Eller rättare sagt att våga släppa in någon i livet
Herr Berg ligger snart sex månader efter när han sjunger ”Jag krossar fönstret. Tar mig in i ditt rum. Det är en helt ny värld men jag är alldeles lugn”.
Jag pratar givetvis om att släppa in någon som man vill allt med. Någon man vill dela allt med. Det... Det är någonting oerhört med det. Det är på något sätt som att kasta sig ut i ingenting (eller någonting) and let yourself go. Just det är det någonting oerhört över.
Har du tänkt på det någon gång?
Tanken slog mig i eftermiddags efter ett samtal med M som rörde sig på en högre nivå än mikrofoner och stråkarrangemang. L har jag släppt in i livet för att jag trivs med att ha henne där och för att jag faktiskt vågade släppa in henne. När hon dök upp som den största slumpen i världen märkte jag att det inte skulle kännas helt fel att ha kvar henne där. Jag gjorde det för att jag vågade. Jag har redan biktat att jag redan på nyårsafton, tyst för mig själv, proklamerade att jag skulle göra vad som helst för att få den kvinnan. När jag nu tänker ”ja jävlar i havet, den här kvinnan gör jag vad som helst för”. Om det nu skulle innebära att, exempelvis, behöva gå genom eld och vatten så gör jag det vilken dag som helst i veckan. En gång skrev L ”[...] känns som vi alltid befunnit oss här, i allt det varma, i det hjärtliga, i det härliga, i allt som är vackert”. En sen kväll i augusti menade I att det känns som L och jag alltid varit tillsammans. ”Det känns så naturligt. Som om det allt har varit hon och du” sa hon. Det var väldigt fint sagt redan då men jag blev nästan överrumplad (samtidigt som jag givetvis också blev fantastiskt glad) av att jag känner exakt samma sak. Det är det också någonting oerhört över. Hur kommer det sig att det känns så? Fan vet...
Sent en natt viskade L till mig ”jag ska ingenstans”. Jag hörde det aldrig. Jag hörde det aldrig eftersom jag redan somnat in och förmodligen brottades både med drakar och demoner i min envisa kamp för att få hela prinsessan och halva kungariket. Ska jag säga dig sanningen, kompis? Vill du verkligen höra den? Sanningen är att jag fortfarande blir lite gråtmild när jag känner det där pirret i magen när jag mobilen piper till och de där små orden blir till stora ord under en dåsig oktobermåne. Kvinnan har krupit under skinnet på mig och jag trivs faktiskt med det. Jag trivs när hon är i mig, under mig, på mig, bakom mig, bredvid mig.
Det är så mycket jag missat...
/Elfwingson