vatten men är fortfarande törstig. Dricker upp den sista halvlitern och fyller på tillbringaren inför nästa omgång.
Traskar in i sovrummet och plockar fram rena kläder ur garderoben. Tittar på sängen och den ser så jävla skön och inbjudande ut så jag bara vill kasta mig ner på den och bara sova tills det blir morgon igen. Jag kväver instinkten och tar ett inte för elegant svanhopp in i duschen. Dör i en halvtimme. Låter det varma vattnet skölja över mig. Jag tänker på gröna äpplen och vårregn. På tillit. På förtroenden. På orsak och verkan. Jag tänker på film. Scener av en utbombad nordfransk by. Så känner jag mig; utbombad. Som om någon har kastat in en handgranat och stängt dörren. Förr i världen fick de tyska, amerikanska och engelska frontsoldaterna chocklad med amfetamin. Då höll de sig vakna inför nästa anfall.
Är jag fortfarande vaken eller drömmer jag bara?
Tänker på gröna äpplen och vårregn igen. Kliver ut ur duschen och ut i ett ishelvete av ett sällan skådat slag. Lägger mig i sängen och försvinner in i en orolig dvala. Drömmer om iskristaller, mediciner som får min lever att förtvina och om en alldeles för blek sol långt, långt borta. Vaknar med överkastet virat runt mig och med armarna runt en kudde. Tänker på gröna äpplen och ett vårregn. Dör ett slag. Dör för att leva.
Det blir bättre.
Det blir det alltid.
/Elfwingson
Traskar in i sovrummet och plockar fram rena kläder ur garderoben. Tittar på sängen och den ser så jävla skön och inbjudande ut så jag bara vill kasta mig ner på den och bara sova tills det blir morgon igen. Jag kväver instinkten och tar ett inte för elegant svanhopp in i duschen. Dör i en halvtimme. Låter det varma vattnet skölja över mig. Jag tänker på gröna äpplen och vårregn. På tillit. På förtroenden. På orsak och verkan. Jag tänker på film. Scener av en utbombad nordfransk by. Så känner jag mig; utbombad. Som om någon har kastat in en handgranat och stängt dörren. Förr i världen fick de tyska, amerikanska och engelska frontsoldaterna chocklad med amfetamin. Då höll de sig vakna inför nästa anfall.
Är jag fortfarande vaken eller drömmer jag bara?
Tänker på gröna äpplen och vårregn igen. Kliver ut ur duschen och ut i ett ishelvete av ett sällan skådat slag. Lägger mig i sängen och försvinner in i en orolig dvala. Drömmer om iskristaller, mediciner som får min lever att förtvina och om en alldeles för blek sol långt, långt borta. Vaknar med överkastet virat runt mig och med armarna runt en kudde. Tänker på gröna äpplen och ett vårregn. Dör ett slag. Dör för att leva.
Det blir bättre.
Det blir det alltid.
/Elfwingson
lördag, december 06, 2008
Det är inte hybris...
...det är mer ett kallt konstaterande från min sida.
Bara för att musikproduktionen ligger lite på is för närvarande hindrar det ju inte mig från skriva om den. Som sagt så satt jag och lyssnade igenom 2008 års produktioner då en tanke slog mig; lyssnar du exempelvis på Glöd i en stereo nära dig så hör du såklart ljudbilden och allt det där. Men gör du så att du lyssnar på samma skiva i ett par relativt bra lurar så ska du se att upplevelsen blir en helt annan. Små sublima detaljer i ljudbilden kommer upp till ytan. Det är inte så att det finns några dolda budskap utan det är mer de här små panoreringsdetaljerna. Detaljer som är ett med ljudbilden när du lyssnar i vanliga högtalare men som är mer påtagliga när du lyssnar i ett par lurar. När jag insåg det där blev jag faktiskt glad (och nästan lite stolt över mig själv). ”Tänka sig, jag kan producera musik som har en extra dimension beroende på lyssningssystem. Helt galet!”
Du kan kan ge dig fan på att det ska jag fortsätta med nu när jag hört hur spännande det kan bli.
/Elfwingson
Bara för att musikproduktionen ligger lite på is för närvarande hindrar det ju inte mig från skriva om den. Som sagt så satt jag och lyssnade igenom 2008 års produktioner då en tanke slog mig; lyssnar du exempelvis på Glöd i en stereo nära dig så hör du såklart ljudbilden och allt det där. Men gör du så att du lyssnar på samma skiva i ett par relativt bra lurar så ska du se att upplevelsen blir en helt annan. Små sublima detaljer i ljudbilden kommer upp till ytan. Det är inte så att det finns några dolda budskap utan det är mer de här små panoreringsdetaljerna. Detaljer som är ett med ljudbilden när du lyssnar i vanliga högtalare men som är mer påtagliga när du lyssnar i ett par lurar. När jag insåg det där blev jag faktiskt glad (och nästan lite stolt över mig själv). ”Tänka sig, jag kan producera musik som har en extra dimension beroende på lyssningssystem. Helt galet!”
Du kan kan ge dig fan på att det ska jag fortsätta med nu när jag hört hur spännande det kan bli.
/Elfwingson
Det enda jag har kvar
För några nätter sedan satt jag och mumsade i mig en löjligt stor och hembakad lussebulle (ja, jag bakade dem alldeles själv), drack en stor mugg rykande te och lyssnade igenom 2008 års produktioner. Allt från Glöd (såklart) till EP:n Atomvinter (ännu mer ”såklart”) och allt däremellan. Covern Håll mitt hjärta som både kändes och var oerhört påtaglig en dag i maj när jag spelade in den. Den folkrocksosande Sjömans-sviten (signerad herr T) med kioskvältarna Banditer och Sjömansblues som (enligt mig själv) var en ren och skär motreaktion på Vita nätter. Exprimentalbumet Morrissey & jag (återigen tillsammans med T) som på något sätt kanske inte blev som jag hade önskat och som kanske hade mått bäst av att tas ett varv till. Cover-versionerna på T's Till dina vita nätter (vars text första gången slog mig som en slägga och som gick rakt in och genom mig), Kungavinter samt När natten faller. Instrumentalprojektet Hill 419 där jag fick gå loss medelst klassiska klanger och oerhört genomtänkt (och linjär) stämföring. The timeless art of seduction som var ett club-projekt och som för övrigt var den enda låten som Breitholz recenserade (jag fick en fyra av tio) på allears på den tiden då det begav sig . Det ska även nämnas att den där club-prylen övergav jag tämligen snabbt eftersom att låten gick lite i kaklet och då insåg jag att det där inte var min påse.
Black cab som det blev fan så mycket mer röj i än orginalet (tycker åtminstone jag). A green hill som jag blåste nytt liv i tack vare strålande insatser av mina gamla riddare utan svärd, A och J. Den uråldriga Dagdrömmaren som fick nya kläder samt Paperweight som framfördes med bravur, passion och glöd av L. Det är när jag lyssnar igenom de här låtarna, Atomvinter och Glöd som jag liksom sammanfattar mig själv på något konstigt sätt. Går från klarhet till klarhet. Från insikt till insikt. Det är på dessa projekt jag tyst har slipat mina vapen. Förfinat mina kunskaper. Kommit ett steg längre. Trasslat in mig i men hittat ut igen. Ni är några stycken som varit med på den här resan. Ni har blivit plågade med olika versioner. Låtarna har tagit den korta vägen via de minsta rutorna i världen och landat hos er. Ni har tyckt till. Hissat och dissat. Ni har hindrat mig från hybris men även dragit mig ur skyttegravarna när det behövts.
Ni har gett mig konstgjord andning när jag inte kunnat andats själv. Ni har dunkat mig i ryggen och kommit med tonvis av beröm och komplimanger. Och det känns både bra och viktigt. Du förstår, slutligen är det här det enda sättet jag har kvar... När allting balanserar på knivsudden och orden inte räcker till är det här det enda sättet för mig att beskriva eller att säga någonting jag verkligen, verkligen känner inför något eller någon.
Visst, jag kan prata i fyra timmar i sträck (”men låt oss för guds skull inte gå ner längs den vägen” tänker nog L tyst för sig själv just nu). Jag kan skriva sjuhundra inlägg här på bloggen men till sist är det musiken som är min absolut sista bastion och mitt yttersta sätt att uttrycka mig.
/Elfwingson
Black cab som det blev fan så mycket mer röj i än orginalet (tycker åtminstone jag). A green hill som jag blåste nytt liv i tack vare strålande insatser av mina gamla riddare utan svärd, A och J. Den uråldriga Dagdrömmaren som fick nya kläder samt Paperweight som framfördes med bravur, passion och glöd av L. Det är när jag lyssnar igenom de här låtarna, Atomvinter och Glöd som jag liksom sammanfattar mig själv på något konstigt sätt. Går från klarhet till klarhet. Från insikt till insikt. Det är på dessa projekt jag tyst har slipat mina vapen. Förfinat mina kunskaper. Kommit ett steg längre. Trasslat in mig i men hittat ut igen. Ni är några stycken som varit med på den här resan. Ni har blivit plågade med olika versioner. Låtarna har tagit den korta vägen via de minsta rutorna i världen och landat hos er. Ni har tyckt till. Hissat och dissat. Ni har hindrat mig från hybris men även dragit mig ur skyttegravarna när det behövts.
Ni har gett mig konstgjord andning när jag inte kunnat andats själv. Ni har dunkat mig i ryggen och kommit med tonvis av beröm och komplimanger. Och det känns både bra och viktigt. Du förstår, slutligen är det här det enda sättet jag har kvar... När allting balanserar på knivsudden och orden inte räcker till är det här det enda sättet för mig att beskriva eller att säga någonting jag verkligen, verkligen känner inför något eller någon.
Visst, jag kan prata i fyra timmar i sträck (”men låt oss för guds skull inte gå ner längs den vägen” tänker nog L tyst för sig själv just nu). Jag kan skriva sjuhundra inlägg här på bloggen men till sist är det musiken som är min absolut sista bastion och mitt yttersta sätt att uttrycka mig.
/Elfwingson
fredag, december 05, 2008
Låt oss inte prodda så att mixerbordet brinner upp, OK?
Du är bra på någonting. Punkt slut. Kan du då aldrig bli bättre på det? Så där kan jag själv känna då och då. ”Hörru kompis, finns inte alltid möjligheten att bli bättre?” Så klart finns den ju alltid. Frågan är väl mer om man alltid ska ta den möjligheten?
Jag har en liten dip vad det gäller musikproduktionen just nu. Det sista (eller senaste om man så vill) jag gjorde var Paperweight (av Joshua Radin) tillsammans med L. Medvetet tonade jag faktiskt ner min egen insats för en gångs skull. Dels för att det (utöver produktionen) bara var en andrastämma och dels för att L's ögon lyste med en sällsam glöd när hon sa att hon ville göra den här låten. Hennes glädje och lycka inför den här covern (och kanske min egen glädje inför texten. Eller rättare sagt; den bakomliggande förklaringen av texten) var någonting som sporrade mig att göra någonting alldeles extra. Jag ville vara kung men blev bara en prins. Det räcker nog gott och väl i och för sig nu när jag tänker på det. Dessutom blev alla inblandade nöjda och lyckliga över det färdiga resultatet.
Nåväl, sedan dess har jag inte gjort så mycket när det gäller produktion. Några stämmor här och där. Kanske ett gitarrpålägg men inte så mycket mer. Det känns som om jag har tagit ett smärre break från produktionen och det är med blandade känslor jag gjort det. Jag tycker faktiskt att musikproduktion är något av det roligste som finns samtidigt som det faktiskt finns andra saker som också är roliga. Bland annat baka scones, dricka litervis med kaffe, hänga med vänner, jobba eller bara ta löjligt långa promenader genom en råkall dimma (och även om jag kan så ska jag inte lista fler saker nu, jag lovar).
Som sagt; man har alltid möjligheten att bli bättre på någonting men i bland kanske det bara är bäst att spara sig och inte bränna allt krut på en gång. Till sist så vet jag faktiskt om att, förr eller senare, kommer jag att kicka hårdare än hårdast. Fram tills dess väntar jag, slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag, återigen, kan sparka igång hjärn- och hjärtverksamheten för att producera ännu ett mästerverk.
/Elfwingson
Jag har en liten dip vad det gäller musikproduktionen just nu. Det sista (eller senaste om man så vill) jag gjorde var Paperweight (av Joshua Radin) tillsammans med L. Medvetet tonade jag faktiskt ner min egen insats för en gångs skull. Dels för att det (utöver produktionen) bara var en andrastämma och dels för att L's ögon lyste med en sällsam glöd när hon sa att hon ville göra den här låten. Hennes glädje och lycka inför den här covern (och kanske min egen glädje inför texten. Eller rättare sagt; den bakomliggande förklaringen av texten) var någonting som sporrade mig att göra någonting alldeles extra. Jag ville vara kung men blev bara en prins. Det räcker nog gott och väl i och för sig nu när jag tänker på det. Dessutom blev alla inblandade nöjda och lyckliga över det färdiga resultatet.
Nåväl, sedan dess har jag inte gjort så mycket när det gäller produktion. Några stämmor här och där. Kanske ett gitarrpålägg men inte så mycket mer. Det känns som om jag har tagit ett smärre break från produktionen och det är med blandade känslor jag gjort det. Jag tycker faktiskt att musikproduktion är något av det roligste som finns samtidigt som det faktiskt finns andra saker som också är roliga. Bland annat baka scones, dricka litervis med kaffe, hänga med vänner, jobba eller bara ta löjligt långa promenader genom en råkall dimma (och även om jag kan så ska jag inte lista fler saker nu, jag lovar).
Som sagt; man har alltid möjligheten att bli bättre på någonting men i bland kanske det bara är bäst att spara sig och inte bränna allt krut på en gång. Till sist så vet jag faktiskt om att, förr eller senare, kommer jag att kicka hårdare än hårdast. Fram tills dess väntar jag, slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag, återigen, kan sparka igång hjärn- och hjärtverksamheten för att producera ännu ett mästerverk.
/Elfwingson
torsdag, december 04, 2008
Klorvatten får mina ögon att blöda
"[...] och i gruset låg en fegis kvar. När mina glasögon just sparkats av" - kent
Jag drömde häromnatten och den här gången var det faktiskt inget vidare. Det var ”jävligt” in a bad way liksom. Scenen sitter fastklistrad och jag tycker inte alls om det. Det är en, med jämna mellanrum, återkommande mardröm och jag vet inte om jag någonsin kommer att slippa den och det känns trist om det är så. Jag gick vidare men mardrömmen hängde liksom på. Jag, om någon, hade varit lycklig om jag sluppit den. Varje gång jag drömmer om det där vaknar jag alltid med lakanet virat runt kroppen som om jag försökt rymma från allting. Huvudvärken spränger sönder mitt huvud och ett oroligt skimmer höljer mina ögon i snövitt.
Förr i världen var jag alltid låg hela nästföljande dag. Jag var alldeles förtvivlad över att mina ungdomsår fortfarande gjorde sig påminda. Numera är jag varken låg eller förtvivlad. Det är mer så att jag stör mig på att den där mardrömmen fuckade upp min nattsömn. Irriterad liksom. Förstår du hur jag menar?
Det börjar alltid på samma sätt; ljus. Fukt. Vatten. Plask. Människor som ropar någonting. Ambiensljud som i en simhall. Händer. Armar. Råa skratt och till sist vattnet som forsar in i min mun och snabbt fyller lungorna. Ett dån från vattenmassorna som trycker mot trumhinnan och får det att mullra som ett åskväder. Hjärtat som arbetar för högtryck. Ytan som inte går att nå. Panik. Ögonen som svider av klorvatten och till sist; mörker. Vad säger man?
En utav mina största fobier handlar om öppna vatten i allmänhet och drunkning i synnerhet (och det har jag redan berättat om) och det finns en anledning till det. Tänk om jag någonsin kunde ta tag i den där fobin och göra mig fri från den. Om det någonsin inträffar kommer jag att bli världens mest lyckliga man.
/Elfwingson
Jag drömde häromnatten och den här gången var det faktiskt inget vidare. Det var ”jävligt” in a bad way liksom. Scenen sitter fastklistrad och jag tycker inte alls om det. Det är en, med jämna mellanrum, återkommande mardröm och jag vet inte om jag någonsin kommer att slippa den och det känns trist om det är så. Jag gick vidare men mardrömmen hängde liksom på. Jag, om någon, hade varit lycklig om jag sluppit den. Varje gång jag drömmer om det där vaknar jag alltid med lakanet virat runt kroppen som om jag försökt rymma från allting. Huvudvärken spränger sönder mitt huvud och ett oroligt skimmer höljer mina ögon i snövitt.
Förr i världen var jag alltid låg hela nästföljande dag. Jag var alldeles förtvivlad över att mina ungdomsår fortfarande gjorde sig påminda. Numera är jag varken låg eller förtvivlad. Det är mer så att jag stör mig på att den där mardrömmen fuckade upp min nattsömn. Irriterad liksom. Förstår du hur jag menar?
Det börjar alltid på samma sätt; ljus. Fukt. Vatten. Plask. Människor som ropar någonting. Ambiensljud som i en simhall. Händer. Armar. Råa skratt och till sist vattnet som forsar in i min mun och snabbt fyller lungorna. Ett dån från vattenmassorna som trycker mot trumhinnan och får det att mullra som ett åskväder. Hjärtat som arbetar för högtryck. Ytan som inte går att nå. Panik. Ögonen som svider av klorvatten och till sist; mörker. Vad säger man?
En utav mina största fobier handlar om öppna vatten i allmänhet och drunkning i synnerhet (och det har jag redan berättat om) och det finns en anledning till det. Tänk om jag någonsin kunde ta tag i den där fobin och göra mig fri från den. Om det någonsin inträffar kommer jag att bli världens mest lyckliga man.
/Elfwingson
Scones & kaffe
Det är nästan solsken ute medan jag riggar sångmiken och jag tycker att solskenet gör mig yster. Jag dyker med både liv och glädje in i dagens produktionsarbete. Men efter att ha lagt bara två stämmor till på T's projekt är jag fullkomligt slutkörd. Jag blir förvånad över mig själv och tänker ”förr i världen var det här a piece of cake. Men nu så är det på tok för ansträngande. Vad är det som har hänt med mig egentligen?”
Jag bestämmer mig för att koppla av och på vilket sätt kan man göra det bäst? Rätt gissat; genom att baka scones givetvis. Det var faktiskt oerhört länge sedan som jag bakade scones. Det var nog någon gång då jag bodde i Norrköping som det hände, vill jag minnas (oj, vad jag vill minnas det). Ungefär halvvägs i sconesbaket inser jag det som får mig att frysa till is; jag har ju ingen marmelad! Scones utan marmelad är som kaffe utan mjölk och socker eller som en Elfwingsonsk produktion utan tremologitarrer. ”Så kan man ju inte ha det” tänker jag och rusar iväg till en affär nära mig, köper apelsinmarmelad samt laktosfri mjölk. Sedan blev dagen så oerhört mycket finare (den var visserligen inte speciellt ful innan men den blev ytterligare ett par nyanser ljusare).
Jag njuter av mitt kaffe och mina nybakade scones. Jag skrattar till men fattar inte vad det är som är så roligt. ”Äsch, man måste inte veta allting jämt” tänker jag och skrattar en gång till. Livet är bara så fantastiskt, underbart och lyckligt som man gör det.
/Elfwingson
Jag bestämmer mig för att koppla av och på vilket sätt kan man göra det bäst? Rätt gissat; genom att baka scones givetvis. Det var faktiskt oerhört länge sedan som jag bakade scones. Det var nog någon gång då jag bodde i Norrköping som det hände, vill jag minnas (oj, vad jag vill minnas det). Ungefär halvvägs i sconesbaket inser jag det som får mig att frysa till is; jag har ju ingen marmelad! Scones utan marmelad är som kaffe utan mjölk och socker eller som en Elfwingsonsk produktion utan tremologitarrer. ”Så kan man ju inte ha det” tänker jag och rusar iväg till en affär nära mig, köper apelsinmarmelad samt laktosfri mjölk. Sedan blev dagen så oerhört mycket finare (den var visserligen inte speciellt ful innan men den blev ytterligare ett par nyanser ljusare).
Jag njuter av mitt kaffe och mina nybakade scones. Jag skrattar till men fattar inte vad det är som är så roligt. ”Äsch, man måste inte veta allting jämt” tänker jag och skrattar en gång till. Livet är bara så fantastiskt, underbart och lyckligt som man gör det.
/Elfwingson
tisdag, december 02, 2008
"Andreas"
Medan decembernatten försvinner iväg medelst regn och blåst tänker jag på vad L sa för några kvällar sedan medan vi stod och rökte på min veranda: ”Det känns bra att stå här igen” och jag kan inte göra annat än att hålla med henne.
I söndags hade jag namnsdag (och jag garanterar dig att det inte är speciellt stort i min värld) men trots detta hade L med sig både hemstöpta ljus och, hör och häpna, en present. När jag vecklade upp paketet blev jag faktiskt rörd. På riktigt. Tänk vad en liten bit filt formad som ett hjärta, lite fiskelina och en tillknixlad tjock, guldfärgad ståltråd kan göra för någon. Fast mest rörd blev jag nog ändå när jag läste det där tillhörande kortet ”Du är en ängel med ett stort hjärta”. Det var vackert på många sätt och vis (kanske mest för att hon vet att det stämmer).
Senare på kvällen när spellistan med herr Winnerbäck nästan var slut höll hon om mig och viskade ”du gör mig varm” och det gör mig otroligt gott att veta om det.
/Elfwingson
I söndags hade jag namnsdag (och jag garanterar dig att det inte är speciellt stort i min värld) men trots detta hade L med sig både hemstöpta ljus och, hör och häpna, en present. När jag vecklade upp paketet blev jag faktiskt rörd. På riktigt. Tänk vad en liten bit filt formad som ett hjärta, lite fiskelina och en tillknixlad tjock, guldfärgad ståltråd kan göra för någon. Fast mest rörd blev jag nog ändå när jag läste det där tillhörande kortet ”Du är en ängel med ett stort hjärta”. Det var vackert på många sätt och vis (kanske mest för att hon vet att det stämmer).
Senare på kvällen när spellistan med herr Winnerbäck nästan var slut höll hon om mig och viskade ”du gör mig varm” och det gör mig otroligt gott att veta om det.
/Elfwingson
Vad är grejen, liksom?
Jag lägger upp två pastellfärgade mono-spår till. Två toppstämmor. Betraktar dem likgiltigt ett par ögonblick och tar sedan bort dem. Gör om. Gör rätt. Gör annorlunda. Springer i mål med andan i halsen. ”Is it all worthwhile?” tänker jag och citerar en gammal hjälte från förr. ”Gör det du gör allra bäst, Andreas; take it up a notch” säger en före detta kursare och hans ord värmer mig. Men i bland så känner jag mig för stor för mig själv. Jag har stundtals mycket att bevisa för mig själv. För mycket. Å andra sidan så är det bara jag som kan säga ifrån när jag vill. Och det gör jag. Då och då. Snart lär det vara dags igen. Musiken är ju inte det absolut mest viktiga i livet (även om många av er kanske kan tro det när ni läser mina inlägg). Nåväl, det kanske är dags att säga ifrån snart igen men tills dess kör jag på. Tar det ett steg längre och kör på.
Någon sa att det är då jag är som bäst.
/Elfwingson
Någon sa att det är då jag är som bäst.
/Elfwingson
torsdag, november 27, 2008
Tanken var vacker, men händelseförloppet blev mer vackert, jag lovar
Tanken var att L och jag skulle sett Da Vinci-koden förra söndagen.
Det gick sådär...
I stället lyckades vi slå fast att i det här finns det alldeles för mycket ömsesidiga känslor, kärlek, ömhet och respekt för att det ska kunna förbises och kastas till gamarna (eller som jag uttryckte det inför L häromkvällen "varför stå och titta på skogen om man har möjlighet att vistas i den") . Som jag redan sagt innan sitter det på hornhinnorna och i luftvägarna och än så länge så är jag lugn och skön med det. Dessutom så... Nej förresten! Inte den här gången. Den här gången håller jag käften för att jag faktiskt vill det och spelar inte rollen som tokexpressionist. Den här gången kommer du inte så nära, kompis. Tough shit för dig liksom.
Jag behöver inte ens ta upp det med L eftersom hon hajar läget.
/Elfwingson
Det gick sådär...
I stället lyckades vi slå fast att i det här finns det alldeles för mycket ömsesidiga känslor, kärlek, ömhet och respekt för att det ska kunna förbises och kastas till gamarna (eller som jag uttryckte det inför L häromkvällen "varför stå och titta på skogen om man har möjlighet att vistas i den") . Som jag redan sagt innan sitter det på hornhinnorna och i luftvägarna och än så länge så är jag lugn och skön med det. Dessutom så... Nej förresten! Inte den här gången. Den här gången håller jag käften för att jag faktiskt vill det och spelar inte rollen som tokexpressionist. Den här gången kommer du inte så nära, kompis. Tough shit för dig liksom.
Jag behöver inte ens ta upp det med L eftersom hon hajar läget.
/Elfwingson
tisdag, november 25, 2008
Musiken och paniken II
...men det är verkligen inte så farligt som det låter.
”Vad skulle vi göra utan musiken” frågade A mig för snart en månad sedan. Ptja, jag vet inte riktigt. Å ena sidan så vill jag ju säga: ”Faktiskt ingenting. Vi skulle troligtvis förmultna och dö inom ett par sekunder”. Å andra sidan så är det nog så att vi hade haft någonting helt annat att bränna upp våra tragikomiska liv i; jobb, träning eller alkohol. Det finns så mycket att välja på. Oftast väljer jag att skriva ner det här. Men då och då blir det musik. På något sätt känns det som om det blir mer... Påtagligt. Förstår du hur jag menar?
Jag menar att visst kan en text vara nog så stark och beröra men en grym textrad i kombination med fyra ackord, vågar jag påstå, kan ofta slå alla inblandade i solar plexus med mer kraft. Det är mer påtagligt. Mer nära sanningen. Starkare. Och i bland känns det som om sex stycken spår på en EP säger fan så mycket mer än milslånga rader av text i en blogg.
Nu när alla inblandade i mitt lilla EP-projekt har hört låtarna (förmodligen till leda vid det här laget) har jag lagt undan det. Komprimerat filerna till små, små .rar-paket och lagt dem på disk. Därför tänker jag inte ens tanken att ens försöka slå mynt av Atomvinter. Om Glöd var ett professionellt viktigt projekt så var Atomvinter ett praktexempel på ett emotionellt viktigt projekt. Skriven under fyra dygn. Arrangerad och producerad på en vecka och så snabbt har jag aldrig jobbat förut. Framförallt inte med något eget material. Men hey... It's in the past now och vi är glada igen, jag lovar. Att jag sedan tycker att L var oerhört modig som vågade sticka in skallen i lejonkulan och lyssna på dem är ju inte helt och hållet en annan sak... Jag hade förmodligen inte gjort det.
Häromkvällen satte jag två nya stämmor till Hallelujah. Mest för att prova omfånget och se om jag fortfarande kan ta toppstämmor (det kan jag) men också för att se om det gick att arra upp låten i fråga ännu mer (det gick). För några veckor sedan fick jag gåshud medan jag stod framför kören och lyssnade på deras genomsjungning av Hallelujah. Jag kände mig som doktor Frankenstein och nästan skrek inombords: ”It's alive. It's alive!” samtidigt som jag kände ”Vad fan har jag gjort? Är det verkligen mitt arr de sjunger?” Under de få minuter som de sjöng blev jag mig fem mil lång och hade ett ego som inte skulle fått plats i en oljetanker.
Jag var (och är) en stolt körledare och de tog mig ända dit.
/Elfwingson
”Vad skulle vi göra utan musiken” frågade A mig för snart en månad sedan. Ptja, jag vet inte riktigt. Å ena sidan så vill jag ju säga: ”Faktiskt ingenting. Vi skulle troligtvis förmultna och dö inom ett par sekunder”. Å andra sidan så är det nog så att vi hade haft någonting helt annat att bränna upp våra tragikomiska liv i; jobb, träning eller alkohol. Det finns så mycket att välja på. Oftast väljer jag att skriva ner det här. Men då och då blir det musik. På något sätt känns det som om det blir mer... Påtagligt. Förstår du hur jag menar?
Jag menar att visst kan en text vara nog så stark och beröra men en grym textrad i kombination med fyra ackord, vågar jag påstå, kan ofta slå alla inblandade i solar plexus med mer kraft. Det är mer påtagligt. Mer nära sanningen. Starkare. Och i bland känns det som om sex stycken spår på en EP säger fan så mycket mer än milslånga rader av text i en blogg.
Nu när alla inblandade i mitt lilla EP-projekt har hört låtarna (förmodligen till leda vid det här laget) har jag lagt undan det. Komprimerat filerna till små, små .rar-paket och lagt dem på disk. Därför tänker jag inte ens tanken att ens försöka slå mynt av Atomvinter. Om Glöd var ett professionellt viktigt projekt så var Atomvinter ett praktexempel på ett emotionellt viktigt projekt. Skriven under fyra dygn. Arrangerad och producerad på en vecka och så snabbt har jag aldrig jobbat förut. Framförallt inte med något eget material. Men hey... It's in the past now och vi är glada igen, jag lovar. Att jag sedan tycker att L var oerhört modig som vågade sticka in skallen i lejonkulan och lyssna på dem är ju inte helt och hållet en annan sak... Jag hade förmodligen inte gjort det.
Häromkvällen satte jag två nya stämmor till Hallelujah. Mest för att prova omfånget och se om jag fortfarande kan ta toppstämmor (det kan jag) men också för att se om det gick att arra upp låten i fråga ännu mer (det gick). För några veckor sedan fick jag gåshud medan jag stod framför kören och lyssnade på deras genomsjungning av Hallelujah. Jag kände mig som doktor Frankenstein och nästan skrek inombords: ”It's alive. It's alive!” samtidigt som jag kände ”Vad fan har jag gjort? Är det verkligen mitt arr de sjunger?” Under de få minuter som de sjöng blev jag mig fem mil lång och hade ett ego som inte skulle fått plats i en oljetanker.
Jag var (och är) en stolt körledare och de tog mig ända dit.
/Elfwingson
söndag, november 23, 2008
Vad fan ska jag säga...?
Vad har jag att förlora om jag berättar?
Förmodligen ingenting. Eller vänta här nu... Tänk om det är så att jag verkligen har allt att förlora? Det vore ju onekligen faktiskt ganska så överjävligt.
Jag drömde för några nätter sedan och det var jävligt. Eller ”jävligt” var kanske ett lite för starkt uttryck. Eller... Nej, det var det faktiskt inte. Det kan ju vara skillnad på ”jävligt” och ”jävligt”. Förstår du hur jag menar? Förmodligen inte...
Vad jag menar att det finns både bra och dåliga ”jävligt”. Det här jävliga var i alla fall ett bra sådant. Vad det var jag drömde tänker jag inte ta upp här (och nu kan du säkert säga att en sådan grej kan man inte haspla ur sig hur som helst utan att ha täckning för det och helst berätta om det. Men grejen är att det är det inte så många som har med det att göra. Inte alls många faktiskt. Egentligen bara en person har med det att göra. Ja, utöver mig då förstås. Dessutom har jag 100% täckning för det, jag lovar). Dessutom är jag inte riktigt helt säker på vad det var jag drömde. Eller det är jag ju, men ändå inte liksom. På morgonen satt det bara små, små fragment kvar och jag såg mig faktiskt om och undrade för en hundradels sekund vart jag egentligen befann mig. Men jag insåg inom ett par sekunder till att jag befann mig i min egen säng och allt det där.
Som sagt; jag är inte helt säker på exakt vad det var jag drömde. Det jag med all säkerhet vet är att det sitter på mina hornhinnor och det sitter i luftgångarna.
/Elfwingson
Förmodligen ingenting. Eller vänta här nu... Tänk om det är så att jag verkligen har allt att förlora? Det vore ju onekligen faktiskt ganska så överjävligt.
Jag drömde för några nätter sedan och det var jävligt. Eller ”jävligt” var kanske ett lite för starkt uttryck. Eller... Nej, det var det faktiskt inte. Det kan ju vara skillnad på ”jävligt” och ”jävligt”. Förstår du hur jag menar? Förmodligen inte...
Vad jag menar att det finns både bra och dåliga ”jävligt”. Det här jävliga var i alla fall ett bra sådant. Vad det var jag drömde tänker jag inte ta upp här (och nu kan du säkert säga att en sådan grej kan man inte haspla ur sig hur som helst utan att ha täckning för det och helst berätta om det. Men grejen är att det är det inte så många som har med det att göra. Inte alls många faktiskt. Egentligen bara en person har med det att göra. Ja, utöver mig då förstås. Dessutom har jag 100% täckning för det, jag lovar). Dessutom är jag inte riktigt helt säker på vad det var jag drömde. Eller det är jag ju, men ändå inte liksom. På morgonen satt det bara små, små fragment kvar och jag såg mig faktiskt om och undrade för en hundradels sekund vart jag egentligen befann mig. Men jag insåg inom ett par sekunder till att jag befann mig i min egen säng och allt det där.
Som sagt; jag är inte helt säker på exakt vad det var jag drömde. Det jag med all säkerhet vet är att det sitter på mina hornhinnor och det sitter i luftgångarna.
/Elfwingson
torsdag, november 20, 2008
Det är vackert ibland...
Jag har fått dig att skratta.
Jag har (förmodligen) fått dig att hånle.
Jag har fått dig förbannad.
Jag har fått dig upprörd.
För några veckor sedan fick jag dig att gråta och det genom en sådan banal (?) sak som musik.
Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle få dig att gråta på grund av (eller tack vare beroende på hur man ser det) min musik. Och mitt i alltihopa så kändes det fint på något sätt. Ja, jävlar i havet! Jag har fått T att gråta genom min musik.
Tack.
/Elfwingson
Jag har (förmodligen) fått dig att hånle.
Jag har fått dig förbannad.
Jag har fått dig upprörd.
För några veckor sedan fick jag dig att gråta och det genom en sådan banal (?) sak som musik.
Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle få dig att gråta på grund av (eller tack vare beroende på hur man ser det) min musik. Och mitt i alltihopa så kändes det fint på något sätt. Ja, jävlar i havet! Jag har fått T att gråta genom min musik.
Tack.
/Elfwingson
"Ta det,Jesper!"
J är en gammal riddare utan vapen. Vi spelade i samma band under flera år och man kan nästan säga att vi har vuxit upp ihop. Det är fan inte långt i från i alla fall. Sedan några år tillbaka har även han börjat intressera sig för musikproduktionens underbara värld och jag har försökt att stötta honom så mycket jag kunnat på vägen. Jag har lotsat honom igenom bland annat Cubase och GuitarRig och menat att vissa reverb kan man helt enkelt inte använda till sång.
Vi har suttit många många timmar i telefon och diskuterat musik, arrangering och nivåjustering. Att det sedan, ibland, varit ett veritabelt helvete att försöka förklara automatisering per telefon kanske inte gör så mycket.
Häromkvällen skickade han en låt till mig (Do we ever come back) som ingår i ett projekt tillsammans med en god vän till honom. Som sagt: han skickade mig den här låten (visserligen en råmix med slasksång men ändå...) häromkvällen and it blew my mind. Superlativen tar helt enkelt inte slut. Det är fantastiskt bra mixat redan nu. Nivåerna är galet bra som de är och alla instrumenten låter otroligt bra. Jag hör hur han tänkt och hur kan på ett (lite) smärtsamt sätt återuppleva alla de timmarna med instrument han har gått igenom. Vankandet av och an medan spåren bouncats (då jag brukar hinna röka ett antal cigg ute på verandan). Du har gått igenom ännu en fas och dessutom känner att du växer. Blir mer säker. Mer säker och mer skicklig. Du märker själv hur alla timmar framför skärmen och alla sega frustrationsmoment finally pays off.
Ur högtalarna kommer det guld och jag är otroligt stolt över dig.
/Elfwingson
Vi har suttit många många timmar i telefon och diskuterat musik, arrangering och nivåjustering. Att det sedan, ibland, varit ett veritabelt helvete att försöka förklara automatisering per telefon kanske inte gör så mycket.
Häromkvällen skickade han en låt till mig (Do we ever come back) som ingår i ett projekt tillsammans med en god vän till honom. Som sagt: han skickade mig den här låten (visserligen en råmix med slasksång men ändå...) häromkvällen and it blew my mind. Superlativen tar helt enkelt inte slut. Det är fantastiskt bra mixat redan nu. Nivåerna är galet bra som de är och alla instrumenten låter otroligt bra. Jag hör hur han tänkt och hur kan på ett (lite) smärtsamt sätt återuppleva alla de timmarna med instrument han har gått igenom. Vankandet av och an medan spåren bouncats (då jag brukar hinna röka ett antal cigg ute på verandan). Du har gått igenom ännu en fas och dessutom känner att du växer. Blir mer säker. Mer säker och mer skicklig. Du märker själv hur alla timmar framför skärmen och alla sega frustrationsmoment finally pays off.
Ur högtalarna kommer det guld och jag är otroligt stolt över dig.
/Elfwingson
fredag, november 07, 2008
Mikrosömn
Jag sover inte. Inte på riktigt. I stället vrider och vänder jag på mig i sängen. Jag försöker slappna av men det går ”sådär”. Min tinnitus har övergått från det sedvanliga brus jag är van vid till tjutande toner. Stigande. Fallande. Samtidigt försvinner allt ljud och kvar är det där stigande och fallande helvetet. Sjutusen oroliga tankar formligen flyger genom huvudet samtidigt. Jag vrider kroppen tre varv till och ger slutligen upp. Oro, tankar och tinnitus, ni vinner!
Går upp utan att tända någon lampa och dricker två stora glas iskallt vatten. Lutar mig mot köksbänken och drar med pekfingret och tummen över näsroten. Tänker i ena sekunden alla tankar i hela världen och i nästa ingenting alls. Sätter mig på köksgolvet och vilar huvudet mot en utav skåpsluckorna. Köket ligger blåsvart och skuggan från en utav köksstolarna flyter ovanför mitt huvud. Drar handen över ansiktet. Gråter jag? Förmodligen. Du förstår, jag har slutat att räkna nu.
Jag skakar på huvudet och inser att natten bara börjat.
/Elfwingson
Går upp utan att tända någon lampa och dricker två stora glas iskallt vatten. Lutar mig mot köksbänken och drar med pekfingret och tummen över näsroten. Tänker i ena sekunden alla tankar i hela världen och i nästa ingenting alls. Sätter mig på köksgolvet och vilar huvudet mot en utav skåpsluckorna. Köket ligger blåsvart och skuggan från en utav köksstolarna flyter ovanför mitt huvud. Drar handen över ansiktet. Gråter jag? Förmodligen. Du förstår, jag har slutat att räkna nu.
Jag skakar på huvudet och inser att natten bara börjat.
/Elfwingson
torsdag, november 06, 2008
Det blir en orolig natt igen...
Hej. Hej. Hej. Då kör vi. En, två, tre, fyr!
Nej, jag fixar inte det här. Fan!
Bra. Jättebra. Då tar vi nästa. En, två, tre!
Världen går i ultrarapid. Bubblan spricker nästan. Men bara nästan. Snälla, låt den hålla bara i en timme till! Ett körarr av Hallelujah exploderar i mina öron. Allt exploderar. Glas splittras och små glasfragment skär sönder ögon på mig.
OK, då vet ni vad ni har att repa på tills nästa gång. Glöm inte att ta var sitt textpapper och en CD. Och så vill jag att alla lyssnar och repar hemma så mycket ni bara kan, OK?
Det här gick inte så bra. Jag insåg det när jag kom hem, betraktade mig själv från ovan för ett par ögonblick och inte tyckte om vad jag såg.
/Elfwingson
Nej, jag fixar inte det här. Fan!
Bra. Jättebra. Då tar vi nästa. En, två, tre!
Världen går i ultrarapid. Bubblan spricker nästan. Men bara nästan. Snälla, låt den hålla bara i en timme till! Ett körarr av Hallelujah exploderar i mina öron. Allt exploderar. Glas splittras och små glasfragment skär sönder ögon på mig.
OK, då vet ni vad ni har att repa på tills nästa gång. Glöm inte att ta var sitt textpapper och en CD. Och så vill jag att alla lyssnar och repar hemma så mycket ni bara kan, OK?
Det här gick inte så bra. Jag insåg det när jag kom hem, betraktade mig själv från ovan för ett par ögonblick och inte tyckte om vad jag såg.
/Elfwingson
lördag, november 01, 2008
Minus tre grader och det är alldeles för kallt för att gå ut och promenera för närvarande
Det frös till is i går kväll; tiden, tårarna och blodet.
Termometern visade tre minusgrader och frosten lade sig över mina hornhinnor. Allting blev suddigt, smärtsamt och ångestframkallande.
Suddigt.
Suddigt och inte alls så bra som jag trodde.
Eller som jag ville tro rättare sagt.
"Kan inte, vill inte, får inte, törs inte" mässar jag medan det första och det sista spåret på Glöd är skrämmande aktuella igen.
/Elfwingson
Termometern visade tre minusgrader och frosten lade sig över mina hornhinnor. Allting blev suddigt, smärtsamt och ångestframkallande.
Suddigt.
Suddigt och inte alls så bra som jag trodde.
Eller som jag ville tro rättare sagt.
"Kan inte, vill inte, får inte, törs inte" mässar jag medan det första och det sista spåret på Glöd är skrämmande aktuella igen.
/Elfwingson
Så är det förstår du...
Som sagt; förlora med stil. Resa sig på "åtta", vinna ett par ronder för till sist att falla till golvet på knockout.
eller
Satsa hela insatsen på rött och se vad som händer.
/Elfwingson
eller
Satsa hela insatsen på rött och se vad som händer.
/Elfwingson
onsdag, oktober 29, 2008
That's right, baby. I went there...
DISCLAIMER!
För dig som är allergisk mot albumhistorik i allmänhet och musiknörderi i synnerhet bör sluta läsa här.
I våras listade jag de tre mest betydelsefulla albumen för mig. De är (utan inbördes rangordning) Hagnesta Hill med Kent, Jazz på svenska med Jan Johansson samt Pet Sounds med the Beach Boys. De här albumen är inte de bästa albumen som någonsin gjorts men var och ett av dem markerar någon sorts milstolpe i mitt liv. De har fått mig, på sina sätt, att gå i taket av fullständig hänförelse. Kent spelar rollen som prinsarna av pretentioner, Jan Johansson är minimalisternas mästare och Brian Wilson är bara något av ett geni (och när han dör blir han förmodligen helgonförklarad).
Jazz på svenska (1963) snöade jag in på någon gång under 2001. Jag hade fram tills dess inte varit någon större fan av just jazz men med den här skivan skakade om min värld. Så litet. Så otroligt litet och
ändå så gigantiskt. När Jan Johansson spelar piano står min värld alldeles stilla och jag bara ler. Du har säkert hört Visa från Utanmyra och det är just den låten som många förknippar med herr Johansson. Någonting annat som är typiskt just för den här skivan är att det låter svenskt. De är visserligen inte så konstigt eftersom det handlar om gamla folkmelodier i ett mer jazzigt tempo men det svenska vemodet har aldrig varit mer uppenbart. Många har försökt och lika många har misslyckats.
1999 kom Hagnesta Hill och satte sin prägel på mig. Kent var favoriter redan innan (sedan Verkligen, 1996), men efter det här skivsläppet var de än mer grundmurade hos mig. Aldrig förr har (åtminstone aldrig jag) hört något mer ångestfyllt och kallt i svensk rockmusik. Just kylan på det här albumet tilltalar mig fortfarande. Det finns fortfarande spår från Hagnesta Hill som känns
omtumlande. Tokröjet på Revolt III, Stoppa mig Juni (Lilla ego), En himmelsk drog med sina slidegitarrer, Beskyddaren med sin ömsinta text och sitt nästintill digitalanaloga sound är sådana spår. Men just Stoppa mig... är ett spår som för evigt är inpräntat. Från de första takternas loja gitarrspel, den stereopanoreade synthen och sordinerande trumpeten till mastodontslutet som får fungera som måttstock på vansinnet (kolla in gitarrsolot mellan 05.30 och 06.03 som toppar slutet. Där blir det nästan arenarock). Det skär fortfarande i själen när jag hör den där låten. Förr skar det för att det var så oerhört ångestladdat. Nu skär det mest för att det är så extremt bra. Borta var ljudlandskapen och värmen från Isola och in från höger kom den stora kylan och Det Stora Allvaret.
Pet Sounds som dök upp 1966 är det album som alltid brukar finnas med i diskussionen när det ska listas vilka som är århundradets bästa skivor. Som sagt; Brian Wilson är och förblir en Mästare och en stor inspirationskälla för mig. Det här albumet skrev, arrangerade och producerande han vid 23 års ålder. Bara det är en bedrift. Att herr Wilson blivit geniförklarad flera gånger om finns det anledningar till. Själv kan jag bara förbanna att jag inte var tjugonågonting när det begav sig 1966-67 och själv fick uppleva hysterin när detta album gavs
ut.
Alla har vi våra favoriter. A och J har sina medan jag har Sloop John B som höjdarexempel på proffsarrangemang och produktion. För några år sedan fick jag chansen att bränna Sessions-boxen (detta är alltså en tre diskars box med så kallat ”sessions”-material. Det vill säga missade tagningar, stereomixar samt a capella-versioner där man för första gången får höra de otroligt komplexa stämarrangemangen). Men nu var det ju inte om Sessions-boxen det skulle handla om, det var ju Pet Sounds.
Jag tror att att just den här skivan slog mig så hårt i magen var inte bara genialiteten runt alla arr utan också helheten som album. Pet sounds är ett konceptalbum, där varje spår är noga arrat och uträknat utan att bli linjärt (som Glöd exempelvis är. Inga liknelser för övrigt). Varje instrument är lika viktigt och även om det inte hörs på den färdiga produktionen så skulle man liksom uppfatta att det är någonting som fattas om man tog bort det (till och med en banal ringklocka vid 01.27 spelar en central roll på You still belive in me).
Dessa är alltså, för mig, de tre mest betydelsefulla albumen genom tiderna. Än så länge. Kanske kommer det en dag då de halkar ner och får göra plats för andra album. Då må det vara hänt men än så länge ligger de i topp och väldigt varmt om hjärtat.
/Elfwingson
För dig som är allergisk mot albumhistorik i allmänhet och musiknörderi i synnerhet bör sluta läsa här.
I våras listade jag de tre mest betydelsefulla albumen för mig. De är (utan inbördes rangordning) Hagnesta Hill med Kent, Jazz på svenska med Jan Johansson samt Pet Sounds med the Beach Boys. De här albumen är inte de bästa albumen som någonsin gjorts men var och ett av dem markerar någon sorts milstolpe i mitt liv. De har fått mig, på sina sätt, att gå i taket av fullständig hänförelse. Kent spelar rollen som prinsarna av pretentioner, Jan Johansson är minimalisternas mästare och Brian Wilson är bara något av ett geni (och när han dör blir han förmodligen helgonförklarad).
Jazz på svenska (1963) snöade jag in på någon gång under 2001. Jag hade fram tills dess inte varit någon större fan av just jazz men med den här skivan skakade om min värld. Så litet. Så otroligt litet och
ändå så gigantiskt. När Jan Johansson spelar piano står min värld alldeles stilla och jag bara ler. Du har säkert hört Visa från Utanmyra och det är just den låten som många förknippar med herr Johansson. Någonting annat som är typiskt just för den här skivan är att det låter svenskt. De är visserligen inte så konstigt eftersom det handlar om gamla folkmelodier i ett mer jazzigt tempo men det svenska vemodet har aldrig varit mer uppenbart. Många har försökt och lika många har misslyckats.1999 kom Hagnesta Hill och satte sin prägel på mig. Kent var favoriter redan innan (sedan Verkligen, 1996), men efter det här skivsläppet var de än mer grundmurade hos mig. Aldrig förr har (åtminstone aldrig jag) hört något mer ångestfyllt och kallt i svensk rockmusik. Just kylan på det här albumet tilltalar mig fortfarande. Det finns fortfarande spår från Hagnesta Hill som känns
omtumlande. Tokröjet på Revolt III, Stoppa mig Juni (Lilla ego), En himmelsk drog med sina slidegitarrer, Beskyddaren med sin ömsinta text och sitt nästintill digitalanaloga sound är sådana spår. Men just Stoppa mig... är ett spår som för evigt är inpräntat. Från de första takternas loja gitarrspel, den stereopanoreade synthen och sordinerande trumpeten till mastodontslutet som får fungera som måttstock på vansinnet (kolla in gitarrsolot mellan 05.30 och 06.03 som toppar slutet. Där blir det nästan arenarock). Det skär fortfarande i själen när jag hör den där låten. Förr skar det för att det var så oerhört ångestladdat. Nu skär det mest för att det är så extremt bra. Borta var ljudlandskapen och värmen från Isola och in från höger kom den stora kylan och Det Stora Allvaret.Pet Sounds som dök upp 1966 är det album som alltid brukar finnas med i diskussionen när det ska listas vilka som är århundradets bästa skivor. Som sagt; Brian Wilson är och förblir en Mästare och en stor inspirationskälla för mig. Det här albumet skrev, arrangerade och producerande han vid 23 års ålder. Bara det är en bedrift. Att herr Wilson blivit geniförklarad flera gånger om finns det anledningar till. Själv kan jag bara förbanna att jag inte var tjugonågonting när det begav sig 1966-67 och själv fick uppleva hysterin när detta album gavs
ut.Alla har vi våra favoriter. A och J har sina medan jag har Sloop John B som höjdarexempel på proffsarrangemang och produktion. För några år sedan fick jag chansen att bränna Sessions-boxen (detta är alltså en tre diskars box med så kallat ”sessions”-material. Det vill säga missade tagningar, stereomixar samt a capella-versioner där man för första gången får höra de otroligt komplexa stämarrangemangen). Men nu var det ju inte om Sessions-boxen det skulle handla om, det var ju Pet Sounds.
Jag tror att att just den här skivan slog mig så hårt i magen var inte bara genialiteten runt alla arr utan också helheten som album. Pet sounds är ett konceptalbum, där varje spår är noga arrat och uträknat utan att bli linjärt (som Glöd exempelvis är. Inga liknelser för övrigt). Varje instrument är lika viktigt och även om det inte hörs på den färdiga produktionen så skulle man liksom uppfatta att det är någonting som fattas om man tog bort det (till och med en banal ringklocka vid 01.27 spelar en central roll på You still belive in me).
Dessa är alltså, för mig, de tre mest betydelsefulla albumen genom tiderna. Än så länge. Kanske kommer det en dag då de halkar ner och får göra plats för andra album. Då må det vara hänt men än så länge ligger de i topp och väldigt varmt om hjärtat.
/Elfwingson
tisdag, oktober 28, 2008
Den allestädes närvarande Lyckan
Med fötterna på en puff stoppad med tidningspapper från Damaskus lyssnar jag igenom tre egna cover-versioner av T's låtar (Kungavinter, När natten faller samt Till dina vita nätter). Det är stereobredd, ackgitarrer och sparsmakat arr. Eller åtminstone är tanken att det ska låta sparsmakat. Just för tillfället är arrangering det roligaste som finns i musikväg och jag kommer att pyssla med det ett slag nu. Du förstår, jag råkar tycka om komplexa arr som låter stora men ändå är ganska små. Less is more helt enkelt.
Tanken slår mig att det, i längden, är oerhört tröttsamt att höra sin egen röst så jag byter spår till S:t Persgatan. Där hörs jag inte så vansinnigt mycket (till mångas glädje) utan det är mer L som står för sånginsatserna på den låten. Jag försvinner bort för ett slag och tänker på dagen som gått över till natt. Det har varit en bra dag. Alldeles toklyckad faktiskt. Nej, det är ingenting speciellt som hänt. Det var mer så att jag har varit på ett särdeles bra humör hela dagen. Jag har varit oövervinnerlig och otroligt gemytlig idag. Fråga mig inte varför dagen sådär rent generellt har varit bäst i världen men faktum är att en otroligt romantiskt dröm får ta det mesta av skulden. Den var överväldigande och vacker på alla sätt och vis som tänkas kan. Det var liksom fantastiskt och jag vaknade med Sveriges (och kanske universums) största leende på läpparna. Sedan bara fortsatte det i den stilen hela dagen och ändå fram till kvällen då jag sa ”god natt och sov så sött” till kvinnan och kysste henne.
Detta inträffade efter vi inmundigat en smörgås i all stillhet i hennes hem. Du ska veta att det krävdes mycket självdiciplin för att inte
1. sitta och stirra på henne (det är hennes ögon jag går vilse i).
2. flyga på henne och nästintill kväva henne med kramar och kyssar. Jag kände nämligen väldigt starkt att jag ville göra av min kärlek någonstans. Men jag mumsade i min smörgås och hon klarade sig även den här gången.
Även nu, de sista minuterna innan jag ska lägga mig för att sova fortsätter dagen vill jag fortsätta sprida mitt ystra ljus runt mig. Det är ju i och för sig lite svårt med tanke på att de flesta sover men jag försöker medelst telepati högt och klart påminna T att jag älskar honom och att han är viktigt för mig (nästa gång bränner jag iväg ett SMS helt enkelt). Slutligen exploderar jag i ett spektakulärt fyrverkeri av känslor för L och allt hon är för mig.
Damn, it's good to be alive och älskad av henne!
/Elfwingson
Tanken slår mig att det, i längden, är oerhört tröttsamt att höra sin egen röst så jag byter spår till S:t Persgatan. Där hörs jag inte så vansinnigt mycket (till mångas glädje) utan det är mer L som står för sånginsatserna på den låten. Jag försvinner bort för ett slag och tänker på dagen som gått över till natt. Det har varit en bra dag. Alldeles toklyckad faktiskt. Nej, det är ingenting speciellt som hänt. Det var mer så att jag har varit på ett särdeles bra humör hela dagen. Jag har varit oövervinnerlig och otroligt gemytlig idag. Fråga mig inte varför dagen sådär rent generellt har varit bäst i världen men faktum är att en otroligt romantiskt dröm får ta det mesta av skulden. Den var överväldigande och vacker på alla sätt och vis som tänkas kan. Det var liksom fantastiskt och jag vaknade med Sveriges (och kanske universums) största leende på läpparna. Sedan bara fortsatte det i den stilen hela dagen och ändå fram till kvällen då jag sa ”god natt och sov så sött” till kvinnan och kysste henne.
Detta inträffade efter vi inmundigat en smörgås i all stillhet i hennes hem. Du ska veta att det krävdes mycket självdiciplin för att inte
1. sitta och stirra på henne (det är hennes ögon jag går vilse i).
2. flyga på henne och nästintill kväva henne med kramar och kyssar. Jag kände nämligen väldigt starkt att jag ville göra av min kärlek någonstans. Men jag mumsade i min smörgås och hon klarade sig även den här gången.
Även nu, de sista minuterna innan jag ska lägga mig för att sova fortsätter dagen vill jag fortsätta sprida mitt ystra ljus runt mig. Det är ju i och för sig lite svårt med tanke på att de flesta sover men jag försöker medelst telepati högt och klart påminna T att jag älskar honom och att han är viktigt för mig (nästa gång bränner jag iväg ett SMS helt enkelt). Slutligen exploderar jag i ett spektakulärt fyrverkeri av känslor för L och allt hon är för mig.
Damn, it's good to be alive och älskad av henne!
/Elfwingson
torsdag, oktober 23, 2008
Frid vare med dem vart de än går
Jag kommer hem efter jobbet och kastar jackan på soffan. En kall kåre och en kvavfylld tanke brusar ikapp med min tinnitus. Du förstår, glädjen försvann igår. Den tog på sig sin svarta rock, sa ”hej då” och gick ut genom dörren. Glöden hängde på och allt blev otroligt mörkt, precis som om någon släckt lampan. Så snabbt försvann de. Glädjen och glöden tog varandra i handen och drog.
Fuck 'em! Jag klarar mig utan er! Så dra åt helvete och kom aldrig mer tillbaka! Hitta aldrig hem igen, era jävlar... Nej förresten, stanna kvar. Hörni, kom tillbaka. Fan, jag menade aldrig vad jag sa. Man säger så mycket dumt som man inte tänker på i striden hetta, ok?
Fan.
De är borta nu; glädjen och glöden. Hand i hand till ett bättre och varmare hem. En varmare famn som håller om dem och inte slarvar bort dem. Egentligen vill jag aldrig se ett enda pastellfärgat ljudspår igen. Jag spyr min galla över allt och alla (fin textrad där för övrigt) medan oktoberkvällen sakta övergår till natt. ”Att släppa taget är obamhärtigt svårt. Det är ledsamt och tragiskt” skrev L en gång och nog fan stämmer det men jag släpper taget om dem nu. Låter dem gå. Jag ska inte springa efter och jiddra mer med dem nu, jag lovar.
”Äsch, de kommer väl tillbaka om de känner för det” tänkte jag och somnade med ett vackert ansikte framför mina ögon samtidigt som jag påminde mig själv att aldrig köpa en lott. Någonsin. Min tur är förbrukad, men inte tjuter jag över det.
/Elfwingson
Fuck 'em! Jag klarar mig utan er! Så dra åt helvete och kom aldrig mer tillbaka! Hitta aldrig hem igen, era jävlar... Nej förresten, stanna kvar. Hörni, kom tillbaka. Fan, jag menade aldrig vad jag sa. Man säger så mycket dumt som man inte tänker på i striden hetta, ok?
Fan.
De är borta nu; glädjen och glöden. Hand i hand till ett bättre och varmare hem. En varmare famn som håller om dem och inte slarvar bort dem. Egentligen vill jag aldrig se ett enda pastellfärgat ljudspår igen. Jag spyr min galla över allt och alla (fin textrad där för övrigt) medan oktoberkvällen sakta övergår till natt. ”Att släppa taget är obamhärtigt svårt. Det är ledsamt och tragiskt” skrev L en gång och nog fan stämmer det men jag släpper taget om dem nu. Låter dem gå. Jag ska inte springa efter och jiddra mer med dem nu, jag lovar.
”Äsch, de kommer väl tillbaka om de känner för det” tänkte jag och somnade med ett vackert ansikte framför mina ögon samtidigt som jag påminde mig själv att aldrig köpa en lott. Någonsin. Min tur är förbrukad, men inte tjuter jag över det.
/Elfwingson
onsdag, oktober 22, 2008
Jag önskar...
Jag går ut och promenerar i oktobernatten. Sveper jackan hårdare runt mig och drar min palestinasjal ett extra varv kring halsen. ”Det här kanske inte var min mest lysande idé när allt kommer omkring” tänker jag medan jag tittar upp i himlen. Se där, månen är halv precis som om någon precis tagit en rejäl tugga av den. Orions bälte, Polstjärnan och Karlavagnen sitter som klistrade på himlen. Ett kluster av stjärnor som med lite fantasi bildar Hydran. ”Jag undrar om Stenbocken syns nu och i så fall; vart är den?” frågar jag mig själv.
Titta, ett stjärnfall! Ett ögonblick av vitt ljus i en lång svans över den svarta himlen. Jag önskar. Jag kniper ihop ögonen hårt, hårt och önskar. Som om det skulle hjälpa om man blundar hårt. ”Vi får väl se om det slår in” tänker jag och traskar vidare. Funderar ett slag på det jag önskade och undrar faktiskt om det någonsin kommer att slå in. ”Man får absolut inte säga högt vad det var man önskade, då slår det inte in” sa någon för länge sedan. Fan vet om det ligger någon sanningen i det där. Du, det kanske inte är om det slår in eller inte som spelar någon roll? Det kanske är önskandet i sig som är det väsentliga här? Att vi önskade oss någonting och och drömde oss långt, långt bort...
Som sagt; det kanske är det som är det mest väsentliga; att drömmarna är det viktigaste vi har och ingen i hela världen kan någonsin ta dem ifrån oss.
/Elfwingson
Titta, ett stjärnfall! Ett ögonblick av vitt ljus i en lång svans över den svarta himlen. Jag önskar. Jag kniper ihop ögonen hårt, hårt och önskar. Som om det skulle hjälpa om man blundar hårt. ”Vi får väl se om det slår in” tänker jag och traskar vidare. Funderar ett slag på det jag önskade och undrar faktiskt om det någonsin kommer att slå in. ”Man får absolut inte säga högt vad det var man önskade, då slår det inte in” sa någon för länge sedan. Fan vet om det ligger någon sanningen i det där. Du, det kanske inte är om det slår in eller inte som spelar någon roll? Det kanske är önskandet i sig som är det väsentliga här? Att vi önskade oss någonting och och drömde oss långt, långt bort...
Som sagt; det kanske är det som är det mest väsentliga; att drömmarna är det viktigaste vi har och ingen i hela världen kan någonsin ta dem ifrån oss.
/Elfwingson
Varför...?
En vacker dag (inte i morgon men kanske nästa vecka) ska jag fråga vederbörande ”varför” och ”hur kommer det sig att...”
Jag är nästan otäckt nyfiken för mitt eget bästa.
/Elfwingson
Jag är nästan otäckt nyfiken för mitt eget bästa.
/Elfwingson
Våga och vinn...
...eller fega ur och förbli den evige förloraren.
”[...] om jag aldrig vågar så kommer jag aldrig att vinna. Jo då, jag kommer att vinna. Inte nu och inte i morgon men pojken i Tornet kommer att vinna en vacker dag och den dagen kommer jag inte ens att bo kvar i Tornet” skrev jag i april 2006. Då var det mest en tanke (eller en dröm om du så vill) som jag kastade ut till er men tänk så rätt man kan ha ibland. Så här i efterhand är det ju nästan med äcklig precision jag lyckades med att pricka in min egen framtid där. Det är nästan spöklikt.
Nåväl, jag fick rätt och det hade jag inte kunnat tro...
/Elfwingson
”[...] om jag aldrig vågar så kommer jag aldrig att vinna. Jo då, jag kommer att vinna. Inte nu och inte i morgon men pojken i Tornet kommer att vinna en vacker dag och den dagen kommer jag inte ens att bo kvar i Tornet” skrev jag i april 2006. Då var det mest en tanke (eller en dröm om du så vill) som jag kastade ut till er men tänk så rätt man kan ha ibland. Så här i efterhand är det ju nästan med äcklig precision jag lyckades med att pricka in min egen framtid där. Det är nästan spöklikt.
Nåväl, jag fick rätt och det hade jag inte kunnat tro...
/Elfwingson
måndag, oktober 20, 2008
Två glas vatten, en promenad och en insikt senare
”Du måste sluta att försöka...” sjöng T för mer än ett år sedan och jag kämpar fortfarande med det där.
Ett blixtrande munspelssolo på ”Följ vägen” river sönder allting och jag vaknar till ur min halvdvala därnere vid vattnet. ”Fan, det där gjorde jag riktigt bra” säger jag högt för mig själv. En olycklig detalj är dock att jag aldrig skulle kunna göra om det. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin kommer jag att kunna göra om det där solot med samma glöd och ångestladdade energi. Det krävs någonting extra för att det ska kunna hända igen. Man får helt enkelt tacka och ta emot för att ögonblicket synkade med en inspelningsprocess. Det är för övrigt mycket jag aldrig skulle kunna göra om igen och det är nog bäst för alla.
Inklusive mig själv.
/Elfwingson
Ett blixtrande munspelssolo på ”Följ vägen” river sönder allting och jag vaknar till ur min halvdvala därnere vid vattnet. ”Fan, det där gjorde jag riktigt bra” säger jag högt för mig själv. En olycklig detalj är dock att jag aldrig skulle kunna göra om det. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin kommer jag att kunna göra om det där solot med samma glöd och ångestladdade energi. Det krävs någonting extra för att det ska kunna hända igen. Man får helt enkelt tacka och ta emot för att ögonblicket synkade med en inspelningsprocess. Det är för övrigt mycket jag aldrig skulle kunna göra om igen och det är nog bäst för alla.
Inklusive mig själv.
/Elfwingson
...och i sömnen springer jag uppför de där fjorton trappstegen snabbare än snabbast
Jag drömde någonting otäckt i natt. Det var hemskt och otroligt sorgligt. Det var visserligen en feberdröm men var den var på intet sätt mindre skrämmande och verklig för det. Jag vaknade drypande av svett och lakanet virat runt kroppen. Hjärtat slog alldeles för hårt och mardrömmen var inbränd på min hornhinna. Jag ska berätta mer om det någon annan gång. För ett par sekunder funderade jag seriöst på att ringa ett telefonsamtal men kvävde snabbt den impulsen.
Klockan närmade sig halv fem på morgonen och jag gick, trots febern, ut på verandan och rökte en cigarett. Alla stjärnorna gjorde mig sällskap medan den kalla oktobernatten sakta slöt sig om mig. Det kändes inte alls bra. Inte någonstans faktiskt. Jag gick in och drack ett stort glas vatten medan jag grubblade på den där drömmen. Hade den någon högre mening eller var det bara en ”vanlig” feberdröm?
Sedan tog jag upp mobilen och läste några vackra rader ur ett sex månader gammalt SMS. Jag skrattade till och bäddade om sängen. Lade i nya sängkläder och puffade till kudden ett extra varv. Fastän huvudet sprängde mer än någonsin log jag mer än vad du kan tänka dig, lade mig ner och viskade ”god natt och sov så sött” till Mönsterås' finest.
Kärlek.
/Elfwingson
Klockan närmade sig halv fem på morgonen och jag gick, trots febern, ut på verandan och rökte en cigarett. Alla stjärnorna gjorde mig sällskap medan den kalla oktobernatten sakta slöt sig om mig. Det kändes inte alls bra. Inte någonstans faktiskt. Jag gick in och drack ett stort glas vatten medan jag grubblade på den där drömmen. Hade den någon högre mening eller var det bara en ”vanlig” feberdröm?
Sedan tog jag upp mobilen och läste några vackra rader ur ett sex månader gammalt SMS. Jag skrattade till och bäddade om sängen. Lade i nya sängkläder och puffade till kudden ett extra varv. Fastän huvudet sprängde mer än någonsin log jag mer än vad du kan tänka dig, lade mig ner och viskade ”god natt och sov så sött” till Mönsterås' finest.
Kärlek.
/Elfwingson
onsdag, oktober 15, 2008
Det händer nu...
Ställer mig upp och dribblar igenom ett körarrangemang. ”Tänk på att alltid ha ögonkontakt med hela kören när ni dirigerar. Tappar ni bort er så kör på! Låt de aldrig veta om du har tappat kontrollen” och så vidare. Så lät det på kördirigiringslektionerna för ungefär sju år sedan i ett blekt Oskarshamn. Poängen med den här kören är förmodligen inte att vinna (men det vore ju onekligen en trevlig biprodukt). Vi deltar. Punkt slut.
Vi är direktkvalificerade till Kalmarsalen den 25:e januari och det kan ju uppfattas som lite väl mycket räkmacka men desto bättre för oss. Poängen har dock aldrig varit att vinna. Varför ska poängen med att vinna finnas om vi en vacker dag ändå ska förlora?
Poängen är givetvis att förlora med stil. Resa sig på ”åtta”, stå upp och kanske till och med vinna ett par ronder innan man dunsar i golvet på knockout.
/Elfwingson
Vi är direktkvalificerade till Kalmarsalen den 25:e januari och det kan ju uppfattas som lite väl mycket räkmacka men desto bättre för oss. Poängen har dock aldrig varit att vinna. Varför ska poängen med att vinna finnas om vi en vacker dag ändå ska förlora?
Poängen är givetvis att förlora med stil. Resa sig på ”åtta”, stå upp och kanske till och med vinna ett par ronder innan man dunsar i golvet på knockout.
/Elfwingson
tisdag, oktober 14, 2008
Det här med att släppa in någon i livet
Eller rättare sagt att våga släppa in någon i livet
Herr Berg ligger snart sex månader efter när han sjunger ”Jag krossar fönstret. Tar mig in i ditt rum. Det är en helt ny värld men jag är alldeles lugn”.
Jag pratar givetvis om att släppa in någon som man vill allt med. Någon man vill dela allt med. Det... Det är någonting oerhört med det. Det är på något sätt som att kasta sig ut i ingenting (eller någonting) and let yourself go. Just det är det någonting oerhört över.
Har du tänkt på det någon gång?
Tanken slog mig i eftermiddags efter ett samtal med M som rörde sig på en högre nivå än mikrofoner och stråkarrangemang. L har jag släppt in i livet för att jag trivs med att ha henne där och för att jag faktiskt vågade släppa in henne. När hon dök upp som den största slumpen i världen märkte jag att det inte skulle kännas helt fel att ha kvar henne där. Jag gjorde det för att jag vågade. Jag har redan biktat att jag redan på nyårsafton, tyst för mig själv, proklamerade att jag skulle göra vad som helst för att få den kvinnan. När jag nu tänker ”ja jävlar i havet, den här kvinnan gör jag vad som helst för”. Om det nu skulle innebära att, exempelvis, behöva gå genom eld och vatten så gör jag det vilken dag som helst i veckan. En gång skrev L ”[...] känns som vi alltid befunnit oss här, i allt det varma, i det hjärtliga, i det härliga, i allt som är vackert”. En sen kväll i augusti menade I att det känns som L och jag alltid varit tillsammans. ”Det känns så naturligt. Som om det allt har varit hon och du” sa hon. Det var väldigt fint sagt redan då men jag blev nästan överrumplad (samtidigt som jag givetvis också blev fantastiskt glad) av att jag känner exakt samma sak. Det är det också någonting oerhört över. Hur kommer det sig att det känns så? Fan vet...
Sent en natt viskade L till mig ”jag ska ingenstans”. Jag hörde det aldrig. Jag hörde det aldrig eftersom jag redan somnat in och förmodligen brottades både med drakar och demoner i min envisa kamp för att få hela prinsessan och halva kungariket. Ska jag säga dig sanningen, kompis? Vill du verkligen höra den? Sanningen är att jag fortfarande blir lite gråtmild när jag känner det där pirret i magen när jag mobilen piper till och de där små orden blir till stora ord under en dåsig oktobermåne. Kvinnan har krupit under skinnet på mig och jag trivs faktiskt med det. Jag trivs när hon är i mig, under mig, på mig, bakom mig, bredvid mig.
Det är så mycket jag missat...
/Elfwingson
Herr Berg ligger snart sex månader efter när han sjunger ”Jag krossar fönstret. Tar mig in i ditt rum. Det är en helt ny värld men jag är alldeles lugn”.
Jag pratar givetvis om att släppa in någon som man vill allt med. Någon man vill dela allt med. Det... Det är någonting oerhört med det. Det är på något sätt som att kasta sig ut i ingenting (eller någonting) and let yourself go. Just det är det någonting oerhört över.
Har du tänkt på det någon gång?
Tanken slog mig i eftermiddags efter ett samtal med M som rörde sig på en högre nivå än mikrofoner och stråkarrangemang. L har jag släppt in i livet för att jag trivs med att ha henne där och för att jag faktiskt vågade släppa in henne. När hon dök upp som den största slumpen i världen märkte jag att det inte skulle kännas helt fel att ha kvar henne där. Jag gjorde det för att jag vågade. Jag har redan biktat att jag redan på nyårsafton, tyst för mig själv, proklamerade att jag skulle göra vad som helst för att få den kvinnan. När jag nu tänker ”ja jävlar i havet, den här kvinnan gör jag vad som helst för”. Om det nu skulle innebära att, exempelvis, behöva gå genom eld och vatten så gör jag det vilken dag som helst i veckan. En gång skrev L ”[...] känns som vi alltid befunnit oss här, i allt det varma, i det hjärtliga, i det härliga, i allt som är vackert”. En sen kväll i augusti menade I att det känns som L och jag alltid varit tillsammans. ”Det känns så naturligt. Som om det allt har varit hon och du” sa hon. Det var väldigt fint sagt redan då men jag blev nästan överrumplad (samtidigt som jag givetvis också blev fantastiskt glad) av att jag känner exakt samma sak. Det är det också någonting oerhört över. Hur kommer det sig att det känns så? Fan vet...
Sent en natt viskade L till mig ”jag ska ingenstans”. Jag hörde det aldrig. Jag hörde det aldrig eftersom jag redan somnat in och förmodligen brottades både med drakar och demoner i min envisa kamp för att få hela prinsessan och halva kungariket. Ska jag säga dig sanningen, kompis? Vill du verkligen höra den? Sanningen är att jag fortfarande blir lite gråtmild när jag känner det där pirret i magen när jag mobilen piper till och de där små orden blir till stora ord under en dåsig oktobermåne. Kvinnan har krupit under skinnet på mig och jag trivs faktiskt med det. Jag trivs när hon är i mig, under mig, på mig, bakom mig, bredvid mig.
Det är så mycket jag missat...
/Elfwingson
Face your demons
Du som vet någonting om livet vet om att rädsla kan vara något av det mest förlamande som finns. Rädsla för Döden. Livet. Ensamheten. Tvåsamheten. Krig. Våld. Att behöva ställa sig och prata inför en större eller mindre grupp människor. Unt so weiter. Kompis, du förstår vad jag menar; alla har vi våra rädslor och det är helt OK om man gör något för att de ska försvinna. Det är då man är som mest modig.
Själv är jag paniskt rädd för spindlar och vatten. OK, inte alla spindlar. Småspindlar kan vara fascinerande men så fort de kommer upp i husspindelstorlek (du vet de där brunsvarta som kutar runt i hemmet när det blir höst) så kan jag bli paralyserad av ren och skär skräck. Det är en sorts primal skräck och det är många gånger jag känt den där skräcken. Men i somras tog jag ännu ett jättekliv i min spindelterapi och det var när jag fick möjligheten att slå ihjäl en löjlig stor spindel i ett gult trähus som tillhör L's mamma.
Spindeln satt där och jag är övertygad om att den bara väntade på att få krypa in under vårt täcke senare på natten och ställa till det. I samma sekund som jag stod öga mot ögon med den där tingesten kände jag den där välbekanta skräcken komma över mig. Kallsvetten bröt fram och benen var för några ögonblick helt förlamade. Jag kunde liksom inte röra mig. Hjärtat slog dubbelslag och munnen blev helt torr. ”Men för fan, här kan du ju inte stå som ett fån” tänkte jag. Sedan tog jag min sko och gjorde processen kort.
Vatten (och framförallt bad i alla dess former. Både inomhus i bassäng och utomhus) kan få mig att bli riktigt rädd. Det tog många år men nu kan jag faktiskt gå ut på en brygga utan att behöva känna en kall kåre längs med ryggraden. Men jag skulle aldrig någonsin i helvete bada. Inte än. Jag försökte för några år sedan men det gick åt fullständigt åt helvete. Jag skakade som ett asplöv och kunde knappt stå på benen. Känslan av att allt vatten kunde forsa in i min mun och, på nolltid, fylla lungorna blev alldeles för påtaglig. Den skrämmande känslan av att inte få luft när man drar ett andetag utan bara få vatten i lungorna är någonting jag kan drömma mardrömmar om. Det kanske tar ett par år till men snart kanske även jag kan ta min första stapplande steg ut i vattnet. Jag kommer förmodligen ha blicken fäst vid antingen horisonten eller på stranden bakom mig. Jag har nämligen läst någonstans att man ska ta sikte på horisonten om man är rädd för vatten. Man ska liksom inte se på vattnet utan på allting runt omkring. Då ska det tydligen inte kännas så hemskt (förmodligen för att man blir alldeles för upptagen med allt annat som man kan titta på. Typ en vassrugge eller två). Stranden skulle jag ha koll på så att inte någon jävel kommer åt mig och knuffar i mig.
Då skulle jag fömodligen få en chock och dö.
/Elfwingson
Själv är jag paniskt rädd för spindlar och vatten. OK, inte alla spindlar. Småspindlar kan vara fascinerande men så fort de kommer upp i husspindelstorlek (du vet de där brunsvarta som kutar runt i hemmet när det blir höst) så kan jag bli paralyserad av ren och skär skräck. Det är en sorts primal skräck och det är många gånger jag känt den där skräcken. Men i somras tog jag ännu ett jättekliv i min spindelterapi och det var när jag fick möjligheten att slå ihjäl en löjlig stor spindel i ett gult trähus som tillhör L's mamma.
Spindeln satt där och jag är övertygad om att den bara väntade på att få krypa in under vårt täcke senare på natten och ställa till det. I samma sekund som jag stod öga mot ögon med den där tingesten kände jag den där välbekanta skräcken komma över mig. Kallsvetten bröt fram och benen var för några ögonblick helt förlamade. Jag kunde liksom inte röra mig. Hjärtat slog dubbelslag och munnen blev helt torr. ”Men för fan, här kan du ju inte stå som ett fån” tänkte jag. Sedan tog jag min sko och gjorde processen kort.
Vatten (och framförallt bad i alla dess former. Både inomhus i bassäng och utomhus) kan få mig att bli riktigt rädd. Det tog många år men nu kan jag faktiskt gå ut på en brygga utan att behöva känna en kall kåre längs med ryggraden. Men jag skulle aldrig någonsin i helvete bada. Inte än. Jag försökte för några år sedan men det gick åt fullständigt åt helvete. Jag skakade som ett asplöv och kunde knappt stå på benen. Känslan av att allt vatten kunde forsa in i min mun och, på nolltid, fylla lungorna blev alldeles för påtaglig. Den skrämmande känslan av att inte få luft när man drar ett andetag utan bara få vatten i lungorna är någonting jag kan drömma mardrömmar om. Det kanske tar ett par år till men snart kanske även jag kan ta min första stapplande steg ut i vattnet. Jag kommer förmodligen ha blicken fäst vid antingen horisonten eller på stranden bakom mig. Jag har nämligen läst någonstans att man ska ta sikte på horisonten om man är rädd för vatten. Man ska liksom inte se på vattnet utan på allting runt omkring. Då ska det tydligen inte kännas så hemskt (förmodligen för att man blir alldeles för upptagen med allt annat som man kan titta på. Typ en vassrugge eller två). Stranden skulle jag ha koll på så att inte någon jävel kommer åt mig och knuffar i mig.
Då skulle jag fömodligen få en chock och dö.
/Elfwingson
måndag, oktober 13, 2008
Vill man dansa hemma på vardagsrumsgolvet så gör man det
”Och du är som jag när du dansar.
Har aldrig träffat någon som du.
Du är som jag när vi dansar.
Musik non stop till slut.”
- kent
Låt mig berätta om någonting fantastiskt...
För några helger sedan hade kvinnans week from hell avslutats. Snacket gick att det skulle bli slappkväll med eventuellt tilltugg. Men tänk så annorlunda det blev ändå... Söndagskvällen började med lite sång och avslutades på ett oerhört uppsluppet sätt med spontan vinkväll (en mindre lite småfylla sådär till kvälls. En liten fylla. För hemmabruk) och dans. Ja, du läste rätt: dans. Vi krämade på skön ska-musik och dansade ur oss alla våra nio liv. Vardagsrummet förvandlades under ett par timmar till dansgolv (minus discoboll i och för sig, men hey... You can't get it all, baby) med vinrättigheter. Och det var det här jag skulle komma till: jag har aldrig (jag upprepar: aldrig) känt mig så hämningslös tillsammans med någon som med L. Och den känslan är helt ofattbar. Ogreppbar. Stor. Fantastisk. Underbar.
Som sagt; tillsammans med L släpper jag alla hämningar och kör på. Rockar loss och är mig själv även om det innebär att jag tokdansar runt till Tic Tox på vardagsrumsgolvet...
/Elfwingson
Har aldrig träffat någon som du.
Du är som jag när vi dansar.
Musik non stop till slut.”
- kent
Låt mig berätta om någonting fantastiskt...
För några helger sedan hade kvinnans week from hell avslutats. Snacket gick att det skulle bli slappkväll med eventuellt tilltugg. Men tänk så annorlunda det blev ändå... Söndagskvällen började med lite sång och avslutades på ett oerhört uppsluppet sätt med spontan vinkväll (en mindre lite småfylla sådär till kvälls. En liten fylla. För hemmabruk) och dans. Ja, du läste rätt: dans. Vi krämade på skön ska-musik och dansade ur oss alla våra nio liv. Vardagsrummet förvandlades under ett par timmar till dansgolv (minus discoboll i och för sig, men hey... You can't get it all, baby) med vinrättigheter. Och det var det här jag skulle komma till: jag har aldrig (jag upprepar: aldrig) känt mig så hämningslös tillsammans med någon som med L. Och den känslan är helt ofattbar. Ogreppbar. Stor. Fantastisk. Underbar.
Som sagt; tillsammans med L släpper jag alla hämningar och kör på. Rockar loss och är mig själv även om det innebär att jag tokdansar runt till Tic Tox på vardagsrumsgolvet...
/Elfwingson
söndag, oktober 12, 2008
”Fa-an vad pretto!”
Ja, en albumtitel som ”Glöd” är förmodligen väldigt pretentiös men låt den vara det.
Någon klamrar sig fast precis som jag men jag klamrar mig alltid fast vid musiken. Gör mina insatser. Lägger mina solon. Sätter mina stämmor. Mixar mina pastellfärgade ljudspår. Maniskt kreativ men aldrig på någon annans villkor. Gör det aldrig till ett jobb. Gör det alltid med lika mycket själ, hjärta och värme. Du vet redan om sanningen, kompis; jag skulle aldrig passa som artist eller låtskrivare. Dels för att jag är för lat och dels för att det inte fungerar för mig att vara kreativ på beställning. Säg vem som kan vara det?
När jag har en idé (som jag vet kommer att fungera) så kör jag på den. Har jag bara ett fundament att stå på vet jag att jag kan hur långt som helst. Kolla bara på Glöd; ett helt album som kom till för att jag helt enkelt var tvungen. Jag vara bara tvungen att göra den där skivan och det blev liksom något av ett tvångsmässigt måste. Att jag sedan fått tillräckligt mycket distans till allt är verkligen inte helt och hållet en annan sak men var väldigt viktigt för att Glöd överhuvudtaget skulle kunna genomföras. Man måste i bland ta ett steg ut från verkligheten och skåda sig själv och sina misstag. En sorts kreativ out of body experience typ.
När den första inspelningsvändan med Glöd var över fick jag den där känslan jag och J's flickvän pratade om häromdagen; känslan av tomhet. Eller rättare sagt en känsla av ”jaha, vad ska jag nu hitta på?” Därför tog jag upp arbetet igen. Mixade om. Lade till och drog ifrån. Då som först slog det mig att samtliga texter och låttitlar på Glöd är vansinnigt pretentiösa. Det gör faktiskt ingenting. Jag vet inte hur många som kallat mig pretentiös, humorbefriad (rent låtskrivarmässigt) och som sagt ”du tar allting plus dig själv på alltför stort allvar i bland”. Det gör faktiskt ingenting. Det visar bara på att mina belackare inte känner mig överhuvudtaget.
The bottomline is; man måste våga vara pretentiös emellanåt. Vågar man vara pretentiös och ta till de största gesterna i världen och inte viker för allvaret utsätter man sig också för att bli totalsågad, hånad och skrattad åt. Och det är alltid värt det för till sist finns det inget annat sätt att göra det på om man inte vill ljuga.
/Elfwingson
Det här med musikproduktion är något av det roligaste och bästa som finns, men man måste ju vara medveten om att det man håller på med inte är lika viktigt som det exempelvis Röda korset gör. Hur viktigt musiken än är i mitt liv, så är den någonting som nästan alla andra pysslar med på fritiden.
Någon klamrar sig fast precis som jag men jag klamrar mig alltid fast vid musiken. Gör mina insatser. Lägger mina solon. Sätter mina stämmor. Mixar mina pastellfärgade ljudspår. Maniskt kreativ men aldrig på någon annans villkor. Gör det aldrig till ett jobb. Gör det alltid med lika mycket själ, hjärta och värme. Du vet redan om sanningen, kompis; jag skulle aldrig passa som artist eller låtskrivare. Dels för att jag är för lat och dels för att det inte fungerar för mig att vara kreativ på beställning. Säg vem som kan vara det?
När jag har en idé (som jag vet kommer att fungera) så kör jag på den. Har jag bara ett fundament att stå på vet jag att jag kan hur långt som helst. Kolla bara på Glöd; ett helt album som kom till för att jag helt enkelt var tvungen. Jag vara bara tvungen att göra den där skivan och det blev liksom något av ett tvångsmässigt måste. Att jag sedan fått tillräckligt mycket distans till allt är verkligen inte helt och hållet en annan sak men var väldigt viktigt för att Glöd överhuvudtaget skulle kunna genomföras. Man måste i bland ta ett steg ut från verkligheten och skåda sig själv och sina misstag. En sorts kreativ out of body experience typ.
När den första inspelningsvändan med Glöd var över fick jag den där känslan jag och J's flickvän pratade om häromdagen; känslan av tomhet. Eller rättare sagt en känsla av ”jaha, vad ska jag nu hitta på?” Därför tog jag upp arbetet igen. Mixade om. Lade till och drog ifrån. Då som först slog det mig att samtliga texter och låttitlar på Glöd är vansinnigt pretentiösa. Det gör faktiskt ingenting. Jag vet inte hur många som kallat mig pretentiös, humorbefriad (rent låtskrivarmässigt) och som sagt ”du tar allting plus dig själv på alltför stort allvar i bland”. Det gör faktiskt ingenting. Det visar bara på att mina belackare inte känner mig överhuvudtaget.
The bottomline is; man måste våga vara pretentiös emellanåt. Vågar man vara pretentiös och ta till de största gesterna i världen och inte viker för allvaret utsätter man sig också för att bli totalsågad, hånad och skrattad åt. Och det är alltid värt det för till sist finns det inget annat sätt att göra det på om man inte vill ljuga.
/Elfwingson
Det här med musikproduktion är något av det roligaste och bästa som finns, men man måste ju vara medveten om att det man håller på med inte är lika viktigt som det exempelvis Röda korset gör. Hur viktigt musiken än är i mitt liv, så är den någonting som nästan alla andra pysslar med på fritiden.
fredag, oktober 03, 2008
Din avundsjuka är giftgrön och den klär dig inte alls...
Du kan ju resonera så här: ”Ja, men det är ju bara för att det är hans flickvän och för att han är så vansinnigt kär som han säger det...” Eller så kan du alternera med ett: ”Han hör inte för att han sätter sin flickvän på en piedestal way too high up”. Men kompis, sanningen är den att hon kickar i väg de flesta till månen när det gäller sång. Hon har en naturlig begåvning även när det gäller sång.
Första gången jag hörde henne framför miken när det sista sångpålägget på Vikens visa skulle läggas kände jag att ”det här kan man ju inte kasta bort. Den här rösten måste man ju kunna använda flera gånger i andra projekt”. Atlas dök upp för ett ögonblick och resten är, vad man brukar säga, historia. Nu blev ju den slutgiltiga versionen av Atlas inte alls som jag hade tänkt mig (och personligen tycker jag att den blev mycket bättre) men att L's röst skulle finnas med var en självklarhet. Den är oerhört viktigt grundsten i Atlas. Nästan fundamental skulle jag vilja säga. Så det är inte för att hon är min flickvän eller för att jag ska sätta henne på höga hästar. Det är bara ett kallt konstaterande och ett ännu större faktum att hon slänger de flesta i väggen även när det kommer till det här med sång.
/Elfwingson
Första gången jag hörde henne framför miken när det sista sångpålägget på Vikens visa skulle läggas kände jag att ”det här kan man ju inte kasta bort. Den här rösten måste man ju kunna använda flera gånger i andra projekt”. Atlas dök upp för ett ögonblick och resten är, vad man brukar säga, historia. Nu blev ju den slutgiltiga versionen av Atlas inte alls som jag hade tänkt mig (och personligen tycker jag att den blev mycket bättre) men att L's röst skulle finnas med var en självklarhet. Den är oerhört viktigt grundsten i Atlas. Nästan fundamental skulle jag vilja säga. Så det är inte för att hon är min flickvän eller för att jag ska sätta henne på höga hästar. Det är bara ett kallt konstaterande och ett ännu större faktum att hon slänger de flesta i väggen även när det kommer till det här med sång.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)